Giraffspråket – ett sätt att kommunicera respektfullt

I mitt arbete som terapeut möter jag ständigt att människor hamnar i stora och små konflikter. Tänk vad enormt mycket energi och resurser det skulle kunna spara om vi människor kunde samarbeta med utan att hamna i låsta och jobbiga konflikter. Självklart möter jag detta också privat, i mig själv, med mina närmsta och alla andra omkring mig.

I det här inlägget tänkte jag kort försöka beskriva ett koncept som jag tycker är ett väldigt användbart och effektivt sätt att kommunicera respektfullt. Det kallas giraffspråket eller non-violent communication och utarbetades av den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg.

I korthet skulle man kunna förklara det så här:

När vi ”går igång” känslomässigt i en konflikt och känner oss sura, kränkta eller hotade, så är det lätt att vi också kommunicerar på ett mindre tydligt sätt. Vi tenderar att komma med etiketteringar av den andres beteende, eller antydningar eller anklagelser. Ett exempel kan vara att man säger till sin partner: ”hur vore det om du någon gång tänkte lite mer på att hålla ordning här hemma”. Den meningen innehåller något slags anklagelse om att han/hon stökat till, men det är i princip omöjligt för personen att veta mer exakt vad det gäller.

Det vanliga med sån kommunikation är den som får höra det känner sig arg och anklagad och går till ”motattack”, alternativt hittar sätt att komma undan från situationen.

Giraffspråket säger att vi istället kan tänka på att strukturera det i fyra delar i dessa lägen:

1) Konkret observation. Till exempel skulle man kunna säga ”När jag kom hem idag så stod dina skor mitt på hallgolvet”. Detta är konkret och går liksom inte att det blir en diskussion kring.

2) Känsla. Man kan till exempel säga: ”Jag blev lite ledsen eftersom jag städade hallen igår”.

3) Behov. Till exempel: ”Jag behöver att vi delar på städjobbet här hemma”.

4) Önskemål. Till exempel: ”Kan jag be dig att du ställer in skorna i skostället framöver”

Det här är fyra punkter som är lätta att komma ihåg, och jag kan faktiskt lova att den som tänker på detta kommer att uppleva mindre konflikter i sitt liv.

Det finns mycket mer att säga om det här, till exempel så är det vanligt att när vi börjar jobba med att uttrycka våra känslor, så börjar vi omforma våra anklagelser som känslor,  vi kanske säger ”jag känner mig icke-lyssnad-på”. Och det är i själva verket en mening som innehåller en liten anklagelse att ”du inte lyssnar på mig”. Och detta är ju något som är svårt att veta, personen kanske gör sitt bästa för att lyssna. Lättare är att be om ”kan jag be att du tittar på mig nu när jag pratar om det här”. Det är konkret; den andre vet vad han/hon ska göra.

Jag kan verkligen rekommendera alla föräldrar att studera den här kommunikationstekniken. Förutom att man själv kan sträva efter att uttrycka sig så här tydligt och respektfullt, så kan man också som förälder sträva efter att lyssna på sina barn enligt de här punkterna. ”Jag förstår att du blev jätteledsen och arg när din bror tappade ditt pussel i golvet” kan vara något man kan säga. Ofta har vi kanske lätt att säga till våra barn mer anklagande saker såsom ”sluta tjafsa nu” och liknande.

När vi som håller på med integrationsterapi pratar om giraffspråket, så ser vi detta som ett sätt att kommunicera utan försvar, och därför rekommenderar jag ofta den här tekniken till mina klienter. Det vi ser som svagheten med konceptet är att punkten behov ibland kan bli förvirrad, eftersom många förväxlar sina barndomsbehov med vuxenbehov. T.ex. om man säger sig behöva förbehållslös kärlek av sin partner, så är detta något man behövde som barn, och många söker fortfarande efter detta som vuxna och tror att det är ett ”verkligt” behov, medan ett mer vuxet förhållningssätt är att acceptera att kärlek mellan vuxna inte är perfekt eller förbehållslös. Se mer om dessa tankar i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv.

Lär mer om giraffspråket i Marshall Rosenbergs bok Nonviolent Communication – ett språk för livet (Adlibris, Bokus).

Rosenberg finns också på Youtube:

Nackdelarna med Time-out av Aletha Solter, Ph.D.

