Hur man tröstar barn

Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se källhänvisningar längst ner i inlägget).

När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär ”världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.

När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.

Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.

Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:

  • Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
  • Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
  • Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
    ”Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
    ”Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
    ”Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
    För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
  • Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
  • Undvik att kommentera på känslan (”det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (”oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
    Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
  • Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
  • Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.

För mer information rekommenderas:

  • Aletha Solters artikel Vad ska man göra när babyn gråter? (här på bloggen). Bloggaren Maria/BefriaBarnet har också skrivit bra om barns känslor och gråt.
  • Jag kan också varmt rekommendera Faber och Mazlish bok How to talk so kids will listen and listen so kids will talk (på Bokus, AdLibris).
  • Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
  • Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
  • Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.

Fråga från föräldrar med ”issues” kring barngråt

Jag fick följande kommentar till Aletha Solters artikel om barns gråt:

”Vilken intressant artikel och blogg!! Jag önskar jag hade läst den innnan jag fick barn. Vad kan man göra för att visa att det är ok att gråta när barnet hunnit bli äldre och man vill bli mer aware? Vår son är 16 månader. Både jag och min man har ”issues” när det gäller barngråt och vi försöker alltid tysta vår son när han är ledsen,tyvärr.

Vilket har resulterat i att han vänder sig bort från oss när han blir riktigt ledsen, han vill inte gråta i famnen utan ålar sig ur kramen och gtåter på golvet eller springer iväg. Det känns fruktansvärt, hur kan vi vända detta? några tips?”

Här är mitt svar:

Tusen tack Susanna för din kommentar. Jag tycker verkligen att det är ett stort kliv att ni ser situationen och problemen på det här sättet, och det tror jag betyder mycket för barnet.

Å ena sidan så är du inne på att ni faktiskt orsakat skada, och det är en del av detta som inte går att reparera, så tråkigt är det, men där kan man göra en enorm skillnad genom att be om ursäkt/förlåtelse. Jag tänker mig att ni kan be om ursäkt både i nuet, och i senare utvecklingsfaser, t.ex. i tonåren, eller i 20-årsåldern. Kanske kan du/ni formulera några ord som ni kan säga till barnet som visar lite av de känslor som finns i bloggkommentaren. Det behövs inte att barnet förstår orden rent språkligt, många barnpsykologer är inne på att de förstår innebörden ändå.

Å andra sidan så finns det också otroligt mycket som går att göra, och det första ord som kommer upp i mitt huvud är: envishet. Om ni fortsätter att läsa och jobba kring det här och fortsätter att vara där och tala respektfullt med barnet när det är ledset eller argt, och sitter bredvid och verkligen andas och är lugna, så kommer barnet kunna lära sig långsamt att dess känslor inte är farliga eller hotfulla för er.

Mycket av det som jag och Solter skrivit kan säkert vara till hjälp (sök under rubriken ”barn” här på bloggen). Dessutom vet jag att många haft hjälp av Alice Millers och Jean Jensons böcker för att närma sig sina egna barndoms-”issues”.

Rent konkret kan det se ut så att nästa gång flickan blir ledsen eller arg och går ifrån er, så sitt kvar och andas lugnt, och fokusera på att känna med smärtan som hon känner. Säga något stödjande såsom ”jag förstår verkligen att du blir jätteledsen när såpbubbleflaskan välter”. Om ni gör så några gånger, så kan jag tänka mig att efter ett tag kan ni sakta börja närma er dottern och kanske lägga en hand på axeln eller så, och sen fortsätta att vara mer och mer deltagande och nära.

Utan att kanske ha tillräckligt med information, är min känsla att det just är era egna barndomsupplevelser som är det största hindret. Som så många andra har ni antagligen blivit bemötta med icke-respekt och icke-empati när ni varit ledsna och gråtit som barn. Det finns massvis med tips om hur man kan vända detta. Solter ger till exempel rådet att verkligen ta tillfället i akt och gråta när man blir berörd av en film eller händelse i nuet. Dessutom är många hjälpta av att skriva, måla eller gestalta saker från sin egen barndom. Min egen erfarenhet är dock att det är väldigt starka känslor kopplade till ett spädbarns känslor. Det är till exempel alltid stark rädsla associerat med att möta närma sig verkligheten att man inte blev ordentligt omhändertagen som spädbarn. Dessa rädslor kan vara svåra att jobba igenom på egen hand. Därför så kan jag verkligen rekommendera psykoterapi om man känner att man har ”issues” kopplade till ett spädbarns gråt. Själv håller jag på med integrationsterapi, en metod som verkligen tar det här med barns erfarenheter och känslor på allvar.

Som sagt: Jag skulle nog behöva mer information för att kunna ge mer specifika råd, men detta är det jag kommer att tänka på mer i allmänhet.