Sommarläsning: Brené Brown om skam och sårbarhet

Här kommer ett litet tips för sommarläsningen:

På senare år har det kommit en genre som jag gillar mycket. Det är böcker som försöker relatera modern forskning till tusenåriga traditioner samtidigt som de utgår från ett personligt perspektiv.

Brené Brown har blivit en stjärna på nätet efter sitt Ted-talk för några år sedan där hon pratade om ödmjukhet och sårbarhet, och hur detta är en faktor för att klara av livets utmaningar. Om ni inte har sett hennes föreläsning så kan jag varmt rekommendera den:

Brown berättar där hur hon gjorde forskning med bland annat cancerpatienter för att försöka förstå vad för faktorer som hjälper människor att klara av de svåraste av av utmaningar. I korthet så kom hon fram till förmågan att vara sårbar och att prata om denna sårbarhet med andra var av avgörande betydelse för hur människor kunde gå vidare och hantera riktigt svåra saker som en cancerdiagnos. Och hennes föredrag, böcker och podcasts efter detta har ofta handlat om hur hon själv måste envist jobba med dessa saker för att själv våga vara sårbar.

Hon berättar också i sitt nästa Ted-talk att hon så småningom blev tvungen att titta mer på ämnet skam, för många av oss är det skam som hindrar oss från att vara öppna och sårbara med varandra.

Det som är så uppfriskande med att läsa och höra henne, tycker jag just är att hon tar tag i dessa lite tabubelagda ämnen, och att hon vågar både vara väldigt personlig, samtidigt som hon ankrar det hon säger i seriös forskning. Det är råd och förhållningssätt som verkligen går att applicera på sitt liv och vardagen så som den pågår här och nu.

Nu har hon också blivit översatt till svenska under titeln Mod att vara sårbar.

Hennes ”10 vägskyltar” på väg mot ett helhjärtat liv, som hon kallar det vill jag gärna skicka med som något att begrunda i sommar:

  1. Att utveckla och vårda sin autenticiet: Att släppa taget om vad andra tycker.
  2. Att utveckla och vårda medkänsla med sig själv: Att släppa taget om perfektionism.
  3. Att utveckla och vårda en envis själ: Att släppa taget om att bedöva sig och maktlöshet
  4. Att utveckla och vårda tacksamhet och glädje: Att släppa taget om bristtänkande och rädsla för det mörka.
  5. Att utveckla och vårda intuition och lita på det man tror på: Att släppa taget om behovet av visshet
  6. Att utveckla och vårda kreativitet: Att släppa taget om jämförelse med andra.
  7. Att utveckla och vårda lek och vila: Att släppa taget om utmattning som en statussymbol och prestation som ett mått på människans värde.
  8. Att utveckla och vårda lugn och stillhet: Att släppa taget om oro som en livsstil
  9. Att utveckla och vårda meningsfullt arbete: Att släppa taget om självtvivel och ”det man förväntas”
  10. Att utveckla och vårda skratt, sång och dans: Att släppa taget om att vara cool och ha kontroll. (min översättning)

Några andra böcker i samma genre forskningsbaserade självresor som jag också uppskattar mycket är:

– Boken Mod att vara sårbar på Adlibris, Bokus.

Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.