Fallet Nora

Många har de senaste veckorna upprörts över ”fallet Nora”; en flicka som blev utsatt för hemska trauman, självskadade och blev enormt kränkt av en psykiater, villket hon dokumenterade på en inspelning som sedan blev en radiodokumentär. Här kommer några tankar:

Diagnosen

Nora ifrågasätter sin borderline-diagnos och ber om en ny utredning, något som psykiatern viftar bort med orden att ”det märker alla som träffar dig”.

Inspelningen av detta samtal visar därmed hur enormt slarvigt och ungefärligt diagnoser används inom psykiatrin. Det finns ingen antydan till något slags exakthet eller stringens i psykiaterns användande av diagnosverktyget. Resonemanget är ungefär på samma nivå som när barn på skolgården retas och säger att ”alla tycker att du är du i huvudet”. (Jag har skrivit mer om problemen med psykiatriska diagnoser här). Jag skulle önska att den här debatten kunde bli en väckarklocka som gör att vi istället söker nya paradigm än detta medicinska/naturvetenskapliga tänkande som dominerar stora delar av psykiatrin.

Dessutom vill jag här påminna om att det inom psykologin/psykiatrin finns en utomordentligt viktig och intressant debatt just om den fråga som Nora tar upp: Att det finns en stor överlappning mellan kriterna för borderline och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Kortfattat uttryckt så tycker vissa, exempelvis den kända traumaforskaren Judith Herman att det vi kallar borderline helt enkelt är en ovanligt besvärlig variant av PTSD. Jag tycker det verkar som att den sidan har goda argument för sin sak. Dessutom lyfter denna tanke bort en hel del skuld, skam och stigma. Att istället för borderline ge en PTSD-diagnos innebär ett erkännande av att det finns en tydlig orsak till problemen, som ligger utanför individen.

Psykiaterns attityd till Nora

Det är nog svårt att inte bli extremt illa berörd av den extrema distans och kyla som psykiatern bemöter Nora med, särskilt i ljuset av de svårigheter hon haft, som till och med är dokumenterade. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag vet att man ofta inom både barn- och vuxenpsykiatrin pratar om patienter mer som saker än människor. Man kan säga att det har kommit in ”en tvångare” eller ”en psykos”, uttrycksätt som verkligen gör individer till ting. Att skämta om patienterna och deras problem är heller inte ovanligt. I denna kultur är det för vissa lätt att komma vilse och använda distans och kyla för att hantera den ångest som kan väckas situationen att försöka hjälpa människor som lider.

Jag vill därför slå ett slag för att den enda lösningen på detta problem är att se sig själv i varje klient/patient man möter. Vi har alla upplevt svår smärta och förluster, vi har alla kännt oss förvirrade, förtvivlade och utelämnade åt livets smärtor. Och vi ska alla dö; det fullständiga beviset på hur maktlösa vi är inför universums och livets lagar.

När vi ”behandlare” och hjälpare erkänner dessa våra mest smärtsamma, tragiska och ljusskygga sidor i oss själva, så rinner den där distansen till klienterna bort, och ersätts av en djup medkänsla. Vi människor sitter verkligen i samma båt och din smärta är så väldigt lik min smärta.

Mer på bloggen om empati och medkänsla i terapirummet här och här. Missa inte heller Carina Håkanssons kloka reflektioner om fallet i tidningen Socialpolitik.

Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Varför vi behöver ”prata om det”

Igår skrev jag om #prataomdet-kampanjen. Idag tänkte jag utveckla varför jag tycker detta är så viktigt.

Det som Judith Herman trycker på i sin bok Trauma and Recovery (Trauma och tillfrisknande)  är att det finns ett samband mellan hur samhället hanterar trauma och hur enskilda individer hanterar trauma. Hon målar upp en historisk bakgrund där trauma-frågor kommit fram i ljuset under vissa perioder, för att sedan försvinna under jorden under andra perioder. Efter de båda världskrigen kom viktiga perioder där trauma (krigstrauma) fick uppmärksamhet , och efter detta ser Herman det som att nästa period kom under på 60- och 70-talen, när kvinnorörelsen förde fram samtalet om våldtäkt på ett nytt sätt.

