medberoende | Det känsliga barnet

Fem punkter för att tillfriskna från medberoende

Jag var nyligen med och blev intervjuad av Ida Högström från Medberoendepodden, och jag tänkte komplettera detta med att punkta upp lite hur jag tänker om att tillfriskna från medberoende, något jag har arbetat med att hjälpa människor med i cirka tio år.

Definition

Jag definierar medberoende som att en person vuxit upp med en eller flera föräldrar (eller andra vårdnadshavare) som har haft ett stort hjälpbehov, och att personen då utvecklat hjälpbeteenden, såsom att stötta, trösta eller agera kurator gentemot andra. Om förälderns hjälpbehov pågått under många år, så fortsätter barnets hjälpbeteenden ofta in i vuxenlivet. Personen blir en hjälpande person i många eller alla sina relationer. Ett annat sätt att uttrycka det är: Överskott på hjälparbeteenden, underskott på ta hand om sig själv genom att sätta gränser, lita på och anförtro sig till andra m.m.

I podden föreslår jag termen överhjälpsam, för det tycker jag tydligare säger vad det handlar om. Det behöver inte alls vara beroende som utlöser det här problemet, det kan också vara en psykiskt sjuk förälder, eller en ensam, arbetslös och olycklig förälder.

Min hypotes som jag också tänkte försöka börja forska utifrån, är att medberoendebeteendena fyller flera funktioner. De är en grund för kontakt och relationsbyggande med andra, något som är livsnödvändigt för oss människor. Beteendena fyller också funktionen att avvärja uppmärksamheten från inre jobbiga känslor såsom otrygghet, skam, sorg eller ilska. Detta är känslor som är naturliga att ha efter en uppväxt i en dysfunktionell familj, där barnet blir utsatt för försummelse, känslomässiga brister eller trauman.

Vanliga bekymmer som människor med denna typ av problem visar är misslyckade kärleksrelationer, att vara utarbetad eller känslor av tomhet och saknad av mening i livet.

Tillfrisknandet: 1. Se problemet

Ett första steg är ofta att komma i kontakt med begreppet medberoende. Det som är fiffigt med detta begrepp är att det säger att beteenden som normalt sett ses som önskvärda, hjälpbeteenden, kan utgöra problem när de dominerar någons personlighet. Att börja se sig som medberoende innebär ofta att personen blir motiverad att förändra sin situation, det är som att ett nytt ljus tänds över läget.

2. Ta hand om säkerheten

Om du lever med en person som har problem på något sätt, skulle jag rekommendera att det första du funderar över är rena säkerhetsaspekter. Löper du eller dina barn verkliga risker? Har personen tillgång till ditt kreditkort, eller kan han/hon skada dina barn på något sätt? Om du har barn skulle jag starkt rekommendera att du har kontakt med någon professionell, exempelvis på kommunens föräldrarådgivning, socialtjänsten eller på en kvinno- eller mansjour.

Det finns rapporter om att föräldrar som själva varit utsatta för sexuella övergrepp, har svårt att identifiera om barnen utsätts för övergrepp. Och på samma sätt kan personer som vuxit upp med mycket gräl mellan föräldrarna har svårt att bedöma den skada de egna barnen lider av konflikter mellan föräldrarna. Därför är det viktigt att ta denna punkt om säkerhet på största allvar.

Det är självklart svårt att ta emot någon långsiktig hjälp om man går omkring och är ständigt stressad för sin partners nästa fylla eller får hantera att barnen har ont i magen för alla konflikter mellan föräldrarna.

3. Kartlägg beteenden

Ett förslag jag ofta ger mina klienter är att upprätta en medberoendelista – där man helt enkelt tecknar ned beteenden kopplade till medberoendet. Man kan till exempel göra det under rubrikerna:

Saker jag gör
Saker jag säger
Saker jag tänker
Saker jag känner

Jag rekommenderar också att man förvarar den här listan på ett sätt så att man ofta blir påmind om den. Till exempel på kylskåpet, på nattygsbordet eller som skärmbakgrund i datorn.

Målet är att bli mer varse när man håller på och gå in i medberoendemönstret, och så småningom kan många uppfatta en särskild känsla i kroppen när dessa saker triggas igång, jag brukar beskriva det som att man agerar utifrån oro och inte utifrån sitt centrum.

