Tagg: Jean Jenson

A story of courage, hope and recovery

Today I publish an account by a friend of her journey from an abusive childhood to healing and a normal life. Janet suffered from serious troubles with social relations, mood, and dissociation and was a patient in the psychiatric system for several years, until she found recovery with help from the works of Alice Miller, Konrad Stettbacher and Jean Jenson.

I recommend Janets account to anybody touched by issues with childhood abuse and psychological suffering. I feel that by focusing on just telling what happened to her, she very well captures the everyday drama that happens to children all over the world.

A brief background on these therapy koncepts: Alice Miller published her first book, The Drama of the Gifted Child. in 1979. In the eighties she wrote several books that were increasingly critical towards the Freudian tradition in psychotherapy. She became quite famous and her books sold in tens of thousands in many languages all over the world. She became sort of a spokesperson for suffering children and childhood. People started writing to her to request how they could find therapy in accordance with her books. She didn’t know of any such therapy, so she choose to recommend the books of Stettbacher and Jenson as basis for self-therapy. She has later taken back these endorsements, as is discussed in Janets text.

Today Janet suffers from a serious cancer. This is extremely sad. You are very welcome to comment on her story, or send her your greetings below in the comment field.

Link to pdf: I want to live by Janet.

Update 19 september 2011: new version of the story published.
Update 23 March 2014: New totally reworked version published (this version was also published in print in Dutch)

Interview with Jean Jenson

This is an interview with the American therapist and author Jean Jenson, who wrote the book ”Reclaiming your life”. The interview was done in September and October 2010. I who ask the questions am Daniel Kraft, a psychologist in Stockholm, Sweden. I presently work according to the method that Jean and Ingeborg Bosch has developed together. You can find more information about me in other posts on this blog.

I do this interview on the occasion of my republishing Jeans book in Swedish. I also felt that it might be interesting for her readers around the world to hear from Jean 15 years after her book came out.

[note to Swedish readers: you can find a Swedish translation at AttAtererovraSittLiv.se]

Hi Jean, would you please tell the readers a little bit about how your life is today?

I have been mostly retired since 2004. I returned that year to my home in Idaho from the Netherlands, having moved out of the apartment I had there in Utrecht.

Because my daughter lives in San Francisco and I was used to traveling between two residences, I found an apartment there and again have two residences. I am looking forward to being a grandmother.

I still work as a therapist when someone contacts me for sessions or wants to go through the ”5 Day Intensive” treatment program I developed before going to Holland.

Can you tell us a few words about how you came to be a therapist?

I had no idea of what kind of work I wanted but went to college because my parents wanted me to. At first I wanted to work with young people, teaching them recreational skills (tennis, basketball, etc). During ”field placement” in various agencies I found many people who were Social Workers with Master’s Degrees. I admired them and the work they did. So I saved some money and went back to school at the University of Minnesota School of Social work to get an MSW Degree. (1963)

Can I also ask you about how you developed your approach?

After moving to California, I found a book by Arthur Janov, Ph.D, called Primal Therapy. It sounded good to me so I became a patient there. After some time, I was invited to enter his Training Program to become a Primal Therapist. I did that. (1970)

Which were the most significant influences and how was the process of integrating these different approaches?

The answer to the last question feeds into this one. I was not integrating Primal Therapy with any other approaches and I never have. I have explored other approaches, including those that describe their approach as ”feeling work” but they all stopped short of what my time as a Primal Therapy patient taught me needed to be experienced. Primal Therapy training, on the other hand, taught the necessary feeling work, but did not help the patient to integrate it into their present life realities.

A few years later, moving from California and starting to work privately, I found the importance of the integration work. This importance was later better understood and further developed when working with Dutch clients in the Netherlands with my colleague, Ingeborg Bosch.

What is integration more exactly? Why is integration so important?

Integration refers to the process the client goes through following a regression experience, after coming back into his present reality consciousness and seeing how the childhood experience that he had been repressing and denying by using defenses, had been influencing his behavior. This awareness makes it possible for him to change his behavior if he wishes to do so which is the integration of what he just learned. In other words, only after realizing how previously repressed experiences had been influencing his behavior, is it possible for him to behave differently, thus integrating into his daily life what he has just learned.