Herman pekar på att precis som individuella trauman går igenom perioder av glömska, förminskande, uppmärksammande och hågkomst, så finns också perioder av glömska och uppmärksammande på ett samhällsplan.

Det som är så himla viktigt i detta är att samhällets och medias sätt att prata om våldtäkt och övergrepp påverkar oss på individnivå. Det påverkar hur vi pratar i sängkamrarna och på festerna och på krogen. Och det påverkar hur de som blivit utsatta för övergrepp, våldtäkter och andra trauma ser på sig själva och det som hänt. Det påverkar hur man blir bemött när man provar att prata med sina närmsta vänner. Det påverkar hur man ser på möjligheten att få hjälp. Samhällets prat påverkar inte minst dem som är satta att hjälpa människor med psykiska problem.

Vi vet att trauma har enormt negativa konsekvenser för individen. Man kan mäta det neurokemiskt, eller se det i den upplevda stressnivån, eller i hur många som blir deprimerade, eller har negativa tankar om sig själva eller självskadar eller försöker begå självmård eller mår dåligt på något annat sätt. Det är detta som kommer fram nu i ”prataomdet”-texterna på nätet. Människor vill prata om våldtäkterna/övergreppen för att de mått dåligt av det som hände.

Här ser vi alltså hur samhällets och medias förmåga att ”prata om det” har oerhört konkreta återverkningar på hur enskilda individer mår i sin vardag.

En liten kommentar till: I förra inlägget skrev jag att ”det kanske inte är något konkret våld inblandat”. Känns svårt hur man ska använda orden här. Våld kan ju vara så mycket, ett hot, eller en mörk blick eller en ovanligt hård kram. Det är nog en poäng att fortsätta använda våldtäkt som ord, eftersom det just innehåller ordet våld, det tydliggör vad det handlar om.

(Boken Trauma och tillfrisknande på AdLibris respektive Bokus)

#prataomdet

Med det här inlägget vill jag uttrycka mitt stöd för twitter-kampanjen #prataomdet.

Det började med att Wikileaks-grundaren Julian Assange blev anklagad för våldtäkt under sitt Sverigebesök. Nu har ett antal svenska kvinnor gått ut och berättat om liknande händelser (med andra män). I brist på bättre ord kanske vi får kalla det Assange-våldtäkter; där det kanske inte är något konkret våld med i bilden, men ändå är någon integritetskränkning inblandad. Se till exempel Johanna Koljonens artikel idag.

Jag tycker vi psykologer och andra hjälpprofessioner borde prata mer om dessa problem. Det är ofta till oss människor kommer med såna här problem, och jag tror inte det är ovanligt att det bara försvinner förbi, utan att vi uppmärksammar det som de kränkningar det faktiskt är. Precis som vi har i uppgift att uppmärksamma andra kränkningar såsom kränkningar mot barn.

När hjälparen uppmärksammar trauman och kränkningar, blir han/hon ett vittne, som hjälper offret att formulera och se skadan, vilket är en avgörande del i att kunna komma vidare. Kan här rekommendera boken Trauma och tillfrisknande av Judith Herman, som kombinerar ett psykologiskt perspektiv med ett samhällsperspektiv på våldtäkt och andra trauman.

Att prata om sex kan vara svårt även för oss som jobbar med samtal, inte minst om när sex blir mindre bra eller skadligt, därför behöver vi särskilt uppmärksamma detta.

