Tjafsar ditt barn med andra barn?

Tänk dig att: Ditt barn har med en kompis hem. Du står vid spisen och lagar mat, och du hör glada skratt från barnkammaren. De verkar ha riktigt roligt och du börjar känna att föräldrahjärtat värms, och kanske börjar du känna dig lite stolt över vilket trevligt och socialt barn du uppfostrat. Men ack, plötsligt förbyts skratten i gråt och skrik. Du går in och tittar vad som är problemet, och du hör att det är ditt barn som skriker mest, och när du frågar vad som står på så säger det ”han tog min legobit” samtidigt som det finns hundratals andra legobitar på golvet. Plötsligt är du inte lika stolt över barnet, utan börjar skämmas över att barnet får ett utbrott över en sådan struntsak.

Känns detta igen? Att ditt barn helt oväntat kan börja agera väldigt omoget och känslomässigt mitt i leken med ett annat barn, särskilt när du är med? I dina vuxna ögon borde barnet visa upp sina bästa sidor när det leker med nya lekkamrater, men istället väljer det ofta att visa upp sina sämsta sidor? Kanske verkar barnet helt orimligt upprört över en småsak som absolut inte borde kunna störa, såsom att kamraten tar en legobit när det finna massor av andra.

Det här är något som hänt mig åtskilliga gånger, och jag har sett det en hel del med andra barn också. Så ofta så att jag gjort min egen lilla teori kring detta. Om man tar som grund Aletha Solters tanke att barn aldrig beter sig illa av ren illvilja, kan man undra varför de ibland beter sig så här. Ett  barn som leker bra och utan konflikter på dagis, varför kan det plötsligt brista ut i skrik och missnöje när en förälder är med?

Jag tänker att det här är viktigt att förstå att för ett barn på säg 4-5 år, så är det enormt svårt att överhuvudtaget ha sociala relationer. Hjärnan är helt enkelt inte så utvecklad, och barn i förskoleåldern jobbar hela tiden med att lära sig leka och vara tillsammans med andra. Jämför med hur svårt det skulle vara för oss otränade att dansa på slak lina, det skulle kräva en oerhörd koncentration och man skulle vara trött efter 5-10 minuter. Ungefär så jobbigt tror jag det kan kännas för barn att umgås med andra barn ibland. Eller föreställ dig att din bästa vän när ni satt och pratade plötsligt tog kaffekoppen och bankade den i huvudet på dig, eller började gråta häftigt eller bajsade på sig eller helt enkelt gick iväg utan att säga något och pratade med någon helt annan. Så är det att ha en kompis på dagis…

För att kunna leka med andra jämnåriga på dagis måste man kunna vänta på sin tur, och förstå vad den andra säger och vill, och man måste kunna lyssna på den andres impulser och också komma med egna inpass, och kompromissa om vad man ska göra och så vidare. Och man måste stå ut med och hantera att de andra är barn och ibland har svårt att hantera sina egna känslor och impulser.

Så kanske är det så att när ett barn får känsloutbrott när de leker och vi föräldrar är närvarande, så kanske dessa känslor säger ungefär: ”Snälla mamma (pappa) kom och trösta mig och krama mig, jag tycker det är SÅ SVÅRT och jobbigt att leka med jämnåriga, ibland blir det bara för mycket helt enkelt”. Det kanske är barnets uppdämda frustration och desperation över allt svårt och jobbigt som händer under dagisdagarna som kommer ut. På dagis är det hela tiden ont om vuxna, men när föräldern är där så kan man bara inte hålla sig, tårarna och skriken kommer. Kanske kan det till och med vara så att precis när man har som roligast, så påminner detta roliga om hur jobbigt det också kan vara, och kanske kan detta förklara varför barn kan pendla i humöret så oförutsägbart för oss vuxna.

