Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus

Resurser för dig som vill trappa ner psykiatriska mediciner

Jag har tidigare skrivit om att trappa ner psykiatriska mediciner. I det här inlägget tänkte jag helt kort berätta om olika källor till kunskap som kan hjälpa till i den processen.

I mitt arbete får jag en känsla av att många som vill dra ner eller sluta med sina mediciner känner sig ensamma i sin situation. Och det förekommer väldigt motsägande information. Inom psykiatrin och hos läkaren är budskapet oftast att medicin är bra och oproblematiskt, medan det i andra sammanhang finns mer kritiska budskap. Till exempel publicerades för något år sedan boken Pillerparadoxen av den amerikanske journalisten Robert Whitaker, som ger en ganska dyster bild av de långsiktiga effekterna av medicinska mediciner. Och i år kom Peter Goetzsches bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Dessa böcker innehåller dock inte så mycket praktisk information för att dra ner på mediciner.

Och när det gäller själva nedtrappningen hör jag fortfarande ofta personer som fått rådet av sin läkare att dra ner till hälften och sedan sluta helt efter några veckor. Medan många personer med egen erfarenhet av att ha haft svårt att sluta, starkt rekommenderar långsam nedtrappning, 10 % i taget, ofta över flera år.

Se till exempel Giana Kalis artikel här på bloggen som jag översatt till svenska (numera använder hon sitt riktiga namn, Monica Cassani). Kan man läsa på engelska så är hennes blogg ett bra ställe att börja söka information, tycker jag.

En annan bra källa till kunskap på engelska är Harm Reduction Guide av Will Hall. Se gärna också hans video om detta:

En bra svensk bok om att trappa ner mediciner är Fri från psykofarmaka av Anna Nederdal (Bokus). Anna har också startat organisationen psyke.nu för att samla och sprida information inom ämnet.

Jag kan också starkt rekommendera Peter Breggins böcker och videor. Till exempel Psychiatric Drug Withdrawal. Han har också många bra videor på sin Youtubekanal.

Jag vill avsluta med att skicka alla som kämpar med psykiatriska mediciner min varmaste uppmuntran, jag vet att det kan vara tufft på många olika sätt, samtidigt som jag hoppas att de texter jag länkat till här kan ge hopp.

Vill läkare jobba med att skriva ut psykpiller?

I gårdagens SvD skriver professor Hans Rutberg att det råder en ständigt ökande brist på läkare inom psykiatrin, och att detta skapar problem med patientsäkerheten.

I det stora hela så har läkare/psykiatrar i första hand om att skriva ut medicin. De har korta samtal på 10-20 minuter med patienterna som ska resultera i beslut om medicinering.

Jag har ju här på bloggen tidigare försökt lyfta fram nackdelar med psykiatriska mediciner. Bland annat så skrev jag i min psykologuppsats att perspektiv som ofta kommer bort när man pratar i termer av medicin är ett existentiellt perspektiv, samhällsperspektivet och den individuella historien.

Jag kan verkligen förstå att läkare som sökt sig till yrket för att hjälpa inte är så lockade av att sitta och vara väldigt tidspressade och ha superkorta möten och mestadels ha medicinblocket som förstahandsåtgärd. De kan såklart remittera till terapi och samtal, men de får sällan uttrymme att själva hålla på med något sådant. Läkare har ofta en steg 1-utbildning i psykoterapi, men jag har faktiskt under mina år aldrig hört talas om någon psykiater som hållit på med psykoterapi (förutom den gamla skolans psykoanalytiker som arbetar lite vid sidan om det vanliga systemet).

Peter Breggin, som själv är psykiater, pratar ofta om hur detta  paradigm bryter ner läkare och gör dem desillusionerade och utbrända. Medicinperspektivet är inte att fokusera på att det finns helt mänskliga orsaker till att folk har bekymmer och är deprimerade. Perspektivet är inte att du är deprimerad för att din pappa var känslokall och du blir mobbad på jobbet och nu behöver du ta itu med ditt liv, utan problemet är i signalsubstanserna och lösningen sitter i pillret. Jag hör mer eller mindre  varje vecka talas om personer som får piller utskrivna för problem som är helt förståeliga och hanterbara ur ett psykologiskt perspektiv, såsom livskriser, arbetslöshet, trauman, förluster av anhöriga och så vidare.

Och jag kan verkligen förstå Breggins tanke att samtidigt som detta perspektiv är skadligt för patienterna, så är det minst lika skadligt för läkarna själva. De tvingas in i en mindre mänsklig människosyn. Det tillåts alltför lite att fokusera på att förstå patienten och utveckla verkliga tillitsfulla relationer med dem de är satta att hjälpa, för sådana relationer tar långt mycket mer tid att bygga än de minuter en läkarkonsultation förväntas ta.