Allteftersom föräldrar och lärare har blivit medvetna om farorna med fysisk bestraffning, har time-out kommit fram som ett populärt verktyg i barnuppfostran. Barn som inte beter sig som förväntat får tillsägelsen att sitta tyst i en stol eller gå till sina rum för att lugna sig och tänka över vad de gjort. Efter en tid tillåts de att komma tillbaks till gruppen eller familjen, förutsatt att de agerar ”ordentligt”. Den föreskrivna tiden för time-out är vanligen en minut för varje år som barnet är gammalt, och barn som lämnar sin stol eller sitt rum innan tiden är ut blir tillsagda att gå tillbaks och vara kvar hela den tilldelade tiden igen. Några böcker rekommenderar också en tystnadsregel, och föreslår att tiden nollställs igen om tystnaden bryts. Hur man än administrerar åtgärden, så utlovas föräldrar som använder denna metod enkla och snabba resultat.

Time-out kommer från den behavioristiska rörelsen som grundades av psykologen B.F. Skinner. Hans teori om operant betingning säger att barn kommer att göra de saker som de blir belönade för (så kallad positiv förstärkning), och att oönskade beteenden kan minska genom att man håller tillbaks belöning eller tillfogar smärta (båda dessa kallar behaviorister ”bestraffning”). Skinner själv ansåg att alla former av bestraffning var olämpliga för att kontrollera barns beteende(referens 1). Ändå är det så att medan aga är på utdöende i USA, så har tillbakahållandet av kärlek och uppmärksamhet stannat kvar som accepterade sätt att kontrollera barn.

Under ytan

Att använda time-out kan framstå mindre skadligt än att slå, smiska eller skrika på barnet, då det inte inbegriper fysisk eller verbal kränkning. Det anses därför representera något slags framsteg i vår ständiga strävan för att göra den här världen en bättre plats för barn. Enligt många lärare och psykologer är dock inte time-out så oskyldigt som det verkar, utan är ett känslomässigt skadligt sätt att uppfostra barn. Faktiskt har organisationen National Association for the Education of Young Children tagit up time-out på en lista över skadliga barnuppfostringsmetoder, tillsammans med fysisk bestraffning, kritik, skuldbeläggande och nedvärderande(ref. 2).

Under ytan är time-out ett auktoritärt förhållningssätt och som sådant kan det bara fungera med barn som blivit tränade att anpassa sig till maktutövande och auktoritetsanspråk från vuxna. Barn som lärt sig anpassa sig till sådana åtgärder vet att konsekvenserna av att inte lyda är värre än att lyda. Barn som inte har vistats i en sådan auktoritär miljö kommer troligen att vägra att gå till ett annat rum eller sitta i en stol.

Hur lär sig barnet om konsekvenserna av olydnad? Förespråkarna av time-out råder föräldrar att ta bort alla förmåner såsom TV, leksaker, musik och så vidare till dess att barnet har gjort det som föräldern önskar. Hela tiden finns ett hot om att bli fråntagen något eller få ytterligare straff. I vissa familjer kan det till och med finnas ett outtalat hot om våld. Även om metoden verkligen verkar oskyldig, kräver den en bakgrund av auktoritärt och bestraffande föräldraskap för att producera barn som är tillräckligt kuvade för att lyda.

Förespråkarna hävdar att time-out inte är en form av bestraffning. De använder termer såsom ”konsekvenser”, ”återhämtningstid”, ”down time” för att få begreppet att låta bra. Själva termen ”time-out” har angenäma konnotationer av ett idrottslag som tar en välförtjänt paus. Tyvärr har denna icke-hotfulla terminologi lurat föräldrar att tro att metoden är oskadlig.

Ur barnets synvinkel uppfattas time-out definitivt som en bestraffning. Vem vill bli isolerad från gruppen och helt ignorerad? Det är troligt att barn ser denna form av isolering som att bli lämnade och förlora kärlek. Och trots att föräldrar ofta anstränger sig för att säga att de älskar barnet och skilja mellan barnet och beteendet (”jag älskar dig, men du måste nu gå till ditt rum i fem minuter för det du gjorde är oacceptabelt”), talar deras handlingar tydligare än deras ord.

