Vad ska man göra när babyn gråter? (Aletha Solter)

En gråtande baby är en källa till oro och undran för många föräldrar. När din baby gråter och du inte vet varför, kan detta väcka känslor av ångest, hjälplöshet, frustration, inkompetens och till och med ilska och illvilja. Det förekommer många olika råd kring gråtande bebisar, men de flesta lyckas inte förklara de verkliga orsakerna till gråten utan kommer istället med förslag som är skadliga för ditt barns känslomässiga utveckling.

Det finns två orsaker att bebisar gråter. En orsak är för att kommunicera ett behov eller obehag. Kanske är de hungriga, uttråkade, kalla eller behöver bara bli hållna. Ibland är det svårt att klura ut vad de behöver. Föräldrarnas roll är att försöka fylla babyns behov så snabbt och korrekt som möjligt. Bebisar kan inte bli bortskämda. Det är omöjligt att ge dem alltför mycket kärlek, uppmärksamhet eller fysisk kontakt.

Den andra orsaken till gråt under spädbarnstiden är mindre väl förstådd. Många bebisar fortsätter gråta även efter att alla deras grundläggande behov blivit mötta, och till och med när de är i någons famn. Denna typ av gråt kulminerar omkring sex veckors ålder och benämns ofta kolik, eller irriterad gråt. De traditionella förklaringarna för denna gråt har fokuserat på tänkbara fysiska orsaker, såsom gaser eller matsmältningsproblem. Forskning har dock visat att de flesta barn med ”kolik” inte har något fel med matsmältningen, och att de oftast är vid god hälsa. Det är därför nödvändigt att titta på de möjliga känslomässiga orsakerna till gråt.

Spädbarn är extremt sårbara och har en betydande mängd känslomässig smärta orsakad av ansamlade stressfyllda erfarenheter. Barnet kan ha jobbiga känslor från en traumatisk födelse, eller svårigheter efter födelsen. Bebisar erfar förvirring när de försöker förstå världen och de blir lätt rädda och överstimulerade. Dessutom känner de frustration när de försöker lära sig nya färdigheter och att kommunicera. Allt detta orsakar känslomässig smärta som lagras i kroppen.

Lyckligtvis kommer bebisar utrustade med lagningsutrustning, och kan komma över konsekvenserna av stress genom gråtens helande mekanism. Forskning har visat att människor i alla åldrar mår bättre av att gråta och tårar hjälper till att återställa kroppen kemiska balans efter erfarenheter av stress. Ett spädbarn som har varit isolerat utan mycket mänsklig kontakt i en kuvös under flera dagar kan behöva gråta i timtal under en period av flera månader för att få bearbeta den känslomässiga smärta som orsakats av denna skrämmande och förvirrande erfarenhet. En tre månaders baby kan behöva gråta länge efter en familjeträff då den träffat många nya ansikten. En sex månaders baby som har försökt lära sig krypa en hel dag, men som bara lyckats röra sig bakåt, kan behöva uttrycka sina känslor genom att gråta och rasa* innan han/hon kan somna i lugn och ro. Att gråta i dessa situationer är inte smärtan i sig, det är processen att bli kvitt från smärtan.

Vad kan föräldrar göra i detta? Först och främst är det viktigt att kolla av viktiga behov och obehag såsom hunger eller kyla. Men om din bebis fortfarande är gnällig efter att du har tagit hand om dess grundläggande behov, är det bra att helt enkelt hålla honom/henne kärleksfullt och tillåta honom/henne att fortsätta gråta. Bebisar behöver närhet och uppmärksamhet när de gråter. Ingen baby borde någonsin lämnas ensam gråtandes. Även om du kan känna dig som att du inte gör någon nytta när du håller din gråtande baby, så är verkligheten att du ger henne/honom ett viktigt känslomässigt stöd när han/hon gråter. Babyn känner sig helt enkelt tillräckligt trygg för att visa dig sina känslor, precis som du själv kanske kan brista i gråt om en kär vän skulle krama om dig och säga att du måste ha haft en tuff dag. Föräldrar som håller sina barn och tillåter dem att uttrycka sig på detta sätt märker oftast att deras barn är avslappnade och nöjda efter gråtattacken och att det sover bättre på natten.

