Kritik mot Dan Josefssons bok och dokumentär om Quick-fallet

Igår publicerade jag en översatt artikel av Ross Cheit där han kritiserar en artikel minnesforskaren Elizabeth Loftus och några av hennes kollegor.

I november 2013 kom en dokumentär och en bok av Dan Josefsson om fallet Thomas Quick, där Josefsson med en Wallraff-metod drog fram i ljuset hur terapin med Quick ägt rum, den terapi som lett till dussintals erkännanden av mord, som Quick/Bergwall först blev dömd för och sedan frikänd.

Som psykolog är jag såklart glad över att Josefsson gjort detta arbete, det är viktigt att detta lyfts fram, och jag hoppas att debatten fortsätter bland oss som jobbar inom detta område om hur vi ska undvika att något sådant här händer i framtiden.

Anledningen till att jag ville översätta Cheits artikel är att Josefsson ganska utförligt tar upp en debatt om falska/återvunna minnen som är ganska stor och komplex, och att Josefsson då bara tar upp ena sidan av debatten. Man kan när man läser eller tittar få intrycket att det nu är klarlagt att återvunna minnen är alltid är falska, men detta stämmer inte med forskningen, utan läget är mycket mer komplext än så.

Elizabeth Loftus, som är lite av huvudnumret bland minnesexperter i dokumentären, har fått en hel del kritik. Hon har deltagit som expertvittne i otaliga stora rättegångar i USA, och då har hon sagt att hon endast försvarar personer som hon tror är oskyliga, samtidigt som hon också försvarat Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh och den kände pedofilen Paul Shanley (för källa till denna uppgift och mer kritik mot Loftus, se här och här)

Sivers, Schooler och Freyd skriver:

I många år behandlades denna kontrovers [debatten kring falska/återvunna minnen] som en svart-vit fråga om återvunna minnen skulle ses som äkta eller falska. På senare år har dock ett mer nyanserat perspektiv trätt fram där både forskare och praktiker verkar villiga att acceptera att det finns både falska och sanna minnen som återkommit.

Josefssons enkelsidiga hänvisning till false-memory-debatten tycker jag gjorde att en rad viktiga och intressanta frågor inte kom att diskuteras så mycket i anslutning till programmet. Jag skulle till exempel vilja diskutera: Var det något konkret som terapeuterna gjorde i terapin som ledde till de falska erkännandena, eller var grundorsaken att Quick föredrog att vara inlåst på Säter framför att komma ut, i kombination med en rad naiva personer som ville tro att han talade sanning? Exakt vad var det i så fall som gick fel i själva terapierna? Var det verkligen ”falska minnen” som Quick hade, det vill säga att han trodde på det själv, eller var det snarare att han medvetet ljög?

Boken Mannen som Slutade ljuga av Dan Josefsson på Adlibris, Bokus. Läs gärna också mitt tidigare inlägg om falska minnesdebatten.

Tillägg:
Josefsson bygger en stor del av sitt resonemang på att försöka leda i bevis att Quick var utsatt för s.k. bortträngda-minnes-terapi. Detta begrepp är nära kopplat till Loftus och hennes kollegor (däribland förbundet mot falska minnen, FMSF). Begreppet är ganska luddigt och omstritt och absolut inte etablerat. Tyvärr så finns inte så mycket konkreta fakta om Quicks terapier i Josefssons material som verkligen visar att terapeuterna verkligen gjorde tveksamma saker i terapirummen. Därför känner jag att frågan hänger i luften hur mycket som berodde på Quicks vilja att vara kvar på Säter, och hur mycket som bör tillskrivas terapin. (därmed är inte sagt att jag tycker att Säterterapeuterna verkar bra och seriösa; det Josefsson beskriver ser jag helt klart som problematiskt)
Att försöka bevisa att Quick utsattes för en sådan bortträngda-minnes-terapi, är också en viktig sak som Josefsson hävdar motiverar den extrema sorten av journalistik som han höll på med, med dolda kameran-inspelningar och att utge sig för att skriva i annat syfte än han gjorde. Jag kan inte låta bli att undra om Josefsson har målat in sig i ett hörn här: För att motivera sina extrema undersökningsmetoder tvingas han bita sig fast i begreppet borttränga-minnes-terapi, vilket i sin tur gör att han blir tvungen att hävda att Loftus-lägret står för den enda sanningen, vilket knappast stämmer.
Se vidare Kenneth Popes artikel om bland annat s.k. bortträngda-minnes-terapi.