It seems to me that you and Ingeborg chose to focus more and more on defence reversal instead of regression. Is that a correct observation? If so, why did you chose to move in this direction?

Yes. The answer to this question is lengthy. At first I was influenced by Janov’s book to think that the regression experience is all that is needed to “heal.” (The definition of “healing” is to stop behaving in ways that are unconscious attempts to change the past through the present.)

What I found out while working with Ingeborg is that more is needed. In other words, healthy behavior does not automatically happen because of the regression experience. That only tells a person the source of their unhealthy behavior (now the word to describe it would be “dysfunctional.”)

So conscious efforts to change the behavior are needed and the most difficult part of that is to overcome the defense/defenses we employ to avoid bringing childhood reality into present awareness.

How would you describe the difference between your approach and mainstream psychodynamic approaches to therapy?

For years I have not continued to keep abreast of any ongoing developments in the psychodynamic approach, so my answer may be not relevant at this time. But my experience at the time I began my own approach was that the psychodynamic approach was to help the client gain insight into his or her behavior in terms of how those behavior was influenced unconsciously by past childhood experience and, once understanding this, the behaviors can be consciously changed through cognition.

In my approach, this understanding was only part of what needed to be done. The other part was to allow a regression into the consciousness of the child the adult was to feel what was pressed at the time so the experience could then be integrated into the present reality of the client.

How is it for you as a therapist to work with this method?

Very satisfying, because it works.

What do you feel is most difficult in working with your approach?

Being willing to go through it yourself.

The stepwise approach by Pia Mellody that you describe in your book ­ to what extent have you been using that in your own practice?

I don’t use it at all.

Mellody seem to be involved with the recovery-movement. Did you have any contact with that movement when developing your approach?

I don’t have a copy of my book here and I don’t remember the “Pia Mellody” stuff exactly but I did refer to her work because, at the time I wrote my book (mid-eighties…it took a while to get published) she was very important in the Alcohol Recovery movement. She headed up a alcohol recovery treatment center in the Southwest. The recovery community in Idaho where I worked was very interested in her work so I referred to it. You could find out more by Googling her.

Yes, I had contact with the recovery movement through the AA program. Years before I wrote my book I put together a workshop that I gave over three weekends and most of the people who attended it at first came from the recovery community but word spread and by the last weekend there was standing room only. I was not a part of the ACOA.

I know that there are many people who read your book, and would like to do your therapy, but can¹t find a therapist where they live. Do you have any words of advice for these people?

I addressed this a bit in the book where I presented exercises. But that is what we call a ”band aid.” Here in the United States people travelled to see me for the Intensive which was developed just for that situation.

What is your impression of how many people there are who have actually done the self-therapy suggested in your book?

I only know of a few who contacted me for advice from other parts of the country, but none since. There were less than 10. But I have no idea otherwise.

I find the clients stories in the end remarkable in that they all describe quite profound changes. Have you been able to follow any of these people and see how the they are doing five or ten years later?

Yes I have followed them because they were my clients in Idaho and still are living there. For years we had a small group before I was gone so long. Just last month while I was there I was invited to breakfast with two of the member of that group. Hailey is a small town. Unless they move away, I still see them, sometimes just downtown and sometimes in a follow up session as requested.

What are your observations when you see the impact of your therapy a number of years later?

The impact I see is that people in relationships are able to recognize when they are symbolizing on each other and avoid a lot of conflict that many couples experience. They tell me that when they see me around town.

This therapy allows for the ability to ”visit” the pain when one realizes he is reacting defensively and has learned how to overcome the defense and feel whatever pain the current situation is bringing up. It results in what I mentioned in the last paragraph; conflict is avoided and relationships last.

Do you have any thoughts regarding what can be repaired and what can not be repaired of the consequences of a painful childhood?

I wonder who used the word ”repaired.” It doesn’t sound right to me. We can’t repair pain for the past. The concept is misleading, I think. This therapy allows for the ability to ”visit” the pain when one realizes he is reactive defensively and has learned how to overcome the defense and feel whatever pain the current situation is bringing up. It is the ideal time for a regression into that pain, which can, eventually be healed so defenses will diminish. In present reality, it is the defenses that cause problems, not the past pain.

