Prinsessan från den dysfunktionella familjen (#tihi)

I några veckor har det pratats om prinsessan Madeleines ”tihi” när hon tillkännagav förlovningen med Christopher O’Neill. Egentligen kan man som DN:s Johan Cronemann tycka att det är en pseudonyhet. Jag har ju tidigare bloggat om kungens otrohet, och där ville jag föra fram att detta skulle kunna vara ett intressant tillfälle att prata om frånvarande fäder, ett problem som jag dagligen möter i terapirummet.

Det här är mina tankar när jag ser klippet om förlovningen:

Madeleine har kroppen tydligt mer vänd mot O’Neill, medan han mer vänder sig mot kameran. Hennes leenden mot honom är med hela munnen och ansiktet, medan hans leenden är mer begränsade och tillbakahållna. Hennes kroppsspråk är lite större rörelser, och vickningar på huvudet, medan hans är mer stramt, vilket ger henne en aura av osäkerhet. Och till slut det berömda ”tihi”:et, ganska flickaktigt. Min första tanke blir ungefär: ”det var fasen, hon är prinsessa och dotter till kungen av Sverige, men känner sig ändå tvungen att spela tydligt undergiven sin amerikanske fästman”. Författaren Birgitta Stenberg verkar ha reagerat ungefär likadant.

Jag vet ju såklart inte hur det förhåller sig med allt detta, kanske funkar de jättebra ihop och så. Men mina tankar går i riktningen att om man har haft en ordentligt frånvarande pappa (som jag skrev om i förra inlägget om kungafamiljen), så går det att förstå att man känner sig underlägsen sin partner, även om man så är prinsessa. Med en frånvarande pappa kommer oundvikligen ett tvivel på en själv som sitter djupt och får en att känna att man måste kompensera på olika sätt, och att man inte är värd att bli älskad som den man är. Bristande självkänsla, helt enkelt.

Det är lätt att koppla ihop det här med att Madeleines förra officiella pojkvän, Jonas, var otrogen (så som jag förstått det). Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om det som jag kallar falskt hopp. Att när barn inte får sina behov bemötta, så börjar de tro att de kan få behoven mötta som vuxna, vilket kan leda till problem i kärleksrelationer. Med en otrogen partner kan man omedvetet söka upp en situation där man hoppas på att förändra en flyktig, frånvarande partner till en som är mer närvarande och permanent. Förenklat uttryckt att Madeleine med Jonas lite kämpade med att få den kärlek som hon som barn så väl behövde från sin pappa, kungen.

Jag återkommer alltså till begreppet ”falskt hopp”  i ett nytt inlägg så snart jag hinner.

Anmärkning: Prinsessan Madeleine är också människa och på ett plan är jag osäker på om någon förtjänar att  få sitt liv analyserat och nagelfaret offentligt på det här viset, men när det gäller henne, så har hon ju ändå valet att avsäga sig hovstatusen och avstå från offentligheten; hon och kungafamiljen är ju det närmsta man kan komma att vara anställda för att vara offentliga personer.

Jag vill också gärna vara tydlig med att jag ytterst sällan gör sådana här oombedda tolkningar, vare sig som psykolog eller privat. Jag skriver detta för att jag tycker att det illustrerar viktiga psykologiska processer som många är berörda av. Och jag skulle också som sagt önska att när vi skriver om kungafamiljen, att vi ser dem som människor, och också tar in tragiken och vilken dysfunktionell familj de verkar ha.