Vill avsluta med att berätta att detta är ett inlägg skrivet lite snabbt på en måndag, och det kan säkert uppfattas som överdrivet och onyanserat. Det finns massvis med psykiatrar som har höga etiska ideal och gör ett fantastiskt arbete på alla sätt, och det är inte säkert att all medicinförskrivning behöver vara av ondo. Det jag försöker sätta fingret på är en yrkesgrupp som ägnar en stor del av sin tid med att tänka i termer av diagnoser, signalsubstanser och mediciner – trivs de egentligen med livet?

– Boken Toxic Psychiatry av Peter Breggin på Adlibris, Bokus. Missa inte heller boken Pillerparadoxen av Robert Whitaker som nyligen kommit på svenska – om de långsiktiga effekterna av psykofarmaka. Whitaker beskriver också hur den biologiskt, medicinskt orienterade psykiatrin redan på slutet av 70-talet upplevde att de kommit till vägs ände, och att forskningen inte gett de resultat man hoppats på.
– Tillägg: Detta klipp med Daniel Carlat har siffror på hur stor del av läkarbesök inom psykiatrin som innehåller terapi.

En hjälpande relation

Peter Breggin skriver om psykoterapi:

”Inom livets alla områden – idrott, skola, affärslivet, militären och vården – kan uppmuntran och stöd från en positiv och omtänksam person utgöra det som avgör om en person lyckas eller inte.

Klienter/patienter som söker hjälp från en läkare eller terapeut [med psykologiska problem] bör kunna känna:

  • Att de är personligen välkomna in i rummet
  • Att det finns gott om tid för att hantera dagens ämnen
  • Att de är helt i centrum för uppmärksamheten
  • Att deras känslor – inklusive rädslor, tvivel och oro – är välkomna och kommer att tas på allvar
  • Att deras tankar och observationer är värdefulla
  • Att de kan fråga så många frågor som de önskar och få fullständiga och ärliga svar
  • Att de befinner sig i ett respektfullt samarbete som fokuserar på att möta deras behov.

Om terapeuten/läkaren noggrant följer dessa principer så kommer terapin att bli hjälpsam för personen, och denna kommer i sin tur vara tacksam för hjälpen.”

Ur boken Psychiatric Drug Withdrawal (AdLibris, Bokus)

Serotoninbrist orsakar inte depression!

Jag skrev min psykologuppsats om marknadsföring av depression och SSRI (s.k. lyckopiller eller antidepressiva). Det var bara fem år sedan, år 2006, och då påstods det överallt att depression berodde på brist på serotonin i hjärnans synapser. Kritiker som Peter Breggin och andra som ifrågasatte dessa teorier framstod som extrema och lätt oseriösa.

Jag beställde hem ett s.k. avrivningsblock från ett läkemedelsföretag. Det är papper som läkaren ska kunna ha och ge till patienter första gången de första gången blir utskrivna en viss medicin, i det här fallet ett SSRI-preparat. Hela pappret var fyllt av en stor synaps, där de olika delarna förklarades och man fick lära sig att medicinen minskade återupptaget av serotonin, så att det blev mer kvar i själva synapsgapet. Det lämnades ingen tvivel att depressionen var lokaliserad till synapsen.

Den här veckan kom ett program på den amerikanska statliga radion NPR där forskare träder fram och helt enkelt säger att serotoninteorin inte ses som så aktuell längre. Det är inte där man forskar, och inte där man förväntar sig finna några meningsfulla samband.

Jag är säkert partisk för jag träffar en del människor som berättar om biverkningar och svårt att sluta med SSRI. Måste ändå säga att jag ser det som lite av ett bedrägeri när man har framhållit serotoninet på det här viset i 20 år.

Anmärkning. Rubriken är skriven på ett medvetet provocerande sätt, egentligen tycker jag att man bör analysera de här sakerna på ett mångfacetterat, mångdimensionellt sätt och nerver och signalsubstanser har säkert en roll i hur man kan tänka kring depression, tillsammans med en rad andra faktorer, på sistone har jag hört en del om sambandet mellan inflammation i kroppen och depression (se också här).

Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling

När jag gick på psykologlinjen fick vi inte ens veta att det finns ett helt fält med forskare som är kritiska till den etablerade psykiatriska praktiken och teorin. Det var ett område som helt enkelt utelämnades, trots att det borde ha stor vikt för vår framtid inom yrket. Därför tänkte jag komma med några förslag på tänkbara uppsatser inom detta område. Plus några tips på böcker och artiklar.

