Nackdelarna med Time-out av Aletha Solter, Ph.D.

Allteftersom föräldrar och lärare har blivit medvetna om farorna med fysisk bestraffning, har time-out kommit fram som ett populärt verktyg i barnuppfostran. Barn som inte beter sig som förväntat får tillsägelsen att sitta tyst i en stol eller gå till sina rum för att lugna sig och tänka över vad de gjort. Efter en tid tillåts de att komma tillbaks till gruppen eller familjen, förutsatt att de agerar ”ordentligt”. Den föreskrivna tiden för time-out är vanligen en minut för varje år som barnet är gammalt, och barn som lämnar sin stol eller sitt rum innan tiden är ut blir tillsagda att gå tillbaks och vara kvar hela den tilldelade tiden igen. Några böcker rekommenderar också en tystnadsregel, och föreslår att tiden nollställs igen om tystnaden bryts. Hur man än administrerar åtgärden, så utlovas föräldrar som använder denna metod enkla och snabba resultat.

Time-out kommer från den behavioristiska rörelsen som grundades av psykologen B.F. Skinner. Hans teori om operant betingning säger att barn kommer att göra de saker som de blir belönade för (så kallad positiv förstärkning), och att oönskade beteenden kan minska genom att man håller tillbaks belöning eller tillfogar smärta (båda dessa kallar behaviorister ”bestraffning”). Skinner själv ansåg att alla former av bestraffning var olämpliga för att kontrollera barns beteende(referens 1). Ändå är det så att medan aga är på utdöende i USA, så har tillbakahållandet av kärlek och uppmärksamhet stannat kvar som accepterade sätt att kontrollera barn.

Under ytan

Att använda time-out kan framstå mindre skadligt än att slå, smiska eller skrika på barnet, då det inte inbegriper fysisk eller verbal kränkning. Det anses därför representera något slags framsteg i vår ständiga strävan för att göra den här världen en bättre plats för barn. Enligt många lärare och psykologer är dock inte time-out så oskyldigt som det verkar, utan är ett känslomässigt skadligt sätt att uppfostra barn. Faktiskt har organisationen National Association for the Education of Young Children tagit up time-out på en lista över skadliga barnuppfostringsmetoder, tillsammans med fysisk bestraffning, kritik, skuldbeläggande och nedvärderande(ref. 2).

Under ytan är time-out ett auktoritärt förhållningssätt och som sådant kan det bara fungera med barn som blivit tränade att anpassa sig till maktutövande och auktoritetsanspråk från vuxna. Barn som lärt sig anpassa sig till sådana åtgärder vet att konsekvenserna av att inte lyda är värre än att lyda. Barn som inte har vistats i en sådan auktoritär miljö kommer troligen att vägra att gå till ett annat rum eller sitta i en stol.

Hur lär sig barnet om konsekvenserna av olydnad? Förespråkarna av time-out råder föräldrar att ta bort alla förmåner såsom TV, leksaker, musik och så vidare till dess att barnet har gjort det som föräldern önskar. Hela tiden finns ett hot om att bli fråntagen något eller få ytterligare straff. I vissa familjer kan det till och med finnas ett outtalat hot om våld. Även om metoden verkligen verkar oskyldig, kräver den en bakgrund av auktoritärt och bestraffande föräldraskap för att producera barn som är tillräckligt kuvade för att lyda.

Förespråkarna hävdar att time-out inte är en form av bestraffning. De använder termer såsom ”konsekvenser”, ”återhämtningstid”, ”down time” för att få begreppet att låta bra. Själva termen ”time-out” har angenäma konnotationer av ett idrottslag som tar en välförtjänt paus. Tyvärr har denna icke-hotfulla terminologi lurat föräldrar att tro att metoden är oskadlig.

Ur barnets synvinkel uppfattas time-out definitivt som en bestraffning. Vem vill bli isolerad från gruppen och helt ignorerad? Det är troligt att barn ser denna form av isolering som att bli lämnade och förlora kärlek. Och trots att föräldrar ofta anstränger sig för att säga att de älskar barnet och skilja mellan barnet och beteendet (”jag älskar dig, men du måste nu gå till ditt rum i fem minuter för det du gjorde är oacceptabelt”), talar deras handlingar tydligare än deras ord.

Barn under sju har helt enkelt inte förmågan att ta in ord och språk på samma sätt som vuxna har (ref.3). Konkreta upplevelser och intryck påverkar starkare än språk. Att bli isolerad och ignorerad förstår barnet som att ”ingen vill vara med mig just nu. Jag måste alltså vara dålig och omöjlig att älska”, och inga kärleksfulla ord, hur välmenande de än är, kan få bort denna känsla av att ha blivit lämnad.