Barn under sju har helt enkelt inte förmågan att ta in ord och språk på samma sätt som vuxna har (ref.3). Konkreta upplevelser och intryck påverkar starkare än språk. Att bli isolerad och ignorerad förstår barnet som att ”ingen vill vara med mig just nu. Jag måste alltså vara dålig och omöjlig att älska”, och inga kärleksfulla ord, hur välmenande de än är, kan få bort denna känsla av att ha blivit lämnad.

Ingenting är mer skrämmande för ett barn än att förlora tillgången till kärlek. Tillsammans med rädslan kommer också osäkerhet, ångest, förvirring, ilska, agg och dåligt självförtroende som respons på tillbakadragande av kärlek. Time-out kan också göra att barnet känner sig obekvämt och nedvärderat, särskilt i andra barns närvaro. Utifrån hur barn upplever världen är time-out ingenting annat än en bestraffning.

Smärtsamma känslor är en aspekt av time-out, informationen det ger om mänskliga relationer är en annan. Vilket budskap ger vi våra barn när vi visar att kärlek och uppmärksamhet är varor som delas ut eller hålls tillbaka i syftet att kontrollera andra? Är detta en konfliktlösningsmetod som de kommer att ha användning av i framtiden? Hur kommer detta att påverka deras förmåga att interagera med sina vänner, och en dag med en partner och arbetskamrater? Vore det inte bättre att lära barn användbara konfliktlösningsmetoder redan från första början, istället för att sända ut budskapet att det enda sättet att lösa konflikter är att stänga av kommunikationen?

Samtidigt som problemen med time-out är till stora delar osynliga, är en aspekt mycket uppenbar; förr eller senare slutar det fungera. Förespråkare av metoden erkänner att det är effektivt endast upp till nio års ålder. Kan du tänka dig att säga till din tonåring, som kan vara längre än du själv, att sitta på en stol medans du ignorerar honom/henne? Tonåringar som har en känsla för sitt eget värde skulle skratta åt en sådan begäran. Tonårs-versionen av time-out är att tvinga tonåringar att stanna hemma (på engelska ”grounding”) på kvällar eller helger. Men denna metod leder bara till agg, motstånd och försök att slippa.

Faktiskt måste alla metoder som baseras på makt och auktoritetsutövande förr eller senare överges, helt enkelt för att föräldrar förlorar sin makt (ref 4). Tonårsföräldrar möter en helt ny uppsättning med problem när deras beprövade metoder att kontrollera visar sig helt verkningslösa. Föräldrar som använder icke-auktoritära metoder ända från början, å andra sigan, kan undvika maktkamperna såväl som problemen kring disciplin och lydnad som så ofta kommer med puberteten.

Dolda konsekvenser

Användandet av time-out leder till en rad dolda konsekvenser. En är att när vi genomdriver en time-out för barn som gråter eller är argt, så får barnen budskapet att vi inte vill vara nära dem när de är upprörda. När barnen på så vis känner att vi inte lyssnar, kommer de snart att sluta att ta upp sina problem med oss.

Vidare kan sådana barn tvingas lära sig att hålla tillbaks sina känslor, särskilt om vi kräver att de ska vara tysta under time-outen. Har vi glömt bort att gråta och rasa är hälsosamma sätt att släppa spänningar som ger utlopp för sorg och frustration? (ref 5, 6 och 7) Har vi missat forskningen som säger att stress-hormoner utsöndras genom tårar, vilket kan reducera effekterna av stress och återställa kroppen kemiska balans? (ref. 8)  När vi lär våra barn att hålla tillbaka sina tårar, kan detta faktiskt innebära att vi ökar deras sårbarhet för olika känslomässiga och fysiska påfrestningar. Den schweiziska psykoterapeuten fil.dr. Alice Miller slår fast att en av de mest förödande saker vi gör mot barn är att förneka dem friheten att uttrycka sin ilska och lidande. (ref. 9)

Ytterligare ett problem är att time-out inte hanterar den underliggande orsaken till det så kallade ”oönskade beteendet”. Barn kan agera på vissa sätt med goda skäl, även om barnen själva inte alltid är medvetna om dessa skäl.  Det mesta oönskade beteendet från barn kan förklaras av en av tre faktorer: barnet försöker uppfylla ett legitimt behov, barnet saknar någon information eller är alltför litet för att förstå, eller barnet känner sig känslomässigt upprört (frustrerat, ledset, rädd, förvirrad, svartsjuk eller otrygg). När vi försöker ändra beteenden utan att göra något år dessa känslor och behov, så hjälper vi inte barn särskilt mycket överhuvudtaget. Varför? För att det underliggande problemet kommer fortfarande att vara kvar. Att lära barn att anpassa sig till våra önskemål kommer inta att lösa de djupare problemen.