Slutsatsen är att jag tror att det är väldigt att viktigt inte bli arg och tillrättavisa barnet när jobbiga känslor kommer upp i barnets lek med andra barn. Utan att bara ta emot dessa känslor med en öppen famn, så som jag tidigare beskrivit. Jag kan tänka mig att många liksom jag skäms lite inför det andra barnet när detta händer. Man börjar oroa sig att barnet förstör sina chanser att bli populär bland de andra barnen när barnet agerar ut så. Här tror jag det kan vara viktigt att tänka på att barn är vana vid att andra barn har massor av känslor. Om ditt barns kompis ser att sorg och ilska tas emot med öppen famn, kan det till och med hända att du får äran att ta emot några av kompisens tårar efter ett tag.

Om man ändå känner att sådana här utbrott börjar bli för frekventa och problematiska, så är det första rådet jag skulle ge, att du som förälder ser till att vara med och guida barnen i leken. När en vuxen är med så känner sig barnet sig ofta tryggare och den vuxne kan också guida lite när det blir problem. Kanske har ditt barn specifika problem med turtagning eller något annat, sånt är helt normalt, och det är då en enorm hjälp om du som förälder coachar barnet i detta. Och ibland kan leken fastna i något som känns repetitivt eller frustrerat och då kan man som vuxen liksom smörja maskineriet genom att komma med nya idéer och impulser, så att det kommer vidare.

Aletha Solter har förresten gett ut en ny bok om lek: Attachment play (Adlibris, Bokus, bokens hemsida). Det här inlägget handlar om att konflikter mellan barn kan ses som något normalt och förståeligt. Självklart kan konflikter med andra barn också vara ett tecken på att barnet på något sätt mår dåligt eller stressas av något. I så fall är det viktigt att ta tag i detta. Välkommen att läsa mer om att hjälpa barn här på bloggen under rubrikerna Föräldraskap och Solter.

Hur man uppfostrar kreativa barn del 2: Variera aktiviteterna!

Som jag skrivit om tidigare är jag en stor anhängare av att leka med sina barn. I leken utvecklas barnets hjärna på många sätt. När man leker med andra barn eller vuxna, så lär man sig turtagning, hänsyn, lyssnande och andra viktiga sociala förmågor. Leken utvecklar också fantasi, och motorik, och förmåga att tänka tredimensionellt (spatialt som vi psykologer säger).

Något att tänka på för vuxna som vill hjälpa sina barn att bevara och utveckla sin kreativitet, kan vara att se över hur varierat man leker med barnet. Är det mest en eller två olika lekar, eller spänner leken över ett vitt spektrum så att olika funktioner och begåvningar får tillfälle att växa till och utvecklas?

Det finns så många olika dimensioner av lek, där jag framförallt tror att barnet behöver variation:

  • Som jag tidigare skrivit är fysisk lek mycket viktigt för att utveckla både kroppsliga och sociala förmågor.
  • Pyssel och knåp och lera och måla utvecklar både finmotorik, envishet och visualiseringsförmåga.
  • Rollspel är en annan viktig slags lek som också utvecklar mycket viktiga förmågor, som till exempel förmågan att tänka sig in i någon annans perspektiv.
  • Rollspel kan också ha en viktig funktion, lite mer terapeutiskt, genom att hjälpa barn att uttrycka känslor och konflikter som de brottas med.
  • För vissa barn kan det finnas ett behov av s.k. ”regressiv lek”, där de går tillbaks till en yngre ålder, till exempel genom att leka bebis. Detta kan vara särskilt viktigt när barnet går igenom en jobbig period av någon anledning, såsom att börja på ett nytt dagis, eller flytta, eller när föräldrarna separerar.
  • Precis som med ett musikstycke kan man variera tempo, intensitet och hur mycket nytt som blandas in. Man kan jobba med crescendo, diminuendo, accelerando och ritardando.
  • Traditionella bollspel och liknande kan också vara viktiga, både för de förmågor de utvecklar, och för att det är något som barn gör tillsammans på raster och liknande. Här kan den vuxne hjälpa till att bygga ett bra självförtroende, till exempel genom att spela på en lagom nivå. Ofta innebär detta att barnet bör få vinna större delen av tiden.
  • Schack, Kalaha, pussel och alla andra spel.
  • Den vuxne kan ha många olika roller, som den som leder, blir ledd, eller mer som en jämlike.
  • Man kan leka inomhus och utomhus….
  • Leka en vuxen och ett barn, eller flera barn eller flera vuxna…
  • Och så vidare

