Love Matters av Sue Gerhardt, ny upplaga (Kärlekens roll)

It should be mandatory reading for all parents, teachers and politicians.
Rebecka Abrams, recensent i The Guardian

Det kommer inte sällan upp böcker och debatt som på olika sätt ifrågasätter vikten av att föräldrarna skapar en god känslomässig miljö för sina barn. Jag tänker på författare som David Eberhard, Judith Rich Harris och Bent Hougaard (som skapade begreppet curlingbarn/föräldrar).

För alla som är intresserade av detta skulle jag vilja rekommendera boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt, som nu har kommit i en ny upplaga på engelska (är osäker på om det nya översatts till svenska). Kunskaperna om hur känslor och omhändertagande påverkar barn har funnits i vetenskapliga sammanhang åtminstone sedan 1940-talet, då John Bowlby började publicerade studier av hur barn påverkas av interaktionen med sina vårdnadshavare, det som blev embryot till anknytningsperspektivet inom utvecklingspsykologin. Gerhardt har gjort det imponerande jobbet att kombinera all kunskap om anknytning med all den nyare forskning där man kan se hur anknytning, känslor och relationer hos barnet hänger ihop med sådana saker som hjärnans utveckling, hormoner och så. Till exempel har den senaste tiden mer kroppsligt inriktad forskning med bland annat magnetresonanskameror lett till att man än tydligare än förut kan se hur individers stresskänslighet påverkas av den känslomässiga miljön under de första åren. Och stresskänsligheten hänger nära ihop med immunförsvaret genom något som kallas för stressaxeln, vilket gör att dessa saker har en direkt påverkan på individens hälsa genom hela livet. Något som jag tycker är väldigt intressant och viktigt.

I den senaste upplagan har Gerhardt lagt till en hel del ny forskning, bland annat om hur miljön i moderlivet påverkar barnet.

För mig som arbetar med frågor om psykiska bekymmer, känslor och barndomens påverkan på vuxenlivet, är detta fängslande läsning, och Gerhardt inger verkligen känslan av att ha djupdykt i den forskning som finns. Och just att man idag kan knyta ihop forskning från longitudinella studier (över lång tid), med hjärnforskning och anknytningsforskning är något nytt för vår tid, som ger ytterligare trovärdighet till detta område.

Så för att sammanfatta: om du vill ha vetenskapliga argument när David Eberhard och liknande kommer upp på tapeten, eller om du vill se hur man vetenskapligt kan visa hur viktig den känslomässiga miljön för barnet är, så är det här en bok du måste läsa. Jag kan bara hålla med recensenten i The Guardian om att boken borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar, pedagoger och politiker!

– Boken på Adlibris, Bokus.
– Välkommen att läsa mer här på bloggen under rubriken barn/föräldraskap.
– Mer läsning om boken på Psychology Today.

Tjafsar ditt barn med andra barn?

Tänk dig att: Ditt barn har med en kompis hem. Du står vid spisen och lagar mat, och du hör glada skratt från barnkammaren. De verkar ha riktigt roligt och du börjar känna att föräldrahjärtat värms, och kanske börjar du känna dig lite stolt över vilket trevligt och socialt barn du uppfostrat. Men ack, plötsligt förbyts skratten i gråt och skrik. Du går in och tittar vad som är problemet, och du hör att det är ditt barn som skriker mest, och när du frågar vad som står på så säger det ”han tog min legobit” samtidigt som det finns hundratals andra legobitar på golvet. Plötsligt är du inte lika stolt över barnet, utan börjar skämmas över att barnet får ett utbrott över en sådan struntsak.

Känns detta igen? Att ditt barn helt oväntat kan börja agera väldigt omoget och känslomässigt mitt i leken med ett annat barn, särskilt när du är med? I dina vuxna ögon borde barnet visa upp sina bästa sidor när det leker med nya lekkamrater, men istället väljer det ofta att visa upp sina sämsta sidor? Kanske verkar barnet helt orimligt upprört över en småsak som absolut inte borde kunna störa, såsom att kamraten tar en legobit när det finna massor av andra.

