Särbegåvning och humörproblem

Jag har tidigare skrivit om att det bakom de senaste årens explosion i ”bokstavsdiagnoser” (ADHD, Asperger m.m.) ligger en komplex verklighet, som inte är så enkel att alla dessa barn har något genetiskt medfött fel. Det kan handla om olika kombinationer av trauma, alkoholistiska föräldrar, adoption, fattigdom, svårigheter i skolan m.m.

Ytterligare en möjlig orsak till att barn kan ha humörproblem som kan se ut som som ADHD eller Asperger är särbegåvning.

Jag ser nu att Martin Forster i DN har svarat på en läsarfråga om ett barn som uppvisar tydliga tecken på detta. Föräldern beskriver barnet som ovanligt smart, det löser uppgifter fort, och blir också fort uttråkad, och verkar ha en ovanligt stark känsla för rätt och fel.

Som jag förstått det så kan dessa barn ha en ovanligt hög känslighet, samtidigt som de lätt blir uttråkade i skolmiljön. I stort sett alla barn ser fram emot att börja skolan, men om nivån på undervisningen gör barnet besviken, så är det lätt att förstå att frustrationen växer. Att också vara lite annorlunda jämfört med kamratgruppen kan ytterligare späda på svårigheterna. Detta finns beskrivet i många internationella artiklar. (ämnet är ganska nytt, så jag vet inte i vilken grad det finns systematisk forskning bakom dessa observationer)

Tråkigt att Forster och DN missar detta perspektiv.

Fotnot: Citat ut artikeln som skulle kunna stödja hypotesen att pojken är särbegåvad: verbalt tidig… relativt smart… otrolig fantasi… jobbar snabbt… tappar intresset fort… Han verkar också ha en stark känsla för rätt och fel (”Leker gärna ”polis” och blir galen om andra exempelvis ljuger eller om det inte blir som vi sagt och så vidare.”)

Hur man uppfostrar kreativa barn del 3: Våga vara gammaldags!

I vårt samhälle har vi ju en massa maskiner och datorer som hjälper oss och gör livet lättare. I det här inlägget tänkte jag fundera lite kring att all vår bekvämlighet kanske inte alltid är det bästa för att hjälpa våra barn att utveckla kreativitet och mångsidiga förmågor.

Barns hjärnor är ju extremt formbara, när barn övar och gör saker, så byggs deras nervsystem till just där de använder nerver. Ett barn som jobbar mycket med stickning blir bättre på finmotorik, ett barn som älskar bollar utvecklar andra nervbanor.

Problemet med maskiner och datorer är att de liksom tar bort viktiga aktiviteter ur vår miljö. Elvispen tar bort vispandet i köket, mikrovågsugnen ersätter en hel del matlagning, bilen tar bort promenaderna, och så vidare och till slut så har vi rejält minskat antalet handgrepp och rörelser som behövs för att leva sitt liv. Ett problem med detta är såklart att vi ökar i vikt, men ett annat problem är just att barn inte får så mycket utmaningar för sina hjärnor och nervsystem.

Ta matlagning till exempel. När vi lagar mindre mat så leder det inte bara till att matlagningskunskaper går förlorade från generation till generation. Matlagning är också en möjlighet att öva öga-hand-koordination när man vispar, knådar eller vänder något i stekpannan. Och en maträtt är ett mini-projekt, där en rad små aktiviteter ska synkas och utföras i rätt ordning.

En väninna till mig som arbetar som lärare berättade att hon tycker sig se att ”hyreshusbarnen”, som får gå lite mer, har lättare att lära sig läsa, än ”villabarnen” i samma ålder, för de sistnämnda har i större utsträckning blivit skjutsade till sina aktiviteter. Och när man går utvecklas viktiga förbindelser mellan hjärnhalvorna, som barnen sedan har stor nytta av när de ska lära sig läsa.

Och vad gäller TV så finns det inte så mycket studier på TV:ns effekter på barns kreativitet, men det finns en grundligt gjord studie som visar att med införandet av TV så minskade barnens kreatitivet och originalitet signifikant. Jag tror en viktig anledning är att den egna aktiviteten och fantasin blir lidande, att TV-tittande är för passivt. Tyvärr hittade man också sambandet att införandet av TV ökade barns aggressivitet mot varandra. Se vidare i boken ”The plug-in drug: Television, Computers, and Family Life” (nedan).

Så i den här artikeln vill jag slå ett slag för att utvärdera och ifrågasätta alla bekvämligheter som vi omger oss med, och se om vi kan göra våra liv mer aktiva, lärorika och roliga genom att vara lite mer gammaldags. Några förslag:

Laga mat: Förutom planering, öga-hand-koordination och att matlagning är en väldigt social aktivitet, så är det också ett av få tillfällen för barn idag att få slutföra något från ax till limpa. Ett projekt som utgör en helhet.

Gå, cykla och annan fysisk aktivitet: Att fysisk rörelse är hälsosamt pratar vi väl ofta om, men kanske borde vi ännu mer betona att det är avgörande för hjärnans utveckling.

Campa istället för charterresor och all-inclusive: En campingresa erbjuder förutom naturupplevelser också många möjligheter till gemensam problemlösning. Hur ska vi få ihop ved till en brasa? Vad gör vi när campingplatsen var stängd? Hur hanterar vi att det regnar? (gäller såklart även andra typer av gör-det-själv-semestrar såsom tågluffning eller fjällvandring)

För oss vuxna känns dessa utmaningar nog ofta besvärliga och energikrävande, men det är ofta de stunder när familjen löst ett svårt problem tillsammans som barnen minns från semestrarna.