Ingenting är mer skrämmande för ett barn än att förlora tillgången till kärlek. Tillsammans med rädslan kommer också osäkerhet, ångest, förvirring, ilska, agg och dåligt självförtroende som respons på tillbakadragande av kärlek. Time-out kan också göra att barnet känner sig obekvämt och nedvärderat, särskilt i andra barns närvaro. Utifrån hur barn upplever världen är time-out ingenting annat än en bestraffning.

Smärtsamma känslor är en aspekt av time-out, informationen det ger om mänskliga relationer är en annan. Vilket budskap ger vi våra barn när vi visar att kärlek och uppmärksamhet är varor som delas ut eller hålls tillbaka i syftet att kontrollera andra? Är detta en konfliktlösningsmetod som de kommer att ha användning av i framtiden? Hur kommer detta att påverka deras förmåga att interagera med sina vänner, och en dag med en partner och arbetskamrater? Vore det inte bättre att lära barn användbara konfliktlösningsmetoder redan från första början, istället för att sända ut budskapet att det enda sättet att lösa konflikter är att stänga av kommunikationen?

Samtidigt som problemen med time-out är till stora delar osynliga, är en aspekt mycket uppenbar; förr eller senare slutar det fungera. Förespråkare av metoden erkänner att det är effektivt endast upp till nio års ålder. Kan du tänka dig att säga till din tonåring, som kan vara längre än du själv, att sitta på en stol medans du ignorerar honom/henne? Tonåringar som har en känsla för sitt eget värde skulle skratta åt en sådan begäran. Tonårs-versionen av time-out är att tvinga tonåringar att stanna hemma (på engelska ”grounding”) på kvällar eller helger. Men denna metod leder bara till agg, motstånd och försök att slippa.

Faktiskt måste alla metoder som baseras på makt och auktoritetsutövande förr eller senare överges, helt enkelt för att föräldrar förlorar sin makt (ref 4). Tonårsföräldrar möter en helt ny uppsättning med problem när deras beprövade metoder att kontrollera visar sig helt verkningslösa. Föräldrar som använder icke-auktoritära metoder ända från början, å andra sigan, kan undvika maktkamperna såväl som problemen kring disciplin och lydnad som så ofta kommer med puberteten.

Dolda konsekvenser

Användandet av time-out leder till en rad dolda konsekvenser. En är att när vi genomdriver en time-out för barn som gråter eller är argt, så får barnen budskapet att vi inte vill vara nära dem när de är upprörda. När barnen på så vis känner att vi inte lyssnar, kommer de snart att sluta att ta upp sina problem med oss.

Vidare kan sådana barn tvingas lära sig att hålla tillbaks sina känslor, särskilt om vi kräver att de ska vara tysta under time-outen. Har vi glömt bort att gråta och rasa är hälsosamma sätt att släppa spänningar som ger utlopp för sorg och frustration? (ref 5, 6 och 7) Har vi missat forskningen som säger att stress-hormoner utsöndras genom tårar, vilket kan reducera effekterna av stress och återställa kroppen kemiska balans? (ref. 8)  När vi lär våra barn att hålla tillbaka sina tårar, kan detta faktiskt innebära att vi ökar deras sårbarhet för olika känslomässiga och fysiska påfrestningar. Den schweiziska psykoterapeuten fil.dr. Alice Miller slår fast att en av de mest förödande saker vi gör mot barn är att förneka dem friheten att uttrycka sin ilska och lidande. (ref. 9)

Ytterligare ett problem är att time-out inte hanterar den underliggande orsaken till det så kallade ”oönskade beteendet”. Barn kan agera på vissa sätt med goda skäl, även om barnen själva inte alltid är medvetna om dessa skäl.  Det mesta oönskade beteendet från barn kan förklaras av en av tre faktorer: barnet försöker uppfylla ett legitimt behov, barnet saknar någon information eller är alltför litet för att förstå, eller barnet känner sig känslomässigt upprört (frustrerat, ledset, rädd, förvirrad, svartsjuk eller otrygg). När vi försöker ändra beteenden utan att göra något år dessa känslor och behov, så hjälper vi inte barn särskilt mycket överhuvudtaget. Varför? För att det underliggande problemet kommer fortfarande att vara kvar. Att lära barn att anpassa sig till våra önskemål kommer inta att lösa de djupare problemen.

