Peter och Ginger Breggin: Att förstå och övervinna depression, del 1

När jag arbetade på mentalsjukhus under min psykiatriutbildning, arbetade jag ofta med de mest extremt deprimerade patienterna, de som inte åt eller drack, eller som aktivt försökte begå självmord. Vissa verkade predestinerade för elchocker (ECT) eller för att bli intagna på det statliga mentalsjukhuset innan jag började arbeta med dem. Till skillnad från många andra allvarligt handikappade patienter, svarade de deprimerade nästan alltid på omtänksamma psykoterapeutiska interventioner, som ofta involverade både individell och familjeterapi. [Se vidare mina böcker Toxic Psychiatry och The Crazy from the Sane]

Ofta arbetade jag flera timmar per dag med patienten och familjen under den första veckan av sjukhusvistelse, men i det långa loppet var detta mycket mindre kostsamt och tidskrävande än långa sjukhusvistelser och långvarigt lidande. Men nästan alla mina yngre kollegor skulle ha varit obekväma med sådana intensiva terapeutiska åtaganden, de kände sig mer bekväma med och hade mer tilltro till mediciner och elchocker. Ingenting i deras bakgrund eller utbildning hade förberett dem för att vara så ”involverade” med andra människor, och nästan allt drog dem i riktningen att bli distanserade och kontrollerande.

I min privatpraktik, är det såklart färre av patienterna som är i så dålig form. Under särskilda omständigheter, accepterar jag ibland patienter som annars skulle behandlas i ett mentalsjukhus. De och deras familjer kommer vanligen till mig för att de söker efter ett alternativ efter ibland förödande misslyckanden i händerna på biologiskt orienterade psykiatrer och sjukhus. Dessa patienter behöver vanligen ett lokalt stödnätverk av vänner eller familj och frekventa sessioner tidigt i terapin. Den psykoterapeutiska behandlingen kan vara intensiv, men kostnaden är ändå en bråkdel av kostnaden för sjukhusinläggning.

Jag har aldrig ordinerat någon av min deprimerade patienter att ta antidepressiv medicin. I över tjugofem år har jag istället gjort mitt bästa för att involvera mig, bry mig om, förstå och arbeta tillsammans med familj och vänner när så behövs. Eftersom depression är en så uppenbart psykologisk och själslig belägenhet – ett tillstånd av desperation och hopplöshet – har det alltid varit uppenbart för mig att nyckeln är det hängivna deltagandet av människor som bryr sig.

I extrema situationer, när patienten inte vill äta, så äter jag med dem. Nästan alla är beredda att låta en omtänksam terapeut mata dem, särskilt om terapeuten äter med dem, och denna möjlighet kan leda till djupa insikter och förbättringar. När patienter har varit akut självmordbenägna, har jag gjort mig tillgänglig varje dag och sett till så att de har regelbundet sällskap. Jag har däremot inte skrivit in dem på sjukhus mot deras vilja eller tvingat i dem mediciner.

[Jag erbjuder inte hjälp i hemmet, men det skulle vara enkelt att göra detta för patienter som är bundna till hemmet på grund av depressionen. Detta skulle också vara mycket billigare än sjukhusvistelse. Om psykoterapi var inte var kontrollerat av sjukvårdsmyndigheternas monopol, skulle nytänkande av detta slag vara mer vanligt. Utan de artificiellt höga priserna som följer av monopolet, så skulle psykoterapi också kosta mindre och därför vara mer tillgängligt]

Det har hänt att en extremt deprimerad patient har beslutat sig för att börja med mediciner hos en annan psykiater parallellt med att träffa mig för psykoterapi. Men nästan alltid har detta visat sig göra mer skada än nytta. Ofta har dessa patienter sedan bett mig ta över medicineringen för att hjälpa dem att trappa ner. Även om jag inte rekommenderar någon att börja med antidepressiva (SSRI), så skriver jag ibland ut dessa preparat till någon som redan tar dem eller någon som håller på att trappa ner dem.