4. Ändra beteenden

Om man är på väg att agera som en kurator till en arbetskamrat, så behöver man helt enkelt avbryta detta beteende. Detta kräver ofta enorm beslutsamhet och envishet. Man behöver ersätta medberoendebeteendena med beteenden som får en själv att må bra, till exempel fritidsintressen och motion som ger en energi. Och prata mer om sig själv och sitt innersta med vänner, och sätta gränser för andra människors behov och önskemål. (egentligen tycker jag kanske ordet gränssättning är lite tråkigt, det handlar väl egentligen om att bli bättre på att förhandla om hur ens egna behov ska samspela med andras).

En tumregel här kan vara att man kan sträva efter att ha 50 % av sin uppmärksamhet på sig själv och 50 % på andra, och jag har ofta märkt att medberoende personer känner att de fungerar på ett sätt som är långt ifrån detta.

5. Hantera känslor och jobbiga erfarenheter

Om det är så som jag tror, att medberoendeproblematiken vidmakthålls av att beteendena för bort uppmärksamheten från jobbiga inre känslor, så är det svårt att bara jobba med att förändra beteenden, man behöver också hantera de där innersta känslorna, som man ofta aldrig tillåtit sig att känna.

Här är ett problem att många medberoende blivit väldigt skickliga på att dölja för sig själva och andra att de överhuvudtaget har jobbiga känslor. Ett sådant exempel kan vara att skämta om smärtsamma upplevelser. Detta gör att det svårt för personer som vill hjälpa en medberoende, och är troligen orsaken till att jag ofta träffar personer som varit hos många professionella men inte riktigt fått bra hjälp.

Jag tänker att det här handlar om att prata om vad man erfarit, och göra det ”på riktigt”; att tillåta sig att känna jobbiga känslor och benämna dessa, och få en empatisk respons från någon annan, en terapeut eller medmänniska. Eftersom medberoende ofta har svårt att ”synka” inre känslor med vad de säger och uttrycker med kroppen, så kan just professionell hjälp ofta tillföra mycket. Om du märker att du fastnat i din personliga utveckling och att din situation stämmer på det som beskrivs i den här artikeln, så kan psykoterapi vara ovärderlig hjälp. Och det säger jag inte bara som reklam för min egen profession, utan för också för att jag stött på så många människor som gått i många år och haft svårt att förändra sin situation på egen hand.

Hoppas dessa punkter är till hjälp för någon. Den bok jag oftast rekommenderar till medberoende är Att återerövra sitt liv av Jean Jenson. Jag påminner också om ”medberoendebibeln” Flodhästen i vardagsrummet (Adlibris, Bokus)
Läs också gärna mina artiklar: Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet? och Har du en förälder som är/varit psykiskt sjuk?

Sommarboktips

Här kommer några boktips inför sommaren:

Har just läst Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grenvall. Kan varmt rekommendera den, boken ger en bild av hur känslomässig avstängdhet och lidande kan se ut i en ”vanlig” familj, något som jag tycker bara måste uppmärksammas mer. Serieformatet känns perfekt för att skildra detta, det blir så personligt och griper tag.

Har också skaffat The sweet spot av Christine Carter. Hon är chef för ett institut för forskning om ”goda livet” – Greater good, och skriver om forskning för att ”fixa livspusslet”. Ur ett svenskt perspektiv beskriver hon den amerikanska verkligheten med nästan ingen föräldraledighet, någon veckas semester per år och så, och då kanske man hade önskat att hon hade tittat på och ifrågasatt själva pusslet lite mer, men samtidigt verkar boken innehålla en hel del intressant forskning som jag vill veta mer om.

Har fått mig tillsänd boken Blå flicka av Ana Porss, och den ska jag också försöka titta i, men jag är lite osäker på om jag ska ta emot fler böcker såhär gratis, men känner sig lite tvungen att skriva något.

Om någon missat det, så har det kommit en ny bok om Medberoende, Djävulsdansen (AdLibris, Bokus), har inte läst den ännu, men hoppas få möjlighet att återkomma till den (se också DN).

”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?

Medberoende är ett lite knepigt begrepp. Det kom till när man började tycka att anhöriga till alkoholister och missbrukare hade en särskild sorts personlighet, som verkade samspela med beroendepersonligheten. Det var en klinisk intuition som så småningom kom att bli ett begrepp och det har så småningom sipprat ut till det allmänna medvetandet. Jag vet att många har haft stor nytta av att se sig som medberoende och att arbeta med detta.