Varför är det så svårt att hålla och acceptera en gråtande baby? Antagligen för att få människor tilläts att gråta så mycket de behövde när de var små. Dina föräldrar kan ha försökt att stoppa dig från att gråta när du var spädbarn. De kanske gav dig en napp, eller fortsatte att amma eller mata dig, eller gungade dig varje gång du grät, i tron att det var det du behövde i den stunden. Kanske försökte de distrahera dig med leksaker, musik eller lek, när det enda du behövde var deras odelade uppmärksamhet och kärleksfulla famn så att du kunde fortsätta din gråt. De kan ha frågat en doktor efter lugnande medel för att få dig tyst, eller lämnat dig att gråta ensam, i tron att det inte fanns något de kunde göra. Kanske slog de till och med dig, eller skrek åt dig, av frustration eller desperation. När du blev äldre kanske du erfor fortsatta distraktioner eller bestraffningar från dina föräldrar och lärare när de blev missnöjda med dina försök att bearbeta dina känslor genom gråt.

Detta var inte dina föräldrars fel, för de saknade information om vikten av stressreducerande gråt. Men på grund av denna prägling från barndomen kan vissa få svårt att känna igen detta behov hos sina egna barn, och man kan känna lust att få dem att sluta gråta på liknande sätt. Det tar tid att komma över en präglingen från en hel livstid. Kanske behöver du ”a good cry” själv. Mitt råd i så fall är att inte skjuta upp detta. Om du kan hitta någon som lyssnar på dig; ännu bättre. Du kommer att känna dig mycket bättre efteråt, och ditt barns gråt kan kännas lite mer acceptabel för dig. Om du märker att du blir frustrerad och utpumpad av att din baby gråter mycket, förtjänar du all hjälp och stöd du kan få.

Vänligen observera att detta är inte någon ”skrikmetod”**. Jag förespråkar inte att låta bebisar gråta själva. Det är en enorm skillnad mellan att låta en baby gråta ensam i en barnsäng och att kärleksfullt hålla en gråtande baby i sina armar, medan man erbjuder tröst och omtanke.

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Översättarens kommentarer:

* Jag har översatt verbet ”rage” med att rasa, det vill säga att ha ett raseriutbrott.

** Med ”skrikmetod avses ofta metoder att ”lära barn sova själva”, och när barnen gråter, så kommer man t.ex. in var femte minut och ungefär visar att man inte glömt bort barnet. se t.ex. bloggen Fina Matilda

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1996, senast uppdaterad 2009, Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Nackdelarna med Time-out av Aletha Solter, Ph.D.

Allteftersom föräldrar och lärare har blivit medvetna om farorna med fysisk bestraffning, har time-out kommit fram som ett populärt verktyg i barnuppfostran. Barn som inte beter sig som förväntat får tillsägelsen att sitta tyst i en stol eller gå till sina rum för att lugna sig och tänka över vad de gjort. Efter en tid tillåts de att komma tillbaks till gruppen eller familjen, förutsatt att de agerar ”ordentligt”. Den föreskrivna tiden för time-out är vanligen en minut för varje år som barnet är gammalt, och barn som lämnar sin stol eller sitt rum innan tiden är ut blir tillsagda att gå tillbaks och vara kvar hela den tilldelade tiden igen. Några böcker rekommenderar också en tystnadsregel, och föreslår att tiden nollställs igen om tystnaden bryts. Hur man än administrerar åtgärden, så utlovas föräldrar som använder denna metod enkla och snabba resultat.