Den organiserade, etablerade psykiatrin agerar som om mediciner hade varit en nödvändighet, men när jag ger workshops över landet [USA], finner jag att otaliga terapeuter och sjukvårdspersonal som arbetar enligt liknande principer som jag. De älskar och bryr sig om sina patienter, delar känslor och andlighet/spiritualitet med dem inom gränserna för etisk terapi, hjälper dem att förstå begränsningarna med etisk terapi, hjälper dem att förstå rötterna till depressionen och erbjuder inspiration och bättre psykologiska principer för att börja ett nytt liv. Mina workshops har gett dessa personer ytterligare mod att arbeta så som de alltid trott och känt varit rätt.

Jag vill samtidigt uppmana läsaren att komma ihåg att det inte finns några vetenskapliga belägg för att antidepressiva mediciner är särskilt effektiva som behandling. I kapitel tre (av boken ”Talking Back to Prozac”) fann vi att Prozac (i Sverige Fontex el. Fluoxetin) accepterades av FDA (det amerikanska läkemedelsverket) med studier som exkluderade sjukhusinlagda eller allvarligt självmordsbenägna patienter. I majoriteten av FDA-studierna var Prozac lika bra som sockerpiller eller möjligtvis något bättre, men samtidigt mycket farligare. När vi inte ger patienter antidepressiva så undanhåller vi inte någon ”mirakelkur” från dem. Vi ger dem istället ett viktigt budskap – att de har de psykologiska och själsliga resurserna att vinna över depressionen och skapa ett liv som är bättre än de någonsin hoppats.

—-

Detta är en del av sista kapitlet ur dr. Peter Breggins och Ginger Ross Breggins bok ”Talking Back to Prozac”, översatt av Daniel Kraft (leg. psykolog). Jag översätter kapitlet i delar och publicerar här på bloggen och så småningom kommer jag att samla ihop hela kapitlet till en text. Detta är del 1.

Titeln ”Talking Back to Prozac” är ett svar på boken som skapade SSRI/Prozac-vågen på nittiotalet – Listening to Prozac av Peter Kramer (på svenska: Lyssna till Prozac).

Mer om Breggin på Wikipedia.

Breggins hemsida: Breggin.com.

Copyright 1994 Peter Breggin och Ginger Ross Breggin. De har gett sitt tillstånd till denna översättning.

Vägen ut ur depression

Den amerikanske psykiatern Peter Breggin har en intressant diskussion om vägen ut ur depression i sin bok ”Talking back to Prozac” (som jag f.ö. kan rekommendera till alla intresserade av depression/ SSRI/antidepressiva).

Han pekar på att deprimerade ofta framstår som väldigt ödmjuka, lågmälda, medkännande och så, men att problemet ofta är att de har alltför lite medkänsla med sig själva, och framförallt med det barn de en gång var.

de verkar känna empati, inte för sig själva som kränkta barn, utan för sina föräldrar ”min pappa hade det tufft, det var därför han slog mig”, ”min mamma fick aldrig någon uppmärksamhet av någon, det var därför hon aldrig gav någon åt mig”…[ur sista kapitlet; Understanding and Overcoming Depression, min övers.]

Såna tankar må vara i någon mån sanna på något plan, men det hjälper tyvärr inte den deprimerade att komma ur sin belägenhet. Snarare befäster de hans/hennes skuld- och skamtyngda självbild.

Breggin skriver att när den deprimerade börjar känna verkligt medlidande för det barn han/hon var, så börjar depressionen att lätta. Att känna självhat blir alltmer avlägset.

Breggin tydliggör också att han inte här talar om något konstruerat ”inre barn” som man på något sätt tänker eller föreställer sig, utan att det handlar om att börja hitta empati för det barn av kött och blod som man faktiskt en gång var.

Något som jag också gillar med Breggin är att han inte ser psykiatri och terapi som något skilt från andra ansträngningar för att göra världen bättre. Tvärtom så knyter han ihop psykoterapi med andra traditioner, såsom andlighet och politisk aktivism.

