Många har de senaste veckorna upprörts över ”fallet Nora”; en flicka som blev utsatt för hemska trauman, självskadade och blev enormt kränkt av en psykiater, villket hon dokumenterade på en inspelning som sedan blev en radiodokumentär. Här kommer några tankar:
Diagnosen
Nora ifrågasätter sin borderline-diagnos och ber om en ny utredning, något som psykiatern viftar bort med orden att ”det märker alla som träffar dig”.
Inspelningen av detta samtal visar därmed hur enormt slarvigt och ungefärligt diagnoser används inom psykiatrin. Det finns ingen antydan till något slags exakthet eller stringens i psykiaterns användande av diagnosverktyget. Resonemanget är ungefär på samma nivå som när barn på skolgården retas och säger att ”alla tycker att du är du i huvudet”. (Jag har skrivit mer om problemen med psykiatriska diagnoser här). Jag skulle önska att den här debatten kunde bli en väckarklocka som gör att vi istället söker nya paradigm än detta medicinska/naturvetenskapliga tänkande som dominerar stora delar av psykiatrin.
Dessutom vill jag här påminna om att det inom psykologin/psykiatrin finns en utomordentligt viktig och intressant debatt just om den fråga som Nora tar upp: Att det finns en stor överlappning mellan kriterna för borderline och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Kortfattat uttryckt så tycker vissa, exempelvis den kända traumaforskaren Judith Herman att det vi kallar borderline helt enkelt är en ovanligt besvärlig variant av PTSD. Jag tycker det verkar som att den sidan har goda argument för sin sak. Dessutom lyfter denna tanke bort en hel del skuld, skam och stigma. Att istället för borderline ge en PTSD-diagnos innebär ett erkännande av att det finns en tydlig orsak till problemen, som ligger utanför individen.
Psykiaterns attityd till Nora
Det är nog svårt att inte bli extremt illa berörd av den extrema distans och kyla som psykiatern bemöter Nora med, särskilt i ljuset av de svårigheter hon haft, som till och med är dokumenterade. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag vet att man ofta inom både barn- och vuxenpsykiatrin pratar om patienter mer som saker än människor. Man kan säga att det har kommit in ”en tvångare” eller ”en psykos”, uttrycksätt som verkligen gör individer till ting. Att skämta om patienterna och deras problem är heller inte ovanligt. I denna kultur är det för vissa lätt att komma vilse och använda distans och kyla för att hantera den ångest som kan väckas situationen att försöka hjälpa människor som lider.
Jag vill därför slå ett slag för att den enda lösningen på detta problem är att se sig själv i varje klient/patient man möter. Vi har alla upplevt svår smärta och förluster, vi har alla kännt oss förvirrade, förtvivlade och utelämnade åt livets smärtor. Och vi ska alla dö; det fullständiga beviset på hur maktlösa vi är inför universums och livets lagar.
När vi ”behandlare” och hjälpare erkänner dessa våra mest smärtsamma, tragiska och ljusskygga sidor i oss själva, så rinner den där distansen till klienterna bort, och ersätts av en djup medkänsla. Vi människor sitter verkligen i samma båt och din smärta är så väldigt lik min smärta.
Mer på bloggen om empati och medkänsla i terapirummet här och här. Missa inte heller Carina Håkanssons kloka reflektioner om fallet i tidningen Socialpolitik.