Vad göra när en vän/partner/släkting har det tufft

Ibland trillar livets dramatik rakt in i våra liv. En jobbarkompis som just fått veta att hans fru vill skiljas. En faster som får veta att hon har dödlig cancer. En grannes barn skadas i en trafikolycka.

Jag har en känsla av att vi svenskar inte är så bekväma med att hjälpa och stötta varandra i dessa svåra stunder. Vi känner oss lätt obekväma och ivägen och tar då gärna den enkla vägen att låta andra ”sköta sitt”.  Det måste väl inte vara något fel i det, jag uppskattar ofta den här individualismen, att man känner sig ganska fri att leva som man vill i det här landet. Samtidigt tror jag att det ofta leder till problem när vi inte riktigt vågar finnas där för varandra. Ensamheten verkligen en av vår tids dödligaste sjukdomar. Inte minst i de där svåra stunderna när en stödjande hand kan betyda så mycket.

Så här kommer några försök till konkreta tips för hur man kan tänka när någon i ens närhet har det svårt:

  • Våga tränga dig på. Det finns tusen sätt att göra detta på. En blomma, ett kort, ett sms som säger att du finns i mina tankar. Men det svåraste är nog ofta att ringa upp eller gå och ringa på dörren, och det är precis det som är mest uppskattat och hjälpande. Så vi behöver erkänna för oss själva hur taffliga och otillräckliga vi kan känna oss i närheten av livets stora förluster, och ändå våga försöka närma oss varandra.
  • Vi kan inte ta bort smärtan för varandra, bara finnas där med den. Ofta när det gör ont för någon annan så vill man hjälpa till och försöka hitta på något som kan ta bort det jobbiga. Denna impuls är fullständigt mänsklig och naturlig, men ju större kris, ju svårare är det att göra något åt saken. Så det man egentligen behöver är just bara att någon finns där och delar det jobbiga. Så våga sitta helt tyst och bara lyssna, eller uttryck att ”jag vet inte vad jag ska säga”. I hjälpande professioner pratar man ibland om att ”sitta på händerna”, det vill säga inte försöka hjälpa till eller fixa något, och här är detta särskilt relevant.
  • Det vanliga när man hamnar i kris är att man känner sig ensam och utsatt, och det är då väldigt hjälpsamt att få höra att andra förstår. Så när man pratar med en människa i kris så kan man med fördel uttrycka förståelse. Detta går att säga på många olika sätt. Ett tips är att berätta hur det känns i kroppen. T.ex. ”jag blev helt kall i kroppen när jag fick veta vad som hade hänt din mamma”.
  • Be om lov innan du ger råd eller kommer med hjälp. Jag säger inte att man bara ska lyssna och förstå, men det är viktigt att göra hjälpförsök i en anda av att det är den drabbade som själv bestämmer.
  • Tänk på hur du använder din kropp. När vi är stressade reagerar alla nerver högkänsligt och vi registrerar omedvetet kroppsspråk och tonfall. Man vill lugnt vända hela sin kropp mot den drabbade med en attityd av att ”jag förstår att du har det supertufft, det känns i mig också att höra om detta”. Sårbarhet är ett nyckelord, och det märks liksom i kroppen om man tar sig tid att själv beröras av det som händer.
  • Små kärlekshandlingar, som en klapp på axeln, eller att någon hjälper till att vattna blommorna eller gå ut med hunden, kan självklart också vara väldigt betydelsefulla. Ett enkelt ”lova att berätta om jag kan hjälpa till med något” kan värma mycket.

Hoppas dessa så tankar är till hjälp, jag tror väldigt mycket på att vi behöver jobba på en värld med mer hjälpsamhet och medmänsklighet. Här finns en video med prästen Olle Carlsson där han pratar klokt om att stödja någon med cancer eller någon annan livshotande åkomma.

– Jag har inspirerats till den här artikeln av Functional Analytic Psychotherapy (FAP), jag hoppas snart erbjuda mer information om denna i en bloggartikel eller video.

Alice Miller alltför förenklande?

Jag läser olika kommentarer kring Alice Millers död på nätet. Exempelvis: Tablet Mag, NY Times och SvD.

Flera av dessa tycker att hon var för extrem eller förenklande. De skriver inte direkt om vad det är hon förbiser eller förenklar bort, så jag vet inte exakt vad de menar.

Jag skulle ändå gärna vilja peka på att det faktiskt finns ett antal viktiga terapeuter och terapiskolor som har tagit starka intryck av Alice Miller:

Integrationsterapi, som jag själv håller på med, är en terapiform som vuxit snabbt i Holland och Frankrike det senaste årtiondet. Denna terapi har Alice Miller som den främsta teoretiska utgångspunkten.

Även Peter Breggin är tydligt påverkad av Alice Miller i sin syn på psykoterapi och läkning.

Recovery-rörelsen, det som på svenska ofta kallas 12-stegsrörelsen, har ju också satt avtryck i form av psykoterapi. John Bradshaw är en av förgrundsfigurerna för denna 12-stegsinspirerade terapi och även han är tydligt påverkad av Alice Miller. Tommy Hellsten och Olle Carlsson är två författare som spritt Bradshaws och hans kollegors idéer i Skandinavien. Det finns ett längre avsnitt om Miller i Carlssons och Else Blomgrens bok ”Hej och välkommen till Allhelgonamässan”.

Barbro Sandin, Bertram Karon och Robert Firestone är också terapeuter som är kända för sina anmärkningsvärda resultat, där jag ser ett tydligt släktskap med Millers idéer om barndomen.

Dessutom finns det världen över otaliga terapeuter som mer i det tysta arbetar med inspiration av Millers arbeten.

Ett antal auktoriteter inom barnuppfostran har en syn på barndomen som ligger nära Alice Millers. Exempel är Aletha Solter, Thomas Gordon och Jesper Juul.

Slutligen idag vill jag rekommendera en artikel som ligger närmre min egen syn på det Alice Miller uträttade: The Drama of the Gifted Therapist av Mark Harris.