Att lyfta sig själv ut ur depression kräver ofta att lära sig nya värderingar som ger vitalitet och mening åt livet: Att möta de barndomens sår och vuxenlivets besvikelser som  gjorde oss sårbara för depression; Att öppna oss för lidande som en universiell mänsklig erfarenhet, och att hitta en väg genom de smärtsamma känslorna till en plats med större visdom och acceptans; Att hitta modet att leva på ett verkligt tillfredsställande sätt och genomdriva våra mest personliga och idealistiska mål…

Alice Miller alltför förenklande?

Jag läser olika kommentarer kring Alice Millers död på nätet. Exempelvis: Tablet Mag, NY Times och SvD.

Flera av dessa tycker att hon var för extrem eller förenklande. De skriver inte direkt om vad det är hon förbiser eller förenklar bort, så jag vet inte exakt vad de menar.

Jag skulle ändå gärna vilja peka på att det faktiskt finns ett antal viktiga terapeuter och terapiskolor som har tagit starka intryck av Alice Miller:

Integrationsterapi, som jag själv håller på med, är en terapiform som vuxit snabbt i Holland och Frankrike det senaste årtiondet. Denna terapi har Alice Miller som den främsta teoretiska utgångspunkten.

Även Peter Breggin är tydligt påverkad av Alice Miller i sin syn på psykoterapi och läkning.

Recovery-rörelsen, det som på svenska ofta kallas 12-stegsrörelsen, har ju också satt avtryck i form av psykoterapi. John Bradshaw är en av förgrundsfigurerna för denna 12-stegsinspirerade terapi och även han är tydligt påverkad av Alice Miller. Tommy Hellsten och Olle Carlsson är två författare som spritt Bradshaws och hans kollegors idéer i Skandinavien. Det finns ett längre avsnitt om Miller i Carlssons och Else Blomgrens bok ”Hej och välkommen till Allhelgonamässan”.

Barbro Sandin, Bertram Karon och Robert Firestone är också terapeuter som är kända för sina anmärkningsvärda resultat, där jag ser ett tydligt släktskap med Millers idéer om barndomen.

Dessutom finns det världen över otaliga terapeuter som mer i det tysta arbetar med inspiration av Millers arbeten.

Ett antal auktoriteter inom barnuppfostran har en syn på barndomen som ligger nära Alice Millers. Exempel är Aletha Solter, Thomas Gordon och Jesper Juul.

Slutligen idag vill jag rekommendera en artikel som ligger närmre min egen syn på det Alice Miller uträttade: The Drama of the Gifted Therapist av Mark Harris.

The Heart of Being Helpful

Idag har jag gått och tänkt på en favoritbok som jag verkligen kan rekommendera alla som är intresserade av terapi och hjälpande samtal: The Heart of Being Helpful – Empathy and the Creation of a Healing Presence av Peter Breggin.

Breggin pratar på temat att det bästa vi kan för varandra är att på något sätt vara där på ett kärleksfullt sätt. Med hjärta. När terapi och samtal fungerar så har terapeuten eller hjälparen något slags kontakt med sin egen sårbarhet och livssmärta, och denna kontakt hjälper honom/henne att bara vara där och bli berörd av den andre. Och när någon delar ens smärta och ångest på det sättet, så är det liksom början på något nytt.

Och när hjälparen misslyckas med denna kontakt så blir terapin inte så hjälpsam. Han/hon känner sig alltför stark och mäktig, eller kanske alltför maktlös och liten.

Vill också rekommendera Breggin till alla som vill ha en ”second opinion” om psykiatriska behandlingar såsom SSRI, ”mediciner” eller ECT (elchocker). Han är den kanske mest kände psykiatrikritikern i USA. Vi har liksom inte den typen av kraftfulla kritiker av psykiatrisk praktik som når ut i media här i Sverige.

Och så kommer jag att tänka på en annan kort liten text av Breggin som jag också vill rekommendera: A Dangerous Assignment. Han säger där att han sällan ger hemuppgifter, men ibland får han för sig att be sina klienter att öva på att vara snälla…