Till exempel så kan syskon som upprepade tillfällen separeras och skickas till sina rum när de bråkar, så småningom lära sig att sluta bråka när föräldrarna är närvarande. Deras kvarvarande känslor av svartsjuka och hat, kan dock komma till uttryck på mer utstyderade sätt, eller så kan de det bära med sig agget in i vuxen ålder. Att begränsa symtomen på ett problem löser inte problemet.

Föräldrar har fått lära sig att barn kommer att använda en time-out till att tänka över vad de gjorde och återfå ett mått av självkontroll. I verkligheten är det så att när barn agerar olämpligt, aggressivt eller onödigt störande, så har de så starka uppdämda känslor inom sig att de inte kan tänka klart om sina handlingar. Mycket mer hjälpsamt än isolering är en uppmärksam lyssnare som kan uppmuntra barnet att uttrycka ärliga känslor. Det hälsosamma utloppet för känslor genom att prata, gråta eller rasa kan till och med förebygga att oönskat beteende återkommer.

Att hålla barn som bits eller slår är mycket mer effektivt än att isolera dem. Stadigt kärleksfullt hållande skapar trygghet och värme samtidigt som det förhindrar andra barn från att skadas. Det uppmuntrar också till uttryckandet av genuina känslor (genom gråt och rasande) samtidigt som det påminner barnet om det oförstörbara bandet mellan barn och förälder. (ref. 10) Det är paradoxalt men sant att barn som mest behöver kärlek när de som minst förtjänar det. Att beordra ett våldsamt barn att sitta tyst åstadkommer sällan något konstruktivt och bidrar bara ytterligare till barnets uppdämda vrede och känslor av utanförskap.

Det är inte nödvändigt att isolera barn och stänga dem ute från vår kärlek för att lära dem att ”uppföra sig”. Faktiskt är det helt och hållet möjligt att hjälpa barn att lära sig att vara samarbetande och hederliga samhällsmedlemmar utan att någonsin dela ut bestraffningar, belöningar eller någon slags artificiella konsekvenser. Ingen enkel och snabb metod kan lösa alla konflikter. Vi behöver istället behandla varje situation som den unika utmaning den är och försöka vara flexibla och kreativa medan vi samtidigt ger våra barn den kärlek och respekt de förtjänar.

REFERENSER

1. Robert D. Nye, ”B.F. Skinner and Radical Behaviorism,” Three Views of Man (Belmont, CA: Wadsworth Publishing Company, Inc., 1975), s. 51

2. ”Avoiding ‘Me Against You’ Discipline,” Young Children, Vol. 44, No. 1. (Washington DC: National Association for the Education of Young Children, November 1988), s. 27.

3. Jerome S. Bruner, ”The Course of Cognitive Growth,” American Psychologist 19 (1964), s. 1-15.

4. Thomas Gordon, Parent Effectiveness Training (Three Rivers Press, 2000), s. 193-194.

5. Aletha J. Solter, The Aware Baby (Goleta, CA: Shining Star Press, 2001), s. 39-41.

6. Aletha J. Solter, Helping Young Children Flourish (Goleta, CA: Shining Star Press, 1989), s. 5-9.

7. Aletha J. Solter, Tears and Tantrums (Goleta, CA: Shining Star Press, 1998), s. 13-32.

8. William H. Frey II, and Muriel Langseth, Crying: the Mystery of Tears, (Minneapolis: Winston Press, 1985), s. 45-58.

9. Alice Miller, For Your Own Good: Hidden Cruelty in Child-Rearing and the Roots of Violence, (New York: Farrar, Straus, Giroux), s. 106, 259.

10. Martha G. Welch, Holding Time (New York: Simon and Schuster, Inc., 1988), s. 42-43.

Ursprungligen publicerat i Mothering Magazine, hösten 1992. Ny version från 2000.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1992, 2000 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.