You mention with a few words in your book that you see this therapy as part of a vision for a better and more peaceful world. Do you feel that this vision has influenced you as a therapist and writer? How?

I don’t think this concept has influence me as a therapist except to make me a good one by practicing it.

I don’t think of myself as a writer. I’m just an author.

As far as the vision is concerned, It’s just a thought. Obviously, if people understood that we are unconsciously trying to meet needs from the past to avoid emotional pain by engaging in defensive behaviors of anger, hatred, resentment, aggression, false hope etc. and would be willing to feel old pain instead, hostilities would disappear. It’s idealistic.

Can you tell us a bit about your collaboration with Ingeborg Bosch in Holland? What were the most fruitful things with your friendship?

The collaboration worked really well. She saw more about how different kinds of defenses are used and we worked out the details about how and when they are used, together. We developed a a fully complete workshop course from the ideas that came from the collaboration. We spend hours discussing things to come to the conclusions we did.

What are your thoughts about the registering of a trademark for the method (today known as PastRealityIntegration(TM))?

I think it is a possessive and greedy action. It makes the therapy a business.

How is the interest for this therapy internationally? What do you see in the future regarding this method?

The interest as of today is mainly in Holland, France and Scandinavia. Ingeborg’s book that was a follow up for mine found no American publisher to be interested.

My book was translated into several languages but it only sold and was reprinted in The Netherlands, most likely because the Dutch publisher presented it to a workshop conducted by me to Dutch therapists, so the word spread. It was at that workshop that I met Ingeborg. Then she put her considerable business acumen to good use to further awareness of the book. I doubt if it would have even had a second printing without her efforts.

I think Europeans, and perhaps, Scandinavians, are populations that potentially respond better to these concepts because they don’t mind working hard for something worthwhile. After getting to know the Dutch, my theory is that, by comparison, Americans like to have things be quick and easy. We have never had a foreign war on our soil and it is only the southern states who suffered in the Civil War. As a people we have not suffered much by comparison as European have. So the therapy books that have sold well are those with simple and easy solutions and the therapy methods that are been most sought after are those that are also simple to do with ideal promised results.

By contrast, this therapy is to be practiced every day for the rest of your life, gradually helping the client to be aware of reality, stop using defenses to avoid that reality, and be able then to make good, realistic behavior choices.

Att återerövra sitt liv

Nu kommer äntligen Jean Jensons  bok Att återerövra sitt liv i nyutgåva. Boken är grunden för integrationsterapi, som jag utövar; en effektiv terapiform som både arbetar med beteendemönster och djupkänslor.

Boken kan köpas via Books-on-demand. Om någon vecka kommer den också att finnas tillgänglig i andra bokhandlar såsom AdLibris m.fl.

Mer information om boken finns på AttAtererövraSittLiv.se.

Presentation in English

I am a psychologist in Stockholm, Sweden. In this blog I write mainly about parenting, self-esteem and psychotherapy. I work with therapy according to the works of Jean Jenson and Ingeborg Bosch. This is a new and effective approach which combines behavioral and emotional work. Many of my clients have issues with self-esteem and also have questions about the impact of their personal history on their present day life.

Apart from writing about this therapy, I am also very fond of the ideas of Aletha Solter and Lawrence Cohen, and I translate and write about their work.

I welcome English-speaking clients to my practice, I speak fluent English. If you would be interested in this, I offer a free one-hour trial consultation, so that you can get a feel for how I work. My e-mail is Daniel@dkraft.se.

For more information about the therapy, please have refer to Ingeborg Boschs page. The therapy is also inspired by the work of Alice Miller.

Almost all of the blog is written in Swedish. If you don’t understand Swedish, you can get a rough translation through an online translator such as Google translate.

Please feel welcome to contact me if you have any questions or so.

Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar

Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.

Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.

När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:

Barn är behövande och hjälplösa

Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.

Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.

Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern

Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.

Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.