Minska tiden framför teve, datorer och dator-spel: Jag vet själv att när man kommer hem och är trött efter jobbet, så är det väldigt skönt att parkera barnen framför teven medans man själv lagar mat och fixar i köket. Men alternativet, att barnen är med i köket och kanske hjälper till lite, eller bara sitter och pillar med något, tror jag kan vara hälsosammare för dem. Då får de en stunds lugn samvaro med föräldern och får prata om sin dag och sitt liv, och får också möjlighet att gå ner i varv. Och om de till exempel sitter och klipper på en äggkartong så innebär denna lilla aktivitet en liten utmaning för motoriken, och ofta lägger barnen in ett element av fantasi så att äggkartongen blir ett slott eller ett rymdskepp, och tränar på så sätt hjärnbanor som inte riktigt kommer igång vid tv-tittande.

Prova en TV-fri helg eller vecka: Ladda med extra gemenskap, god mat, lekar, pussel sällskapsspel och liknande.

Lägg in alla möjliga sorters ”analoga” aktiviteter och projekt: Måla och lek med lera. Plantera växter. Plocka svamp, gör era egna rymdskepp och lampor och prinsesskronor. Ha ett fågelbord på vintern och pricka av vilka arter som kommer på besök. Möjligheterna är oändliga.

Gör upptäcksfärder i närområdet: Leta igelkottar, kolla när grodorna parar sig på våren, be att få titta in bakom disken hos urmakaren och bagaren, ta er tid att titta på när de gräver en grop i gatan, besök en bilskrot och en soptipp och inventera bekantskapskretsen efter intressanta yrken som man kan be att få besöka, kanske finns en sjuksköterska, en bonde, en busschaufför eller något annat spännande.

Barn kan inte på samma sätt som vuxna sätta in TV-bilderna i ett sammanhang, de vet inte vad som är sant och påhitt och när ett inslag slutar och nästa börjar. Ett analogt utforskande av närmiljön kan ge förståelse och sammanhang. Att be att få titta in i på ett spännande ställe utökar också beteenderepertoaren med förmågan att be en främmande människa om en tjänst, vilket är en viktig och kreativ förmåga.

Tillägg: Kan tipsa om boken ”The plug-in-drug” som skriver om nackdelar med tv-tittande (på Adlibris, Bokus). Den beskriver också ”the spell-binding effect” som tv har, en trollbindande effekt som gör att det är svårt att låta bli att titta på en tv som står på, och den har en särskild avslappnande effekt, som dock försvinner, vilket ofta leder till irritation hos barn när tv:n ska stängas av.

Se också boken Nedkopplad : en familj, ett experiment, ett liv utan teknik av Susan Maushart (hos Adlibris, Bokus). Om en australiensisk kvinna som valde att kasta ut TV, dator och mobiler och fick en massa liv tillbaks.

Hur man uppfostrar kreativa barn del 1: säg ja!

Vi skulle väl alla önska att våra barn växer upp till kreativa individer som har förmågan att tänka utanför det  förväntade och som sätter samman olika fakta och resurser på nya sätt. Jag tänkte här komma med tre tips på saker vi som föräldrar kan göra för att öka möjligheterna för barnen att behålla och utveckla sin kreativitet.

Första rådet: Säg ja så mycket du bara kan!

Det är väldigt lätt att vi som föräldrar fastnar i att säga nej till det mesta som våra barn föreslår. Sitta i vardagsrummet och äta middag? Nej. Vara vaken till klockan tolv och titta på stjärnorna? Nej. Blanda senap och ost och kaksmulor och steka det på spisen? Nej, det blir för bökigt…

Vi glömmer nog alltför ofta bort att dessa förslag är en del av barnens livsenergi, en omistlig del av deras kreativitet och sätt att vara. För dem är världen lite som ett stort smörgåsbord med oändliga möjligheter. Bara alla ingredienser som finns i ett kök, och att få prova att kombinera dem och göra olika saker med dem…

Så jag tror att vi behöver försöka omprogrammera oss till att säga ja till betydligt fler saker. För någon vecka sen var jag ute och gick och sonen cyklade. Han såg en väg som han aldrig hade varit på och undrade om han kunde få cykla den vägen. Min första ryggmärgsreaktion var att säga ett trött nej. Det var en jobbig backe där som han säkert skulle bli trött och gnällig av. Jag hade redan planerat att gå en annan väg. Och vi skulle bara komma fram 50 meter bort, det skulle inte göra någon skillnad. Jag kunde nog hitta argument mot det. Men sen slog det mig att det här fanns en möjlighet att låta honom få som han ville. Och att det egentligen inte ens var särskilt besvärligt. Och det fick honom att känna att han kunde utforska något, komma med en idé.

Det är nog två aspekter som är viktiga här för ett barn: Dels möjligheten av ett slutresultat som är spännande eller intressant. Och processen, att få experimentera, bestämma, improvisera. Detta är kanske särskilt intressant nu i nobelpristider när man ser att många viktiga upptäckter faktiskt varit forskare som varit hånade, men som gått sin egen väg (t.ex. Årets kemipristagarae Daniel Shechtman).

Man kan faktiskt prova att gå en annan väg hem, när ens barn vill det. Man kan ta sig tid att stanna upp vid den där annorlunda stenen eller vad det är på vägen till dagis eller skola. Ber barnet att få ha senap i pannkakssmeten, kan man säg att man själv kanske inte är så lockad, men de kan få prova att göra en senapspannkaka. Mycket av det barnen ber om kostar ganska lite i tid och energi och förutom att bejakandet av detta kan öka barnens kreativitet så kan det göra att känslan av värde och självkänsla ökar, för den vägg av bestämmande och kontroll som barn ofta möter i vuxenvärlden blir mindre hård och ogenomtränglig.

[del 2 och 3 i serien om kreativitet kommer snart…]