Det här är något som hänt mig åtskilliga gånger, och jag har sett det en hel del med andra barn också. Så ofta så att jag gjort min egen lilla teori kring detta. Om man tar som grund Aletha Solters tanke att barn aldrig beter sig illa av ren illvilja, kan man undra varför de ibland beter sig så här. Ett  barn som leker bra och utan konflikter på dagis, varför kan det plötsligt brista ut i skrik och missnöje när en förälder är med?

Jag tänker att det här är viktigt att förstå att för ett barn på säg 4-5 år, så är det enormt svårt att överhuvudtaget ha sociala relationer. Hjärnan är helt enkelt inte så utvecklad, och barn i förskoleåldern jobbar hela tiden med att lära sig leka och vara tillsammans med andra. Jämför med hur svårt det skulle vara för oss otränade att dansa på slak lina, det skulle kräva en oerhörd koncentration och man skulle vara trött efter 5-10 minuter. Ungefär så jobbigt tror jag det kan kännas för barn att umgås med andra barn ibland. Eller föreställ dig att din bästa vän när ni satt och pratade plötsligt tog kaffekoppen och bankade den i huvudet på dig, eller började gråta häftigt eller bajsade på sig eller helt enkelt gick iväg utan att säga något och pratade med någon helt annan. Så är det att ha en kompis på dagis…

För att kunna leka med andra jämnåriga på dagis måste man kunna vänta på sin tur, och förstå vad den andra säger och vill, och man måste kunna lyssna på den andres impulser och också komma med egna inpass, och kompromissa om vad man ska göra och så vidare. Och man måste stå ut med och hantera att de andra är barn och ibland har svårt att hantera sina egna känslor och impulser.

Så kanske är det så att när ett barn får känsloutbrott när de leker och vi föräldrar är närvarande, så kanske dessa känslor säger ungefär: ”Snälla mamma (pappa) kom och trösta mig och krama mig, jag tycker det är SÅ SVÅRT och jobbigt att leka med jämnåriga, ibland blir det bara för mycket helt enkelt”. Det kanske är barnets uppdämda frustration och desperation över allt svårt och jobbigt som händer under dagisdagarna som kommer ut. På dagis är det hela tiden ont om vuxna, men när föräldern är där så kan man bara inte hålla sig, tårarna och skriken kommer. Kanske kan det till och med vara så att precis när man har som roligast, så påminner detta roliga om hur jobbigt det också kan vara, och kanske kan detta förklara varför barn kan pendla i humöret så oförutsägbart för oss vuxna.

Slutsatsen är att jag tror att det är väldigt att viktigt inte bli arg och tillrättavisa barnet när jobbiga känslor kommer upp i barnets lek med andra barn. Utan att bara ta emot dessa känslor med en öppen famn, så som jag tidigare beskrivit. Jag kan tänka mig att många liksom jag skäms lite inför det andra barnet när detta händer. Man börjar oroa sig att barnet förstör sina chanser att bli populär bland de andra barnen när barnet agerar ut så. Här tror jag det kan vara viktigt att tänka på att barn är vana vid att andra barn har massor av känslor. Om ditt barns kompis ser att sorg och ilska tas emot med öppen famn, kan det till och med hända att du får äran att ta emot några av kompisens tårar efter ett tag.

Om man ändå känner att sådana här utbrott börjar bli för frekventa och problematiska, så är det första rådet jag skulle ge, att du som förälder ser till att vara med och guida barnen i leken. När en vuxen är med så känner sig barnet sig ofta tryggare och den vuxne kan också guida lite när det blir problem. Kanske har ditt barn specifika problem med turtagning eller något annat, sånt är helt normalt, och det är då en enorm hjälp om du som förälder coachar barnet i detta. Och ibland kan leken fastna i något som känns repetitivt eller frustrerat och då kan man som vuxen liksom smörja maskineriet genom att komma med nya idéer och impulser, så att det kommer vidare.