Barn kan hitta våra svaga punker

Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.

Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.

(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)

Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.

Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.

Fråga från föräldrar med ”issues” kring barngråt

Jag fick följande kommentar till Aletha Solters artikel om barns gråt:

”Vilken intressant artikel och blogg!! Jag önskar jag hade läst den innnan jag fick barn. Vad kan man göra för att visa att det är ok att gråta när barnet hunnit bli äldre och man vill bli mer aware? Vår son är 16 månader. Både jag och min man har ”issues” när det gäller barngråt och vi försöker alltid tysta vår son när han är ledsen,tyvärr.

Vilket har resulterat i att han vänder sig bort från oss när han blir riktigt ledsen, han vill inte gråta i famnen utan ålar sig ur kramen och gtåter på golvet eller springer iväg. Det känns fruktansvärt, hur kan vi vända detta? några tips?”

Här är mitt svar:

Tusen tack Susanna för din kommentar. Jag tycker verkligen att det är ett stort kliv att ni ser situationen och problemen på det här sättet, och det tror jag betyder mycket för barnet.

Å ena sidan så är du inne på att ni faktiskt orsakat skada, och det är en del av detta som inte går att reparera, så tråkigt är det, men där kan man göra en enorm skillnad genom att be om ursäkt/förlåtelse. Jag tänker mig att ni kan be om ursäkt både i nuet, och i senare utvecklingsfaser, t.ex. i tonåren, eller i 20-årsåldern. Kanske kan du/ni formulera några ord som ni kan säga till barnet som visar lite av de känslor som finns i bloggkommentaren. Det behövs inte att barnet förstår orden rent språkligt, många barnpsykologer är inne på att de förstår innebörden ändå.

Å andra sidan så finns det också otroligt mycket som går att göra, och det första ord som kommer upp i mitt huvud är: envishet. Om ni fortsätter att läsa och jobba kring det här och fortsätter att vara där och tala respektfullt med barnet när det är ledset eller argt, och sitter bredvid och verkligen andas och är lugna, så kommer barnet kunna lära sig långsamt att dess känslor inte är farliga eller hotfulla för er.

Mycket av det som jag och Solter skrivit kan säkert vara till hjälp (sök under rubriken ”barn” här på bloggen). Dessutom vet jag att många haft hjälp av Alice Millers och Jean Jensons böcker för att närma sig sina egna barndoms-”issues”.

Rent konkret kan det se ut så att nästa gång flickan blir ledsen eller arg och går ifrån er, så sitt kvar och andas lugnt, och fokusera på att känna med smärtan som hon känner. Säga något stödjande såsom ”jag förstår verkligen att du blir jätteledsen när såpbubbleflaskan välter”. Om ni gör så några gånger, så kan jag tänka mig att efter ett tag kan ni sakta börja närma er dottern och kanske lägga en hand på axeln eller så, och sen fortsätta att vara mer och mer deltagande och nära.

Utan att kanske ha tillräckligt med information, är min känsla att det just är era egna barndomsupplevelser som är det största hindret. Som så många andra har ni antagligen blivit bemötta med icke-respekt och icke-empati när ni varit ledsna och gråtit som barn. Det finns massvis med tips om hur man kan vända detta. Solter ger till exempel rådet att verkligen ta tillfället i akt och gråta när man blir berörd av en film eller händelse i nuet. Dessutom är många hjälpta av att skriva, måla eller gestalta saker från sin egen barndom. Min egen erfarenhet är dock att det är väldigt starka känslor kopplade till ett spädbarns känslor. Det är till exempel alltid stark rädsla associerat med att möta närma sig verkligheten att man inte blev ordentligt omhändertagen som spädbarn. Dessa rädslor kan vara svåra att jobba igenom på egen hand. Därför så kan jag verkligen rekommendera psykoterapi om man känner att man har ”issues” kopplade till ett spädbarns gråt. Själv håller jag på med integrationsterapi, en metod som verkligen tar det här med barns erfarenheter och känslor på allvar.

Som sagt: Jag skulle nog behöva mer information för att kunna ge mer specifika råd, men detta är det jag kommer att tänka på mer i allmänhet.