Till exempel så kan syskon som upprepade tillfällen separeras och skickas till sina rum när de bråkar, så småningom lära sig att sluta bråka när föräldrarna är närvarande. Deras kvarvarande känslor av svartsjuka och hat, kan dock komma till uttryck på mer utstyderade sätt, eller så kan de det bära med sig agget in i vuxen ålder. Att begränsa symtomen på ett problem löser inte problemet.

Föräldrar har fått lära sig att barn kommer att använda en time-out till att tänka över vad de gjorde och återfå ett mått av självkontroll. I verkligheten är det så att när barn agerar olämpligt, aggressivt eller onödigt störande, så har de så starka uppdämda känslor inom sig att de inte kan tänka klart om sina handlingar. Mycket mer hjälpsamt än isolering är en uppmärksam lyssnare som kan uppmuntra barnet att uttrycka ärliga känslor. Det hälsosamma utloppet för känslor genom att prata, gråta eller rasa kan till och med förebygga att oönskat beteende återkommer.

Att hålla barn som bits eller slår är mycket mer effektivt än att isolera dem. Stadigt kärleksfullt hållande skapar trygghet och värme samtidigt som det förhindrar andra barn från att skadas. Det uppmuntrar också till uttryckandet av genuina känslor (genom gråt och rasande) samtidigt som det påminner barnet om det oförstörbara bandet mellan barn och förälder. (ref. 10) Det är paradoxalt men sant att barn som mest behöver kärlek när de som minst förtjänar det. Att beordra ett våldsamt barn att sitta tyst åstadkommer sällan något konstruktivt och bidrar bara ytterligare till barnets uppdämda vrede och känslor av utanförskap.

Det är inte nödvändigt att isolera barn och stänga dem ute från vår kärlek för att lära dem att ”uppföra sig”. Faktiskt är det helt och hållet möjligt att hjälpa barn att lära sig att vara samarbetande och hederliga samhällsmedlemmar utan att någonsin dela ut bestraffningar, belöningar eller någon slags artificiella konsekvenser. Ingen enkel och snabb metod kan lösa alla konflikter. Vi behöver istället behandla varje situation som den unika utmaning den är och försöka vara flexibla och kreativa medan vi samtidigt ger våra barn den kärlek och respekt de förtjänar.

REFERENSER

1. Robert D. Nye, ”B.F. Skinner and Radical Behaviorism,” Three Views of Man (Belmont, CA: Wadsworth Publishing Company, Inc., 1975), s. 51

2. ”Avoiding ‘Me Against You’ Discipline,” Young Children, Vol. 44, No. 1. (Washington DC: National Association for the Education of Young Children, November 1988), s. 27.

3. Jerome S. Bruner, ”The Course of Cognitive Growth,” American Psychologist 19 (1964), s. 1-15.

4. Thomas Gordon, Parent Effectiveness Training (Three Rivers Press, 2000), s. 193-194.

5. Aletha J. Solter, The Aware Baby (Goleta, CA: Shining Star Press, 2001), s. 39-41.

6. Aletha J. Solter, Helping Young Children Flourish (Goleta, CA: Shining Star Press, 1989), s. 5-9.

7. Aletha J. Solter, Tears and Tantrums (Goleta, CA: Shining Star Press, 1998), s. 13-32.

8. William H. Frey II, and Muriel Langseth, Crying: the Mystery of Tears, (Minneapolis: Winston Press, 1985), s. 45-58.

9. Alice Miller, For Your Own Good: Hidden Cruelty in Child-Rearing and the Roots of Violence, (New York: Farrar, Straus, Giroux), s. 106, 259.

10. Martha G. Welch, Holding Time (New York: Simon and Schuster, Inc., 1988), s. 42-43.

Ursprungligen publicerat i Mothering Magazine, hösten 1992. Ny version från 2000.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1992, 2000 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Varför barn beter sig ”illa” (av fil. dr. Aletha Solter)

Alla barn beter sig provocerande, trotsigt eller sårande ibland, och de samarbetar inte alltid med våra önskemål. Innan vi försöker göra något åt olämpliga beteenden hos barn, är det nyttigt att förstå varför barnen agerar som de gör. När vi vet det är det enklare för oss att lösa problemen. Vi kan förklara nästan allt oacceptabelt beteende hos barn med en av följande tre faktorer.

1.

Barnet försöker fylla ett legitimt, rättmätigt behov.