Time-out kommer från den behavioristiska rörelsen som grundades av psykologen B.F. Skinner. Hans teori om operant betingning säger att barn kommer att göra de saker som de blir belönade för (så kallad positiv förstärkning), och att oönskade beteenden kan minska genom att man håller tillbaks belöning eller tillfogar smärta (båda dessa kallar behaviorister ”bestraffning”). Skinner själv ansåg att alla former av bestraffning var olämpliga för att kontrollera barns beteende(referens 1). Ändå är det så att medan aga är på utdöende i USA, så har tillbakahållandet av kärlek och uppmärksamhet stannat kvar som accepterade sätt att kontrollera barn.

Under ytan

Att använda time-out kan framstå mindre skadligt än att slå, smiska eller skrika på barnet, då det inte inbegriper fysisk eller verbal kränkning. Det anses därför representera något slags framsteg i vår ständiga strävan för att göra den här världen en bättre plats för barn. Enligt många lärare och psykologer är dock inte time-out så oskyldigt som det verkar, utan är ett känslomässigt skadligt sätt att uppfostra barn. Faktiskt har organisationen National Association for the Education of Young Children tagit up time-out på en lista över skadliga barnuppfostringsmetoder, tillsammans med fysisk bestraffning, kritik, skuldbeläggande och nedvärderande(ref. 2).

Under ytan är time-out ett auktoritärt förhållningssätt och som sådant kan det bara fungera med barn som blivit tränade att anpassa sig till maktutövande och auktoritetsanspråk från vuxna. Barn som lärt sig anpassa sig till sådana åtgärder vet att konsekvenserna av att inte lyda är värre än att lyda. Barn som inte har vistats i en sådan auktoritär miljö kommer troligen att vägra att gå till ett annat rum eller sitta i en stol.

Hur lär sig barnet om konsekvenserna av olydnad? Förespråkarna av time-out råder föräldrar att ta bort alla förmåner såsom TV, leksaker, musik och så vidare till dess att barnet har gjort det som föräldern önskar. Hela tiden finns ett hot om att bli fråntagen något eller få ytterligare straff. I vissa familjer kan det till och med finnas ett outtalat hot om våld. Även om metoden verkligen verkar oskyldig, kräver den en bakgrund av auktoritärt och bestraffande föräldraskap för att producera barn som är tillräckligt kuvade för att lyda.

Förespråkarna hävdar att time-out inte är en form av bestraffning. De använder termer såsom ”konsekvenser”, ”återhämtningstid”, ”down time” för att få begreppet att låta bra. Själva termen ”time-out” har angenäma konnotationer av ett idrottslag som tar en välförtjänt paus. Tyvärr har denna icke-hotfulla terminologi lurat föräldrar att tro att metoden är oskadlig.

Ur barnets synvinkel uppfattas time-out definitivt som en bestraffning. Vem vill bli isolerad från gruppen och helt ignorerad? Det är troligt att barn ser denna form av isolering som att bli lämnade och förlora kärlek. Och trots att föräldrar ofta anstränger sig för att säga att de älskar barnet och skilja mellan barnet och beteendet (”jag älskar dig, men du måste nu gå till ditt rum i fem minuter för det du gjorde är oacceptabelt”), talar deras handlingar tydligare än deras ord.

Barn under sju har helt enkelt inte förmågan att ta in ord och språk på samma sätt som vuxna har (ref.3). Konkreta upplevelser och intryck påverkar starkare än språk. Att bli isolerad och ignorerad förstår barnet som att ”ingen vill vara med mig just nu. Jag måste alltså vara dålig och omöjlig att älska”, och inga kärleksfulla ord, hur välmenande de än är, kan få bort denna känsla av att ha blivit lämnad.

Ingenting är mer skrämmande för ett barn än att förlora tillgången till kärlek. Tillsammans med rädslan kommer också osäkerhet, ångest, förvirring, ilska, agg och dåligt självförtroende som respons på tillbakadragande av kärlek. Time-out kan också göra att barnet känner sig obekvämt och nedvärderat, särskilt i andra barns närvaro. Utifrån hur barn upplever världen är time-out ingenting annat än en bestraffning.