Jag vill verkligen betona att psykologer och andra akademiker kan göra en enormt viktig insats genom att ta ställning för alternativa synsätt, teorier och praktiker inom psykiatrin.

Intresserade är välkomna att höra av sig till mig om ni vill bolla något eller så.

Diskursanalys

Som jag ser det är diskurs och makt viktiga begrepp för att analysera och förstå psykiatrin. Diskursperspektivet vill belysa hur maktstrukturer skapar texter/representationer som är ideologiskt färgade. Ett exempel är information från läkemedelsbolag. Dessa har makt och pengar att föra ut sina budskap, vilka på olika sätt är färgade av deras intresse att läkemedel ska ses som en bra och fungerande behandling.

Jag skrev min psykologuppsats på detta tema – En kritisk diskursanalys av Depresionslinjen.

Det finns många områden av diskurs som jag tycker det vore bra om de analyserades och diskuterades, t.ex:

  • Evidenstänkandet kring psykoterapi
  • Den statliga kampanjen (h)järnkoll (se mina blogginlägg om detta)
  • Texter om tvångsåtgärder såsom bältesläggning och tvångsmedicinering
  • Texter om s.k. neuropsykiatri – själv undrar jag mycket om hur detta begrepp egentligen uppstått och blivit så erkänt som det verkar vara idag.

Tillfrisknande

Schizofreni har i många sammanhang setts som en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Som en reaktion mot detta har det kommit en hel del forskning kring hur människor faktiskt tillfrisknar från sådana problem. Det är viktigt att detta belyses, då de liksom försvinner ur systemet, och många läkare träffar aldrig dessa personer, eftersom de ofta gör vad de kan för att slippa ha kontakt med psykiatrin.

Här finns Alain Topors böcker som en bra utgångspunkt

Feministiska, HBT- eller postkoloniala perspektiv

Psykiatrin är som sagt en maktstruktur som andra i vårt samhälle, och kvinnor, queerpersoner och icke-vita/invandrare särbehandlas och kränks där såväl som på andra ställen.

En bra inledande text kring kvinnor i psykiatrin finns i Peter Breggins bok Toxic Psychiatry. Jonathan Metzl har skrivt om hur schizofreni blev en ”svart” sjukdom i USA (se en intervju i Psychology Today). Jag vet inte någon som skrivit ur HBT-perspektivet, men exempelvis diagnostiseringen av homosexualitet är ju ett brännbart och viktigt ämne.

Överlevarhistorier

”Giving voice” – att ge röst – har varit ett populärt uttryck i de senaste decenniernas samhällsvetenskap. Detta bygger på tanken att vissa personer och gruppers historier har lättare att komma fram och nå ut i mediebruset än andras. Mentalpatienterna själva är en grupp som sällan hörs, särskilt inte med sina egna autentiska historier. Forskare och studenter kan därför medvetet välja att ”ge röst” åt dessa, genom att t.ex. intervjua och publicera deras livsberättelser.

In our own voice: African-American Stories of Oppression, Survival and Recovery in Mental Health Systems beskriver detta perspektiv.

Alternativa behandlingar

Det dominerande perspektivet inom psykiatrin är ju ganska medicinskt och naturvetenskapligt. Det har på många ställen i världen ordnats alternativa centra som strävar efter en mer mänsklig och demokratisk approach.

Ett exempel är Soteria. Madness Radio har en hel del information om detta område.

Alternativterapier, New age, självhjälpsgrupper och nätgemenskaper är andra alternativa arenor som kan utgöra resurser för människor med psykiska problem. Jag skulle t.ex. gärna vilja göra en diskursanalys där jag jämför hur människor med psykiska problem pratar i en självhjälpsgrupp med hur pratet blir i kontakter med psykiatrin. Det vore också roligt att läsa en uppsats på temat ”vad kan den etablerade psykiatrin lära av alternativfältet?”

Litteraturtips

Har man den läggningen att man gärna befattar sig med en sociologisk studie från 1960-talet på engelska, ska man absolut läsa Asylums av Erving Goffman. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket i den som på pricken beskriver hur det ser ut i psykiatrin idag, trots alla reformer.

Boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy and Analysis kan säkert också ge en del uppslag till uppsater, den ger en bra överblick över vanliga kränkningar i vanlig terapi (på AdLibris)

A sociology of mental health and illness av Pilgrim och Rogers är en bra inledning till ämnet.

Peter Breggin och Paul Whitaker har skrivit bra om medicin och medicinering. (Whitaker på Bokus; Adlibris),

International Center for the Study of Psychiatry and Psychology har också många bra länkar och artiklar, bl.a. om ärftlighet för schizofreni.