Barn har många behov som inte alltid blir mötta, även när föräldrarna har de bästa intentioner. Om vi ska kunna förvänta oss ”bra” beteenden, behöver dock alla barnets behov bli mötta. Uppenbara behov är behov av mat, kläder, tak över huvudet och kärlek. Dessutom behöver barn fysisk närhet, individuell uppmärksamhet, en intellektuellt stimulerande miljö, meningsfulla aktiviteter och respekt.

När barns behov inte blir mötta, gör de vad som helst för att få vår uppmärksamhet. Ett barn som är hungrigt på middag, kan slå upprepade gånger på den tidning som pappan läser för att få uppmärksamhet. Ett barn som är uttråkat när det väntar i en kö kan börja söka mer intressanta upplevelser genom att springa runt. Det är orealistiskt att förvänta sig att barn ska bete sig ordentligt när de är hungriga eller uttråkade. För att undvika problem som dessa, kan vi ha nyttiga mellanmål med oss, eller vi kan ta med enkla leksaker för att barnen ska ha något att göra om vi blir tvungna att vänta.

Barn behöver mycket individuell uppmärksamhet, men det är svårt för dem att begära detta på ett moget sätt. I stället kan de vägra att uppehålla sig på egen hand, klänga vid föräldrarna, eller till och med börja bråka med ett syskon. Människor säger ofta om barn med sådana problembeteenden att ”han/hon försöker bara få uppmärksamhet;” underförstått att barnet inte ska få någon uppmärksamhet, för att detta inte är något legitimt behov. Behovet av uppmärksamhet är dock helt rättmätigt och legitimt, och barn begär inte mer än de behöver.

2.

Barnet saknar information (eller är allt för litet för att förstå och komma ihåg regler)

Barn föds utan att veta någonting om vår komplexa värld. De måste lära sig att fönster kan gå sönder, att många inte tycker om att få smulor i sängen, och att trafikerade vägar är farliga. Som föräldrar måste vi ge barnen den information som de behöver för att leva säkert och gott i vårt samhälle. Intressant nog kommer ordet ”disciplin” från ett latinskt ord för ”undervisa”. (Kommentar från översättaren: här avses det engelska ”discipline” som på svenska kanske skulle översättas med ”gränssättning”)

Vi kan inte förvänta oss av småbarn (under två år) att lära sig att följa regler i hemmet, för de har inte förmågan att förstå vad regler är. De lever väldigt mycket i nuet och vi behöver tålamodet att hantera varje situation som helt ny. Det är därför vi behöver bygga en säker miljö genom att barnsäkra våra hem. När så små barn beter sig oacceptabelt, är det bästa att istället för att försöka sätta gränser, försöka se vad som är barnets behov just då och hitta acceptabla sätt att möta dessa behov. Om din dotter exempelvis river sönder dina olästa tidningar, kan du lägga dessa utom räckhåll och ge henne gamla att riva.
Vi två års ålder, börjar de flesta barn att förstå idén med regler, och kan komma ihåg och följa ett begränsat antal regler. Men vi bör inte förvänta oss för mycket av en två- eller treåring.

Gradvis under dessa år, kommer barnen ihåg fler regler och blir mer och mer villiga att följa dem, så länge deras omedelbara behov inte står i vägen. När vi uttalar regler, är det alltid mer effektivt om vi förklarar, på ett språk som barnet förstår, bakgrunden till reglerna. (exempelvis ”du får leka med vatten i badrummet, men inte i vardagsrummmet, för jag vill inte att mattan ska bli våt”). Var förberedd på att påminna vid behov.

Ett effektivt sätt att förmedla information är att låta naturliga konsekvenser inträffa, när så är lämpligt. Om din son exempelvis väljer att inte städa sitt rum, kan han drabbas av konsekvensen att inte kunna hitta sin favoritleksak när han vill. Han kommer på detta sätt att lära sig värdet av städning effektivare än om man tjatar eller kontrollerar. Även om naturliga konsekvenser kan vara till hjälp, rekommenderar jag inte att man skapar konstgjorda eller ”logiska” konsekvenser, för barn upplever ofta dessa som bestraffningar och blir arga och bittra.

Ett annat sätt att förmedla information är att ge ”jag-budskap”, exempelvis ”jag hatar smulor i sängen!” Då låter vi barnen veta hur vi känner, och det kan ha god effekt på deras beteende. Det är mycket effektivare än att ge order (”gå och ät någon annanstans”) eller ”du-budskap” (”du är en slarver”)

Barn behöver information även när de blir större. Även tonåringar, som kan verka vuxna och kompetenta, har fortfarande mycket att lära. Närhelst barnet/tonåringen agerar oacceptabelt är det alltid en bra idé att kolla om barnet helt enkelt behöver informationen för att hjälpa honom/henne att göra kloka val.