Smärtsamma känslor är en aspekt av time-out, informationen det ger om mänskliga relationer är en annan. Vilket budskap ger vi våra barn när vi visar att kärlek och uppmärksamhet är varor som delas ut eller hålls tillbaka i syftet att kontrollera andra? Är detta en konfliktlösningsmetod som de kommer att ha användning av i framtiden? Hur kommer detta att påverka deras förmåga att interagera med sina vänner, och en dag med en partner och arbetskamrater? Vore det inte bättre att lära barn användbara konfliktlösningsmetoder redan från första början, istället för att sända ut budskapet att det enda sättet att lösa konflikter är att stänga av kommunikationen?

Samtidigt som problemen med time-out är till stora delar osynliga, är en aspekt mycket uppenbar; förr eller senare slutar det fungera. Förespråkare av metoden erkänner att det är effektivt endast upp till nio års ålder. Kan du tänka dig att säga till din tonåring, som kan vara längre än du själv, att sitta på en stol medans du ignorerar honom/henne? Tonåringar som har en känsla för sitt eget värde skulle skratta åt en sådan begäran. Tonårs-versionen av time-out är att tvinga tonåringar att stanna hemma (på engelska ”grounding”) på kvällar eller helger. Men denna metod leder bara till agg, motstånd och försök att slippa.

Faktiskt måste alla metoder som baseras på makt och auktoritetsutövande förr eller senare överges, helt enkelt för att föräldrar förlorar sin makt (ref 4). Tonårsföräldrar möter en helt ny uppsättning med problem när deras beprövade metoder att kontrollera visar sig helt verkningslösa. Föräldrar som använder icke-auktoritära metoder ända från början, å andra sigan, kan undvika maktkamperna såväl som problemen kring disciplin och lydnad som så ofta kommer med puberteten.

Dolda konsekvenser

Användandet av time-out leder till en rad dolda konsekvenser. En är att när vi genomdriver en time-out för barn som gråter eller är argt, så får barnen budskapet att vi inte vill vara nära dem när de är upprörda. När barnen på så vis känner att vi inte lyssnar, kommer de snart att sluta att ta upp sina problem med oss.

Vidare kan sådana barn tvingas lära sig att hålla tillbaks sina känslor, särskilt om vi kräver att de ska vara tysta under time-outen. Har vi glömt bort att gråta och rasa är hälsosamma sätt att släppa spänningar som ger utlopp för sorg och frustration? (ref 5, 6 och 7) Har vi missat forskningen som säger att stress-hormoner utsöndras genom tårar, vilket kan reducera effekterna av stress och återställa kroppen kemiska balans? (ref. 8)  När vi lär våra barn att hålla tillbaka sina tårar, kan detta faktiskt innebära att vi ökar deras sårbarhet för olika känslomässiga och fysiska påfrestningar. Den schweiziska psykoterapeuten fil.dr. Alice Miller slår fast att en av de mest förödande saker vi gör mot barn är att förneka dem friheten att uttrycka sin ilska och lidande. (ref. 9)

Ytterligare ett problem är att time-out inte hanterar den underliggande orsaken till det så kallade ”oönskade beteendet”. Barn kan agera på vissa sätt med goda skäl, även om barnen själva inte alltid är medvetna om dessa skäl.  Det mesta oönskade beteendet från barn kan förklaras av en av tre faktorer: barnet försöker uppfylla ett legitimt behov, barnet saknar någon information eller är alltför litet för att förstå, eller barnet känner sig känslomässigt upprört (frustrerat, ledset, rädd, förvirrad, svartsjuk eller otrygg). När vi försöker ändra beteenden utan att göra något år dessa känslor och behov, så hjälper vi inte barn särskilt mycket överhuvudtaget. Varför? För att det underliggande problemet kommer fortfarande att vara kvar. Att lära barn att anpassa sig till våra önskemål kommer inta att lösa de djupare problemen.