Aletha Solter har förresten gett ut en ny bok om lek: Attachment play (Adlibris, Bokus, bokens hemsida). Det här inlägget handlar om att konflikter mellan barn kan ses som något normalt och förståeligt. Självklart kan konflikter med andra barn också vara ett tecken på att barnet på något sätt mår dåligt eller stressas av något. I så fall är det viktigt att ta tag i detta. Välkommen att läsa mer om att hjälpa barn här på bloggen under rubrikerna Föräldraskap och Solter.

Ledsna barn behöver närhet!

För några veckor sen var jag på en stor lekplats nära där jag bor. Jag ser en kille på ungefär 6 år trilla på näsan och slå sig och det kommer några snyftningar, men inom några sekunder hör man en myndig pappastämma från andra sidan lekparken: ”Det där var inget!” Pappan rusar fram och förklarar att det absolut inte fanns något att var ledsen över. Det var liksom något i tonfallet som var så bergsäkert, att det inte fanns något tvivel att det var helt fel att gråta.

Jag blir så ledsen, för jag ser och hör såna exempel nästan dagligen på föräldrar som icke-validerar sina barns gråt och smärta. Egentligen ska man väl inte peka finger mot någon särskild, för alla har vi väl stunder när vi inte är tillräckligt närvarande med våra barn.

Väldigt vanligt är också att man ser bebisar som ligger i vagn och skriker för fulla lungor och föräldrarna bara går vidare, eller möjligtvis försöker peta in en napp i munnen eller så.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som hette: Hur man tröstar barn där jag försöker punkta upp förslag på hur man kan hantera situationer där barnet gråter. Nu i efterhand har jag dock funderat på hur lämplig rubriken är egentligen, för ordet ”trösta” kan göra att man tänker att man ska ”göra något” när barnet gråter, och något av det viktigaste och svåraste är att bara vara där, och inte säga något utan bara vara närvarande.

Barn behöver vuxnas närvaro och empati för att känslor inte ska kännas farliga. De barn som lämnas i en vagn eller bemöts av ett ”det är inte något” riskerar att som vuxna drabbas av depression, stressproblem eller andra psykiska bekymmer. (för referenser se det tidigare inlägget)

Här är några snabba punkter att tänka på:

  • Var alltid nära ditt barn när det är ledset eller i någon annan jobbig känsla. Ta upp en bebis och håll den i famnen. Krama om ett äldre barn. Eller sitt åtminstone tätt intill.
  • Gör inget, säg inget utan bara öppna ditt hjärta och känn med smärtan. Svårare än det låter för de flesta av oss. Vill man säga något, bör det bara handla om att uttrycka förståelse.
  • Stanna på detta vis tills gråten/smärtan/raseriet har gått över.

Anm. Det blir en ny föräldraworkshop i Aware Parenting i höst. Information kommer inom kort på min hemsida. (kan också nämna att senaste numret av Vi Föräldrar har en bra artikel om hur man bemöter barns gråt)
Anm 2: Finns nu på Bloglovin

Barn som gnäller

Barns gnäll kan verkligen komma under huden på föräldrarna och andra som har hand om barn.

Det kan ofta bli ett svårt problem hur man ska se på gnäll – å ena sidan är kan det kännas väldigt jobbigt och stressande, å andra sidan så är gnäll ett känslomässigt uttryck som alla andra, och förtjänar att välkomnas.

Som jag skrivit tidigare är det viktigt att försöka se situationen ur barnets egen synvinkel. När en vuxen kommer hem, kan han/hon säga ”Gud, vilken jobbig dag jag haft på jobbet idag, tre klagomål från kunder och chefen kallade till extramöte”. Men barn har inte riktigt förmågan att säga ”Gud, vilken dag jag har haft, min bästis var sjuk, och min favoritfröken var utlånad till en annan avdelning, och när jag gick på toaletten kom ett annat barn in och störde” eller liknande.

Vi måste dechiffrera barnens budskap, och försöka sätta oss i deras kläder. Så första frågan när ett barn gnäller är: Finns det något som kan ha stressat eller varit jobbigt för barnet?

Man kan också se gnället som känslor som inte riktigt kommer ut, kanske för att föräldrarna varit upptagna och stressade och inte hunnit med barnen så mycket som de behöver.