3.

Barnet lider av stress eller obearbetat trauma.

Detta är kanske den viktigaste och mest missförstådda orsaken för oacceptabelt beteende. Barn är inte så skickliga på att uttrycka sina känslor verbalt. Istället tenderar de att visa sina känslor genom beteende.

När ett barn känner sig rädd, sårad, svartsjuk, frustrerad, arg, besviken, modstulen, förvirrad eller otrygg, kommer barnet att agera på ett sätt som ger en fingervisning om hur det känner sig. Exempelvis kan en liten flicka som tror att det finns spindlar i hennes rum vägra gå till sängs. En svartsjuk bror kan reta sin yngre syster gång på gång. Ett mycket frustrerat eller rädd barn kan börja slå eller bita andra barn. Ett barn som känner sig utestängt eller otryggt kan bli gnälligt och klängigt.

När du har uteslutit alla behov och gett nödvändig information, kan du överväga om barnets problembeteende är tecken på att barnet kämpar med starka och smärtsamma känslor. Istället för att straffa eller föreläsa kan du försöka klura ut varför barnet känner sig kränkt, frustrerat eller rädd. Om du kan få bort orsaken till barnets stress och komma med uppmuntran, närhet och kärlek, kan barnets beteende förbättras.

Ibland finns det dock inga uppenbara, närliggande orsaker för ett barns jobbiga känslor. I stället kan barnet tyngas av ett tidigare, obearbetat trauma (såsom födelsetrauma, en tidig sjukhusvistelse, moderns förlossningsdepression, övergrepp eller missförhållanden). Barn med tidiga trauman såsom dessa går ofta med känslor av starkt raseri eller skräck, vilket kan leda till allvarliga beteendeproblem. En lugn och harmonisk miljö med mycket kärlek är då inte alltid tillräckligt för att förändra ett sådant barns beteende.

Lyckligtvis så vet barnen av sig själva hur de ska läka från trauma genom att få ur sig uppdämda känslor i lek, skratt, gråt och raseri. Vår roll är att stödja dessa naturliga mekanismer för att bli av med stress, vilket möjliggör sunda utlopp för ilska, rädsla eller sorg. Barn som gråter eller rasar över till synes oviktiga saker håller oftast på och läker tidigare trauman. Om vi kan vara kärleksfulla lyssnare och bollplank, kommer våra barn att läka sina trauman och många av deras jobbiga, trotsiga eller sårande beteenden kommer helt enkelt att försvinna. Det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns en god orsak (i nuet eller sen tidigare) för barns tårar och raseriutbrott.

När barn skadar eller sårar andra, kan vi hjälpa till genom att komma dit och avbryta beteendet på ett kärleksfullt sätt (antingen verbalt eller genom varsamt hållande). Om ett barn verkar ha en jobbig dag och slår eller biter andra barn, kan du separera honom/henne från gruppen, men stanna med barnet och håll om det och säg ”du verkar upprörd idag. Låt oss vara tillsammans en stund.” Detta frigör ofta tårar, vilket är den stress-hantering som behövs. Efter att ha gråtit så länge barnet behöver, kommer han/hon känna sig lättad och återanknuten med dig, och kommer antagligen inte visa några mer tecken på aggressivt beteende.

Ibland när två barn bråkar eller slåss, kan det vara bra att agera som medlare. Du kan uppmuntra vardera barnet att berätta vad som hände och att uttrycka sina behov och sina känslor (vilket kan innebära att gråta). Utan att döma eller ta parti för någon kan du spegla tillbaks vad det enskilda barnet känner och uppmuntra dem att hitta en samförståndslösning.

Sammanfattning

De flesta problembeteenden hos barn kan förklaras av att barnet har ett rättmätigt behov, saknar information eller lider av stress eller obearbetat trauma. Av denna anledning är bestraffning eller återhållande av kärlek aldrig konstruktiva i det långa loppet. Det är paradoxalt, men ändå sant: Barn behöver som mest kärleksfull uppmärksamhet när de minst förtjänar det! Om vi kan komma ihåg att se under ytan och och komma fram till varför barn agerar som de gör, kan vi utifrån detta ge dem den uppmärksamhet som de behöver i varje situation.

——-

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1998 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.