Tagg: barns självkänsla

Hur man tröstar barn

Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se källhänvisningar längst ner i inlägget).

När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär ”världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.

När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.

Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.

Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:

  • Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
  • Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
  • Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
    ”Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
    ”Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
    ”Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
    För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
  • Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
  • Undvik att kommentera på känslan (”det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (”oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
    Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
  • Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
  • Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.

För mer information rekommenderas:

  • Aletha Solters artikel Vad ska man göra när babyn gråter? (här på bloggen). Bloggaren Maria/BefriaBarnet har också skrivit bra om barns känslor och gråt.
  • Jag kan också varmt rekommendera Faber och Mazlish bok How to talk so kids will listen and listen so kids will talk (på Bokus, AdLibris).
  • Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
  • Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
  • Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.

Playful Parenting chapter 4

(About chapter 4 in the book Playful Parenting of Lawrence Cohen)

Chapter 4 is about encouraging self-confidence. Children will always have issues around mastery – it is frustrating to learn to tie shoelaces and the other thousands of things that children have to learn. By playing with them around these things, we make these frustrations easier to bear and the challenges easier to overcome.

Of course most of us like to see our children learn things, especially when you see the pride in their eyes after accomplishing something new. Often we can help them by giving them appropriate resistance; physical/intellectual/etc.

But even more importantly, it seems to me, children get all sorts of problems around the issues of learning, accomplishing and performing. Some get to obsessed with winning or following the norm, whereas other seem to give up too easily. Cohen suggests that play is a very gentle and effective way of coaching children out of these impasses.

When reading this chapter, I have been thinking about the concept of blocking that I mentioned a few postings ago. It is a term often used within impro (a form of stage-improvisation) when a participant says no to a suggestion or invitation. I then wanted to stress the importance of saying yes! (with an enthusiastic energy) to the suggestions of our children.

I think the concept of blocking can be extended to parenting in other ways. For instance if the child spits on the floor, it is a huge difference to say ”no, you musn’t spit on the floor” or to say ”you can spit in the toilet” – the latter not blocking the energy of the child. And in the thinking of playful parenting, I think another way of blocking the child is to try to correct it, for instance saying, ”no, firemen don’t have yellow caps, do they?”. The spirit of Cohen’s book is very much that the play in itself should be encouraged, to correct facts often just disturbs the flow of play. But at the same time we want the child to learn new facts, don’t we?

This can sometimes seem like a difficult dilemma, how much should we let the child win (in checkers or football) and how should we balance the two goals of encouraging learning and encouraging self-esteem? I appreciate that Cohen stresses listening as the primary way of solving this. If the child signals that today I want to win, then just let him/her win. If the child seems to be absorbed by the play, try not to interrupt.

To me it is extremely important that I give my son the self-esteem that he can try new things and not have to ”win” or achieve instantly, and I want him to have the courage to ask for information or clarification when he needs that. It is so much more important to make sure that he will ask people for help and information when needed than correcting him about facts in his playing. Reading Cohen again helps me to focus on the long-term goal hidden in my everyday play with him.

(see also: Jennifer at InspireMama, I think she will soon post about this chapter)

Tips om att leka med barn

Detta är den fjärde och sista delen i en liten serie inlägg inspirerade av Lawrence Cohens bok Playful parenting.

Några tips om att leka med barn:

* Följ barnet – låt det bestämma takten och riktningen. Barn är en stor del av tiden styrda av andras agendor. När de ska vakna, och till dagis/skola, och vad de ska äta, och så vidare. Att ge dem chansen att verkligen bestämma en stund kan stärka deras självkänsla och få dem att känna sig bättre till mods.

* Var uppmärksam på vad för utmaningar och känslor som är aktuella just nu. Försök föra in dem och utmana på ett lekfullt sätt. Att få ett nytt syskon eller att ha svårt att lära sig cykla kommer att kunna märkas i hur barnet leker, och vi behöver först och främst låta oss beröras av det vi ser, och också delta i leken och visa att vi är med och förstår.

* Inför regelbundna lekstunder – berätta att det här är en lekstund och nu får du bestämma helt vad vi ska göra, och jag följer. Låt bli att göra något annat – såsom att svara i telefon, läsa tidningen eller laga mat.

* Följ skratten och fnissningarna. Skratt och fniss skapar närhet och är väldigt hälsobefrämjande. Det kan också vara en signal att man är inne på områden som är viktiga för barnet just nu. Det kan också vara bra att vara förberedd på att den närhet som skratten skapar, kan leda in till gråt och negativa känsloyttringar. Detta är helt normalt, och ett led i barnets naturliga känslobearbetningscykel.

En liten varning dock för att kittla barnet: Vår föräldrageneration hade ofta ganska liten erfarenhet av att leka och det bästa de kunde komma på för att ha kul med sina barn, var inte sällan att kittla dem. Detta gjorde de dock ofta långt över tröskeln där barnen (vi) förlorade kontrollen över situationen. Det finns en risk att vi upprepar dessa misstag. Det är viktigt att hålla sig till vissa grundprinciper när man leker, såsom att barnet måste ha absolut bestämmanderätt över sin egen kropp, och när man kittlas måste barnet helt och hållet få bestämma över när man börjar och slutar.

* Släpp vuxenrollen och våga vara barnslig och fånig. Ge dig hän och var med i leken till 100 %.

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.