Samtidigt så verkar det finns ganska lite forskning på vad medberoende egentligen är, och inga tydliga erkända definitioner. När jag läser definitionerna, så är det många av punkterna som skulle kunna tyda på en bristande självkänsla eller någon form av social fobi. Jag tycker att det är lite synd att begreppet blivit så misshandlat, att man använt det i alla möjliga situationer samtidigt som det inte blivit ordentligt definierat och forskat på. Så själv använder jag begreppet medberoende i en lite mer snäv betydelse: Jag brukar beskriva det som att om man växer upp med föräldrar eller andra som har känslomässiga problem, så är det lätt att man bli en jäkel på att hjälpa andra människor med deras problem. Och detta blir ofta en livsstil, man blir en person som människor vill prata med när de har problem och i nära relationer får man en roll som problemlösare, och trivs ofta bra med människor som just har problem, för där funkar man som bäst. Man får ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Nackdelen med detta är att personen lätt kan bli utarbetad eller tappa kontakten med sin egen inre kompass, och känna sig förvirrad och tom (läs gärna vidare på min hemsida).

På ett känslomässigt plan märker jag att medberoende ofta är väldigt öppna och känsliga för andra människors känslor och stämningslägen, men har svårare att umgås och ha en givande kontakt med sina egna känslor.

Nyligen fick jag veta av en klient att det finns ytterligare ett begrepp på detta tema ”Nice Guy”. Begreppets skapare, den amerikanske terapeuten Robert Glover beskriver män som haft en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som kanske varit lite ensam eller haft någon form av känslomässiga problem, och då har dessa män orienterat sig nära mamman, och blivit lite medberoende, de har blivit duktiga på att prata med kvinnor och vara dem till lags och så. Konsekvenserna är ganska lika bilden av medberoende. En person som utåt sett kan se lyckad ut, men som inuti känner sig obekväm och tom. Ofta har dessa personer problem med relationer och sex. Konflikträdsla och fysiska problem såsom huvudvärk eller ryggproblem är också vanliga (se vidare på Glovers egen hemsida).

Jag vill verkligen varna för att ur ett genusperspektiv så tycker jag att detta är ett väldigt problematiskt sätt att prata. I boken ”No more mr. Nice Guy” associerar Glover ”nice guy” med ”whimp” (en nedsättande beteckning; betyder ungefär toffelhjälte). Och hela boken pratar i andan att det är något extra problematiskt med män som är för snälla.

Samtidigt så tycker jag att det här är ett viktigt ämne som behöver lyftas fram. Personer med någon form av medberoende har problemet att ha svårt att bli sedda i vården, de kommer till läkare och terapeuter med relationsproblem eller är utarbetade eller liknande, men samtidigt ser de så kapabla och lyckade ut att det liksom är svårt som hjälpare att få ett grepp om situationen. Ofta blir de hemskickade med några goda råd eller kanske ett recept på piller. Samma sak med dessa översnälla män, jag har nog själv mer än en gång som terapeut missat att verkligen ”se” problematiken hos män ur den här kategorin som besökt mig. De verkar liksom lyckade och verkligt socialt kompetenta, på ett sätt som får mig som psykolog att undra vad jag ska kunna hjälpa dem med.

Därför kan jag ändå, trots genusproblemen, rekommendera Glovers bok både till terapeuter och män (och kanske också kvinnor) som tror att de har den här typen av problem. Jag vet liksom inte några andra bra diagnoser eller begrepp som kan beskriva och förklara dessa typer av bekymmer.

Boken innehåller många bra råd av typen att göra saker som översnälla män inte vanligtvis gör, till exempel att åka iväg en hel helg och bara bry sig om sig själv, eller skriva en lista med saker som är viktiga för en själv och göra dessa saker.

Sen kan jag också tycka att Glover är lite tunnare när det gäller de bakomliggande känslorna och barndomshistorien, där skulle jag mer rekommendera att läsa böcker såsom min favoritbok Att återerövra sitt liv eller Den mörka hemligheten av Linge & Josefsson. Det finns också en risk att arbetet att förändra situationen framstår som ganska lätt i en sådan här bok, medans min erfarenhet är att det kan krävas ganska mycket möda för att arbeta med sådana här problem.

Och det här med maskuliniteten, då? Glover säger ju att dessa män på något sätt saknar kontakt med sin maskulinitet, och detta låter väl på något sätt… rimligt… Men där skulle jag vilja komma med en alternativ tolkning: När en person inte är riktigt nöjd med sitt liv, så är det möjligt att detta syns på något sätt, att man i vissa lägen liksom kan uppfatta det i utstrålningen. Och om man då har glasögonen att man är benägen att tolka detta som maskulinitetsproblem så kan man lätta tolka det som att det är där knuten ligger, medan en person med andra tolkningsglasögon skulle göra en annan tolkning, till exempel att personen kanske är trött, eller har den dålig dag, eller helt enkelt inte mår så bra psykiskt just nu.

