Knepig far och knepig son – en tanke om Anders Breivik

Jag skrev i förra inlägget om att det inte är ovanligt att föräldrar har svårt att erkänna och prata om sina tillkortakommanden.

Ett extremt exempel på detta såg jag i Expressens intervju med Anders Breiviks pappa. Pappan säger där : ”Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra. Jag hoppas att folk inte belastar mig för det här under resten av mitt liv.”

Det som jag uppfattar är att pappan här vill säga att han inte har haft något med sonen att göra, och därför inte har någon skuld i den massaker som sonen utförde. Jag känner inte till några detaljer om familjens historia. Men min övertygelse är nog ändå att föräldrar har ett absolut ansvar för det de gör och inte gör mot sina barn, och har pappan varit frånvarande så har det skadat sonen, och bidragit till sonens själsliga armod, som i det här fallet fick så katastrofala konsekvenser.

Det som jag tycker är lite speciellt här är att pappan i den här intervjun framstår som så totalt obenägen att ta på sig någon som helst skuld för hur sonens psykiska tillstånd. Jag tror att pappans inställning här kan vara en pusselbit i att förstå hur Anders Breivik kunde göra såna grymheter. Utifrån intervjun kan man lätt tänka sig att sonen stod inför en pappa som varit mycket frånvarande och på så sätt orsakat en enorm skada, och att pappan helt förnekat att han orsakat någon skada.

Om jag försöker tänka mig in i Anders Breiviks kläder när han som barn eller ungdom stod inför en pappa som så hade så svårt att erkänna att han gjort något fel, kan jag lätt förstå att detta skapade starka känslor av skam, smärta och förvirring hos honom. Barn och ungdomar har ju ingen annanstans att vända sig än till föräldrarna för sina känslomässiga behov, och är så enormt utlämnade till sina föräldrar, och när föräldern är frånvarande och inte ens erkänner sitt tillkortakommande, så blir barnet stående med en helt omöjlig livssituation, på samma sätt som andra människor som blivit drabbade av trauman och orättvisor, och inte fått dessa erkända av omvärlden. (att fadern tycker att Anders Breivik borde ha tagit sitt liv ger också en bild av en hård och oförlåtande attityd mot sonen, som man också kan se på ur det här perspektivet)

Ett annat sätt att beskriva det här är att människor som har varit utsatta för hårdhet och försummande genom barndomen, har en mjuk, sårbar och behövande sida inom sig som de tvingas förneka och gräva ner någonstans djupt inom sig, och istället blir de ofta onödigt hårda mot sig själva och omvärlden. Det vi vet om Anders Breivik, med hans fokus på självdisciplin, hat mot muslimer m.m,  kan ses som ett extremt exempel på detta. Och när personen kan få den där sårbara delen bekräftad och erkänd, exempelvis i terapi, eller genom att en förälder ber om ursäkt, så minskar behovet av att vara överdrivet hård ”på utsidan”.

Jag menar inte att detta skulle förklara hela det som Anders Breivik gjorde, men jag tror det kan ha spelat en klar roll.