Till exempel så kan syskon som upprepade tillfällen separeras och skickas till sina rum när de bråkar, så småningom lära sig att sluta bråka när föräldrarna är närvarande. Deras kvarvarande känslor av svartsjuka och hat, kan dock komma till uttryck på mer utstyderade sätt, eller så kan de det bära med sig agget in i vuxen ålder. Att begränsa symtomen på ett problem löser inte problemet.

Föräldrar har fått lära sig att barn kommer att använda en time-out till att tänka över vad de gjorde och återfå ett mått av självkontroll. I verkligheten är det så att när barn agerar olämpligt, aggressivt eller onödigt störande, så har de så starka uppdämda känslor inom sig att de inte kan tänka klart om sina handlingar. Mycket mer hjälpsamt än isolering är en uppmärksam lyssnare som kan uppmuntra barnet att uttrycka ärliga känslor. Det hälsosamma utloppet för känslor genom att prata, gråta eller rasa kan till och med förebygga att oönskat beteende återkommer.

Att hålla barn som bits eller slår är mycket mer effektivt än att isolera dem. Stadigt kärleksfullt hållande skapar trygghet och värme samtidigt som det förhindrar andra barn från att skadas. Det uppmuntrar också till uttryckandet av genuina känslor (genom gråt och rasande) samtidigt som det påminner barnet om det oförstörbara bandet mellan barn och förälder. (ref. 10) Det är paradoxalt men sant att barn som mest behöver kärlek när de som minst förtjänar det. Att beordra ett våldsamt barn att sitta tyst åstadkommer sällan något konstruktivt och bidrar bara ytterligare till barnets uppdämda vrede och känslor av utanförskap.

Det är inte nödvändigt att isolera barn och stänga dem ute från vår kärlek för att lära dem att ”uppföra sig”. Faktiskt är det helt och hållet möjligt att hjälpa barn att lära sig att vara samarbetande och hederliga samhällsmedlemmar utan att någonsin dela ut bestraffningar, belöningar eller någon slags artificiella konsekvenser. Ingen enkel och snabb metod kan lösa alla konflikter. Vi behöver istället behandla varje situation som den unika utmaning den är och försöka vara flexibla och kreativa medan vi samtidigt ger våra barn den kärlek och respekt de förtjänar.

REFERENSER

1. Robert D. Nye, ”B.F. Skinner and Radical Behaviorism,” Three Views of Man (Belmont, CA: Wadsworth Publishing Company, Inc., 1975), s. 51

2. ”Avoiding ’Me Against You’ Discipline,” Young Children, Vol. 44, No. 1. (Washington DC: National Association for the Education of Young Children, November 1988), s. 27.

3. Jerome S. Bruner, ”The Course of Cognitive Growth,” American Psychologist 19 (1964), s. 1-15.

4. Thomas Gordon, Parent Effectiveness Training (Three Rivers Press, 2000), s. 193-194.

5. Aletha J. Solter, The Aware Baby (Goleta, CA: Shining Star Press, 2001), s. 39-41.

6. Aletha J. Solter, Helping Young Children Flourish (Goleta, CA: Shining Star Press, 1989), s. 5-9.

7. Aletha J. Solter, Tears and Tantrums (Goleta, CA: Shining Star Press, 1998), s. 13-32.

8. William H. Frey II, and Muriel Langseth, Crying: the Mystery of Tears, (Minneapolis: Winston Press, 1985), s. 45-58.

9. Alice Miller, For Your Own Good: Hidden Cruelty in Child-Rearing and the Roots of Violence, (New York: Farrar, Straus, Giroux), s. 106, 259.

10. Martha G. Welch, Holding Time (New York: Simon and Schuster, Inc., 1988), s. 42-43.

Ursprungligen publicerat i Mothering Magazine, hösten 1992. Ny version från 2000.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1992, 2000 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.