(en märklig detalj är att man kan hypotetisera att Assange själv har varit utsatt för sexuella övergrepp. Han spenderade en del av sin barndom i sekten ”Familjen” som blivit dömd för sexövergrepp i många fall, men det kanske jag skriver om en annan dag)

Självhjälp – Elin Grelsson

Jag hittar Elin Grelssons blogg av en slump på nätet. Hon har ett inlägg om självhjälpskultur som knyter an till det jag skrev häromdagen apropå Barbara Ehrenreichs senaste bok. (Grelsson har dessutom ett väldigt bra inlägg om kränkningar av barn i ”vanliga familjer”)

Det verkar som Grelsson liksom jag tycker att vissa högprofilfeminister, såsom Nina Björk och Ehrenreich, har lite för mycket avstånd till vanliga människors behov av hjälp med sina vanliga problem. Varför kan man inte både omfamna människors längtan efter själslig läkning, och peka på behovet av att människor hittar gemenskap, kollektiva lösningar och så?

En tanke som slår mig här är att kanske Alice Miller och Judith Herman kan vara till hjälp att sålla vad som är hjälpsamt och inte inom den breda och spretiga självhjälpsfloran. Då skulle man kunna tänka att det finns böcker som hjälper till att peka på verklig smärta som är orsakad av verkliga händelser. Böcker som tar denna smärta på allvar och hjälper till med konstruktiva sätt att komma vidare. Och så finns det en annan inriktning som inte på samma sätt tar på allvar att de bekymmer människor bär på har roten i faktiska händelser, utan mer försöker ”klistra på” en positiv anda. Det riskerar att bli som att klistra på en positiv yta på en olycklig insida.

Vilket kan leda till att människor i slutändan känner sig ännu mer misslyckade än förut, när de inte får de resultat som guruerna och coacherna utlovar.

Jag tycker bell hooks, Peter Breggin och Judith Herman är författare som verkligen försöker sig på en sådan diskussion, att titta på vilken typ av självhjälpsråd som hjälper på riktigt och vilka som inte hjälper lika bra.

(Jag ber att få reservera mig för att jag inte hört Nina Björk personligen och inte läst Ehrenreichs bok; jag kan ha fått saker om bakfoten)

Gazakonvojen angripen på internationellt vatten

Idag går förstås mina tankar till offren och förövarna i attacken på Gazakonvojen. Samtidigt som jag skulle önska att palestinakonflikten verkligen skulle kunna lösas genom internationell juridik och diplomati, tycker jag att det är viktigt att lyfta fram att det finns enormt mycket psykologi här.

För mig som svensk är det enormt svårt att förstå hur israelerna kan se fredliga båtar med hjälp som hotfulla ”angripare”. Men vi behöver betrakta detta med hjälp av en förståelse av trauma. Judarna är ett folk som varit enormt traumatiserat genom förintelsen, pogromer och årtusenden av flykt. Traumana spelas upp i nuet precis som alla obearbetade trauman gör. Man tror att fiender och förövare är nära. Man tror sig vara ständigt hotad. Traumaöverlevaren lever med en ständig stress och överdriven vaksamhet. Tunnelseende är vanligt och bidrar ytterligare till att man uppfattar omvärlden som fientlig, när man zoomar in på allt som kan uppfattas som fientligt.

Så det verkar som att när många israeler ser en palestinier så ser de inte i första hand en annan människa, utan en demon eller en förövare. Ett hot. Och när det kommer stora skepp med hjälp till Gaza, så tolkas detta också genom ett trauma-raster; som en aggression.

Vi behöver verkligen se detta intima samband mellan världspolitik och personlig psykologisk tragik. Vad jag kan se är det bara genom en sådan förståelse av traumaaspekten av våld, som vi kan bygga en fredligare värld.

Rekommenderar en presentation av Gina Ross som ytterligare beskriver ett traumaperspektiv på palestinakonflikten (hon har också skrivit en bok om detta). Passar också på att nämna klassikern Trauma and Recovery / Trauma och tillfrisknande av Judith Herman som grundligt tar upp temat hur offer kan bli förövare.