Jag kommer att tänka på att president Obama sagt att det för hans döttrar är förbjudet att gnälla. Den bild jag fått av paret Obama är att de är två väldigt ambitiösa och upptagna personer. För mig är det lätt att förstå att deras barn ibland kan känna sig bortglömda när föräldrarna så ofta springer på olika möten och har många viktiga papper att läsa. Barn kräver ju tid. Så om barnen Obama har haft en tendens till att gnälla, så är den ur detta perspektiv förståeligt, det är känslor av att vara bortglömd och lämnad som kommer ut i form av gnäll.

Så en annan viktig fråga att ställa när barnet gnäller är: Hur har vi som föräldrar mått på sista tiden?

Upplever man problem med sitt barns gnäll, skulle jag rekommendera artiklarna av Aletha Solter här på bloggen. Och även titta igenom de andra artiklarna under rubriken barn. De flesta artiklarna försöker visa vägar att hjälpa barn med deras känslor.

Sammanfattningsvis: Barns gnäll kan ses som halvkväda känslor – som att de har ett behov av kontakt och av att uttrycka sig, men att något ”står ivägen”, och hindrar, och det är vår uppgift som vuxna att röja bort dessa hinder.

Hur man tröstar barn

Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se källhänvisningar längst ner i inlägget).

När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär ”världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.

När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.

Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.

Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:

  • Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
  • Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
  • Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
    ”Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
    ”Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
    ”Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
    För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
  • Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
  • Undvik att kommentera på känslan (”det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (”oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
    Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
  • Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
  • Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.

För mer information rekommenderas:

  • Aletha Solters artikel Vad ska man göra när babyn gråter? (här på bloggen). Bloggaren Maria/BefriaBarnet har också skrivit bra om barns känslor och gråt.
  • Jag kan också varmt rekommendera Faber och Mazlish bok How to talk so kids will listen and listen so kids will talk (på Bokus, AdLibris).
  • Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
  • Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
  • Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.

Aware Parentings 10 principer

  1. Medvetna föräldrar (aware parents) uppfyller sina barns behov för kroppskontakt (hålla, gosa etc.). De oroar sig inte för att skämma bort sina barn.
  2. Medvetna föräldrar accepterar hela skalan av känslor och lyssnar icke-dömande till barnens känslouttryck. De inser att de inte kan förhindra all sorg, ilska och frustration, och de försöker inte stoppa barnen från att leva ut känslor genom att gråta eller rasa.
  3. Medvetna föräldrar erbjuder åldersadekvat stimulans, och litar på att barn lär sig i sin egen takt och på sitt eget sätt. De försöker inte skynda på barn in i nästa steg i deras utveckling.
  4. Medvetna föräldrar uppmuntrar barn att lära sig nya färdigheter, men bedömer inte barns prestationer med vare sig kritik eller värderande beröm.
  5. Medvetna föräldrar spenderar tid varje dag med att ge full uppmärksamhet till sina barn. Under denna speciella kvalitetstid observerar de, lyssnar, svarar och deltar i barnens lek (om inbjudna att göra detta), men de styr inte barnens aktiviteter.
  6. Medvetna föräldrar skyddar sina barn från faror, men de försöker inte förebygga alla sina barns misstag, problem eller konflikter.
  7. Medvetna föräldrar uppmuntrar barn att bli självständiga problemlösare och bara be om hjälp när de behöver. Medvetna föräldrar löser inte barnens problem åt dem.
  8. Medvetna föräldrar sätter rimliga gränser och guidar mjukt barnen till accepterbart beteende, och tar hänsyn till allas behov när de löser konflikter. De försöker inte kontrollera barnen med mutor, belöningar, hot eller bestraffningar av något slag.
  9. Medvetna föräldrar tar hand om sig själva och är ärliga med sina egna behov och känslor. De offrar inte sig själva så att de blir bittra.
  10. Medvetna föräldrar strävar efter att vara medvetna om hur deras egen barndom försvårar för dem att var bra föräldrar, och de gör medvetna ansträngningar för att inte föra över sina egna känslomässiga problem på sina barn.

(översättning Daniel Kraft)

——-

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1994-2010 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.