Och hur förhåller sig detta med översnällhet till medberoende? Inget av begreppen är ju särskilt vetenskaplig etablerade, men jag skulle gissa att de är ganska överlappande. Kanske är språkbruket kring medberoende mer anpassat för kvinnor, medan vissa män kan känna igen sig mer i ”Nice-guy”-begreppet

– Länkar till boken på Adlibris, Bokus

Varför väljer vissa människor ”fel” partner?

Känner du att:

Dina ansträngningar att hjälpa andra ofta lämnar dig med en känsla av inre tomhet och utmattning?
Du ses duktig och högpresterande, men att detta inte riktigt kommer från dig själv?
Du tenderar att dras till vissa typer av kärlekspartners och vänner och att detta ofta slutar i besvikelse?
Du lätt tröttar ut och nästan bränner ut dig?
Du dagdrömmer och fantiserar på ett sätt som inte är konstruktivt och leder till förbättringar av ditt liv.

– Då kan det här vara en artikel för dig; det ska handla om ett begrepp som jag använder i min terapiverksamhet, falskt hopp.

Har du med dig själv eller hos andra sett en tendens att upprepa misstag i relationer? Kanske har du en vän som varit tillsammans med en ”frånvarande” person som jobbar för mycket, och när personen brytit sig loss från denna relation, så hittar han/hon snart någon annan med liknande egenskaper, och upprepar samma mönster av förälskelse som följs av besvikelse.

Det verkar finnas någon psykologisk mekanism som gör att en del personer väljer partners där det inte blir så bra i slutändan. Jag skrev om detta i mitt inlägg om prinsessan Madeleine. För mig som psykolog och terapeut är det slående att hennes far, kungen verkar ha varit notoriskt otrogen och att hon själv sedan ”valde” en partner, Jonas Bergström, som var otrogen.

Man skulle kunna tillskriva detta vanans makt; att man är van att ha med en viss typ av personer att göra, och sedan av gammal vana dras till liknande personer, för att man vet hur man ska hantera dem, ungefär. Men jag tycker inte att detta räcker, för det verkar som att sådana här mönster kan vara mycket svåra att bryta, man ser ofta att personer verkligen anstränger sig för att hitta en partner som inte liknar den förra, men ändå hittar en person som uppvisar liknande drag.

I min terapiverksamhet använder jag benämningen ”falskt hopp” för detta problem. Tanken är att när man som barn inte fått sina behov mötta så uppstår ”sår”, eller brister, och för att kunna överleva känslomässigt, så utvecklar man olika strategier. Det kan vara att försöka ”vara duktig” eller ”vara rolig”, eller att försöka vara till hjälp hemma.

Till exempel så kan det vara så att ett barn till en deprimerad förälder ser att föräldern inte riktigt orkar med allt därhemma, och då går barnet in och försöker hjälpa till med det ena eller andra i hemmet, kanske ställer sig och diska eller dammsuger. Det är också vanligt att barn i sådana lägen försöker prata med föräldern och försöker muntra upp den, och kanske försöker få den att söka hjälp eller så. Att barnet börjar dagdrömma om ett bättre liv är också vanligt.

I engelsk litteratur används ibland ordet ”enmeshment” för såna relationer. Det är som att barnet blir ”insnärjt” med den vuxne.

När jag pratar om falskt hopp, så inkluderar jag alltså olika former av att var ”duktig”, ”snäll”, ”rolig” och överdrivna försök att hjälpa, stötta eller visa hänsyn. Överdrivna försök att få bekräftelse och kärlek och dagdrömmande räknas också hit.

Ett problem är såklart att det också är viktigt och sunt att hjälpa sina närstående. Dagdrömma kan vara ett sätt att komma med planer och visioner för ett bättre liv. Och det är inte alltid lätt att se vad som är en adekvat, sund nivå och vad som bör räknas som falskt hopp. I många fall är det ganska uppenbart om man tittar på konsekvenserna. Om dagdrömmandet till exempel leder till att man fastnar i drömmar och spekulerande och inte kommer vidare i livet så kan det vara vettigt fråga sig om det handlar om falskt hopp. Och om någon för trettionde gången försökt övertala sin alkoholiserade eller deprimerade partner om att söka hjälp, så tyder det här upprepandet på att det kan vara falskt hopp.