Ett tips kan vara att verkligen utnyttja det tillfälle som det innebär att ha barn, till att prova på lekar och aktiviteter som man aldrig annars hade kunna tänka sig. Har man svårt att tänka sig att springa vilt och leka kull, så kan det vara en utvecklande utmaning att göra just det. Samma sak om man har svårt att tänka sig att sätta sig med en lerklump framför sig och göra något av den.

Är ditt barn tillbakadraget och blygt?

My favorite comment was from a five-year-old boy, as he entered the room where children and grownups were running around, wrestling, and throwing pillows: “Finally a normal world.”
Larry Cohen rapporterar från sin Roughhousing-resa i Rumänien

Jag ser en del barn omkring mig som verkar tydligt blyga och försiktiga, så jag tänkte att jag skulle skriva några ord om detta. Det är svårt att skriva om, för å ena sidan kan såna problem lätt överdrivas i vissa sammanhang. Det finns forskning som visar att barn som uppfattas som blyga faktiskt inte nödvändigtvis får sämre liv när de blir vuxna, utan de hittar ofta sätt att ”komma igen” någonstans senare i livet.

Men samtidigt är det många av de klienter som jag ser söka terapi som vuxna, som har en bakgrund av att ha varit utanför en hel del som barn, och därför tycker jag det är viktigt att se på det med något slags lagom oro, om det nu går. Det sker så enormt mycket socialt samspel på ett dagis eller på en skolgård, och de barn som på något sätt är utanför detta går miste om en väldig massa träning för hjärnan i social interaktion, vilket jag tror kan leda till sämre självkänsla och andra problem.

Utifrån hur det här ser ut på BUP, så ser man där två huvudtyper av barn som inte riktigt kommer in i leken med andra barn. En grupp som bara är allmänt blyga, med alla, och en grupp som är nördigare, och gärna pratar om mer vuxna, tekniska saker med vuxna, men som har svårigheter att komma in i den vanliga leken med jämnåriga. De förstnämnda är oftare tjejer, och de senare är oftare killar, tyvärr är dessa problem ganska könsstereotypa.

Egentligen så är det också problematiskt att ge generella råd i sådana här frågor. Det är så mycket som är individuellt för situationen. Men här kommer i alla fall två områden som kan vara intressanta att titta närmare på för föräldrar som oroar sig för sina barns kamratkontakter.

Fysisk/vild lek

När vuxna söker och etablerar kontakt med andra, så går en stor del av kommunikationen genom språket. Vi pratar oss fram till vänskap. Men för barn sker så oändligt mycket mer på det fysiska planet. Precis som andra däggdjur använder människobarn brottning, tafatt, kramar och andra fysiska sätt för att komma i kontakt med jämnåriga.

Det är därför jätteviktigt att barnen får öva på sådana fysiska kontaktsätt med sina föräldrar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag inte tror att det går för en förälder att förändra ett blygt barn till mer kontaktbenäget utan att köra mycket brottning och vilda lekar.

Jag påminner om det jag skrivit tidigare, att exempelvis brottning inte främst handlar om kamp och våld, utan det handlar om att få prova att lekfullt vara nära en annan person fysiskt, och att få uppleva och prova kontroll av egna aggressioner och få möta den andres kontroll över dess aggressioner.

Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn som redan är blyga och tillbakadragna har försökt några gånger att få igång mer vilda lekar, men att barnen förhållit sig tveksamt, och så har man gett upp. Här vill jag verkligen rekommendera att man är envis, och hittar sätt som är utformade efter det enskilda barnet. Bara att föräldern sitter på huk och barnet lätt puttar till honom/henne och föräldern faller till golvet med buller och bång kan vara en tillräcklig övning för flera veckor. Sedan kan man sakta utöka reportoaren med olika varianter och övningar.