I boken Att återerövra sitt liv, som beskriver den här terapin, används termen kämpa för falskt hopp, och jag tycker det ger en bra bild, lite som Don Quijote, att gå till strid för ädla saker men på fel sätt. Jag brukar också sätta likhetstecken mellan falskt hopp och medberoende. Medberoende är ett ganska luddigt begrepp, men en stor del handlar om att man kämpar med någon närstående som på något sätt inte mår bra.

Jag brukar också rekommendera mina klienter att försöka känna efter i sig själva hur vissa tankar och beteenden känns. När man agerar utifrån falskt hopp, så är man liksom inte lugn i sig själv, utan det känns som att man drivs av inre stress och tvång.

Tyvärr så leder det falska hoppet ofta till att man känner romantisk kärlek, det kan göra att man dras in i kärleksrelationer som inte blir bra i slutändan. Ett tydligt tecken kan vara att man förälskefasen märker att partnern har vissa problem, men att man i det romantiska ruset tänker bort dessa, och kanske tror att kärleken ska lösa allt.

Råd och tips:

Finns det då några råd om man känner att man hamnat i sådana här mönster av falskt hopp? Ett första råd kan förstås vara att försöka:

Identifiera beteendena – forskning visar att det är en stor hjälp att skriva ned problembeteenden.
Försöka minska på beteendena
Känna efter och se om det bakom dessa beteenden ligger något slags barndomssmärta. Är det så att bakom mitt försök att lugna och blidka en argsint partner, ligger en stor smärta som handlar om att mina föräldrar riktade sin ilska mot mig som liten?

Om du försökt jobba med sådan här problem med medberoende eller falskt hopp och känt att det är svårt eller omöjligt, så är du knappast ensam. Jag märker i mitt arbete att det här är ett relativt svårt område att jobba med. För förälskelse, dagdrömmar och bekräftelsesökande är ju så ljuvt och härligt när man är inne i det, det är liksom svårt att i de stunderna se att det kan innebära problem. Ofta har man också blivit belönad av omvärlden för de här beteendena, och de har kanske kommit att kännas som en del av ens grundpersonlighet.

Därför är det här ett område där jag tror att det kan vara viktigt med någon sorts terapi. Ett förslag kan vara att läsa boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson (på Adlibris, Bokus, bokens hemsida), jag tycker den ger en bra inledning till området, och den har också många konkreta tips på hur man kan komma igång och jobba med det. Läs också gärna min sida om medberoende.

Att leva med en missbrukare/alkoholist

Jag har fått några mail om medberoende, och tänkte därför försöka förtydliga hur jag ser på detta.

Jag arbetar ju med integrationsterapi. Där ser vi medberoende som en kombination av falskt hopp och bristande självkänsla. Ett kortfattat sätt att beskriva det är att erfarenheter från när man var mindre, leder till att man intensivt hoppas att partnern ska ändra sig, och samtidigt finns det en röst i huvudet som säger att man inte förtjänar mer än detta som man lever med just nu. Den sistnämnda rösten tillhör den dåliga självkänslan.

Det falska hoppet driver en att gång på gång förlåta, och till att göra stora ansträngningar för att förändra och övertyga den man lever med. Du kan läsa mer om integrationsterapi och medberoende här.

Om du lever med en missbrukare och känner eller misstänker att du utvecklat ett medberoende vill jag verkligen rekommendera dig att söka hjälp. Paradoxen är att när man är inne i medberoendet, så är man väldigt inriktad på att den andre ska söka hjälp, men i själva verket finns ofta större chans att personen ska ta tag i saker om han/hon får vara mer i fred, och om den medberoende söker hjälp för sin situation.

Integrationsterapi är som sagt ett hjälp-alternativ som jag varmt kan rekommendera, och annars så finns ju också idag många 12-stegsgrupper inom ACoA och Alanon lätt tillgängliga. Dessa grupper har fördelen att det knappt kostar något, och man behöver inte anmäla sig innan, och man får träffa människor som befinner sig i en liknande situation.

Samtidigt vill jag också säga att man har gjort vetenskapliga test av 12-stegsmetoden och andra metoder, och dessa har visat att även om många upplever sig hjälpta på ett personligt plan av att gå i 12-stegsgrupp, så finns det mer effektiva metoder att verkligen hjälpa en partner med missbruk att komma ur missbruket.

Jag kan rekommendera boken ”Get Your Loved One Sober” (av Meyers och Wolfe), som tyvärr bara finns på engelska. En undersökning fann att med metoden som presenteras i denna bok så var det hela 64 % av missbrukarna som sökte hjälp, jämfört med bara en på tio när partnern använde Alanons metod.