Viktigt när man brottas för att försöka öka ett barns självkänsla, är att alltid låta barnet vinna.

Jag vill starkt rekommendera boken ”The Art of Roughhousing” av Cohen och DeBenedet till alla som känner att de skulle kunna leka mer vilda lekar och brottning med sina barn. Den är väldigt inspirerande och är också full av bildexempel och tips på ”moves” och lekar. De har också en hemsida där det också finns många videor där man kan se exempel på puttövningen och mycket annat:

Känslomässig läkning

Jag håller med Alice Miller och Aletha Solter om att vi vuxna ofta förbiser hur stora och svåra känslor kan vara för barn. Barn har ju en outvecklad hjärna jämfört med oss, och händelser som för oss kan verka bagatellartade kan för dem bli stora och hotande. Ett exempel jag ofta använder när man lägger spädbarn ensamma i ett rum för att de ska ”lära sig” sova, där det finns goda skäl att tro att detta är en verkligt traumatiserande behandling, som leder till att barnet skriker i verklig panik (för att därefter ofta falla i sömn, vilket för en del bevisar metodens effektivitet…)

Om man börjar titta närmare på sådana här känslomässiga aspekter av uppväxten, tror jag inte att någon av oss är fria från den typen av upplevelser, och dessutom för vi ofta dem vidare till nästa generation.

Vad vi kan göra är att medvetet arbeta för att hjälpa barn att bearbeta och formulera känslor. När ett barn visar tecken på att må dåligt behöver vi ta en inventering över vilka typer av stress som det är och varit utsatt för: Stress för modern under graviditeten? Vistelse i kuvös? Konflikter mellan föräldrarna? Bristfällig miljö på dagis? Sociala eller ekonomiska bekymmer i familjen? och så vidare.

Och vi behöver göra vad vi kan för att erbjuda en miljö där barnen kan gråta, vara arga och på alla tänkbara sätt uttrycka vad de känner. Här vill jag rekommendera Aletha Solters texter och böcker. En del finns översatt här på bloggen under rubriken Aletha Solter.

Kanske borde jag här tillägga att känslomässig läkning och fysisk lek inte är två separata saker, utan de hör faktiskt ihop och hjälper varandra!

– – –

Se också mitt inlägg om boken The Art of Roughhousing och min serie om barns lek (roughhousing betyder ungefär vild, fysisk lek)

Boken Helping Young Children Flourish av Solter på Adlibris, Bokus.

Kört fast med barnen? Prova en lek – det kan hjälpa

Som jag skrivit om tidigare här på bloggen har vi vuxna lätt att underskatta hur viktigt det är för barn att få leka, inte minst med oss. Det hjälper dem att komma genom jobbiga känslor, lära sig nya saker och mycket annat.

Vill du snabbt ha några nya uppslag på lekar som kan hjälpa, så kan jag rekommendera sajten Playful Parenting Games (sidan har tyvärr försvunnit efter att jag skrev inlägget). Där finns lättillgängligt lekar, som förutom att de är trevliga och roliga, främjar en varm relation och känslomässig utveckling.

Se också min serie här på bloggen: Att leka med barn och serien: Playful Parenting (på engelska).

Jag vill också tipsa om maillistan/gruppen Playful Parenting och boken The Art of Roughhousing – om fysisk lek.

Vårt Star Wars-kalas den elfte september 2011

Idag hade vi Star-wars-kalas med vår grabb. Han är den åldern….

Vi hade följt mallen och köpt lite attiraljer, tallrikar och ballonger och så. En sak som kanske är intressant för den här bloggens läsare är kanske hur vi la upp det kombinerade skattjakten/rymdäventyret. Vi lät oss inspireras av Abbes föräldrar som vi hittade på nätet. Och barnen fick leta efter lasersvärd, hoppa sönder ballonger och ha dragkamp under allmän uppsluppenhet. Sen vävde vi in en tanke som jag tror jag nämnt tidigare här på bloggen, att det kan vara viktigt för barn att få leka kring det som kan kännas svårt eller knepigt.

Som höjdpunkt i rymdäventyret dök Darth Vader upp och då tog vi fram ett stort kar med vattenballonger som barnen fick kasta på Darth. Som spelades av mig och jag gjorde mitt bästa för att snubbla och nästan trilla och bli rädd och till slut ge upp och fly över ett staket…

Jag tror faktiskt på riktigt att den där Darth Vader kan vara en smått jobbig och skrämmande figur för barn, särskilt som barn så små som 3-4-5 numera leker Star Wars. Han är helt svart, andas läskigt och så finns en märklig historia kring att det egentligen är han som är Luke Skywalkers pappa, fast samtidigt slåss de och bekämpar varandra hela tiden.

Jag menar förstås inte att säga att vi på något sätt har ”löst” eller befriat barnens Darth-ångest, men att döma av barnens skratt och jubel i den stunden, så kanske vi hjälpte till att släppa några spänningar, vem vet. Det kändes som en fin gest, att budskapet blev något i stil med att ”tillsammans kan vi jaga iväg hatets och våldets förespråkare”, särskilt som dagens datum är den elfte september 2011; terrorattackernas tioårsdag.

Och glöm apropå det inte Master Yodas ord:

Fear is the path to the dark side
Fear leads to anger
Anger leads to hate
Hate leads to suffering

PS – läs mer om om lek i min artikelserie om att leka med barn.

Playful Parenting chapter 4

(About chapter 4 in the book Playful Parenting of Lawrence Cohen)

Chapter 4 is about encouraging self-confidence. Children will always have issues around mastery – it is frustrating to learn to tie shoelaces and the other thousands of things that children have to learn. By playing with them around these things, we make these frustrations easier to bear and the challenges easier to overcome.

Of course most of us like to see our children learn things, especially when you see the pride in their eyes after accomplishing something new. Often we can help them by giving them appropriate resistance; physical/intellectual/etc.

But even more importantly, it seems to me, children get all sorts of problems around the issues of learning, accomplishing and performing. Some get to obsessed with winning or following the norm, whereas other seem to give up too easily. Cohen suggests that play is a very gentle and effective way of coaching children out of these impasses.

When reading this chapter, I have been thinking about the concept of blocking that I mentioned a few postings ago. It is a term often used within impro (a form of stage-improvisation) when a participant says no to a suggestion or invitation. I then wanted to stress the importance of saying yes! (with an enthusiastic energy) to the suggestions of our children.

I think the concept of blocking can be extended to parenting in other ways. For instance if the child spits on the floor, it is a huge difference to say ”no, you musn’t spit on the floor” or to say ”you can spit in the toilet” – the latter not blocking the energy of the child. And in the thinking of playful parenting, I think another way of blocking the child is to try to correct it, for instance saying, ”no, firemen don’t have yellow caps, do they?”. The spirit of Cohen’s book is very much that the play in itself should be encouraged, to correct facts often just disturbs the flow of play. But at the same time we want the child to learn new facts, don’t we?

This can sometimes seem like a difficult dilemma, how much should we let the child win (in checkers or football) and how should we balance the two goals of encouraging learning and encouraging self-esteem? I appreciate that Cohen stresses listening as the primary way of solving this. If the child signals that today I want to win, then just let him/her win. If the child seems to be absorbed by the play, try not to interrupt.

To me it is extremely important that I give my son the self-esteem that he can try new things and not have to ”win” or achieve instantly, and I want him to have the courage to ask for information or clarification when he needs that. It is so much more important to make sure that he will ask people for help and information when needed than correcting him about facts in his playing. Reading Cohen again helps me to focus on the long-term goal hidden in my everyday play with him.

(see also: Jennifer at InspireMama, I think she will soon post about this chapter)