Vad som saknas i samtalet kring depression

Idag vill jag berätta om min examensuppsats på psykologlinjen. Jag gjorde en diskursanalys av en informationssida på nätet om depression, en av alla dessa sidor som ges ut av läkemedelsbolag, och som slutar i en rekommendation att prova SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Diskursanalys låter kanske krångligt, men det handlar helt enkelt om att man analyserar en text eller liknande. Man tittar på det som sägs, och också hur det sägs. Man kan till exempel räkna ord, och på så vis komma fram till vad som texten verkar vilja framhäva.

Jag kom fram till att den här informationssidan hade en underliggande trattstruktur, först ville den fånga in så många människor som mår dåligt som möjligt. Sedan ville den etablera att de hade ”depression” och efter det sökte den etablera depression som en medicinsk åkomma. Och från det var steget inte långt till att rekommendera att gå till en läkare. Och det är just hos läkare som sannolikheten är störst att en person som mår psykiskt dåligt kommer att få SSRI – alltså är detta ett viktigt mål för läkemedelsbolagen. Sidan berättade såklart om terapi och så, men det gick att visa att det var ”gå till läkare” som var huvudspåret.

För att illustrera vad som inte blev sagt i texten (d.v.s. nätsidan) lyfte jag fram tre aspekter av depression som jag tyckte saknades:

1.

Depression som symtom på samhällelig underordning

Det finns massvis med forskning på att olika grupper är över- och underordnade i vårt samhälle, främst finns denna forskning inom sociologi. Mest hör man väl om kvinnors underordning, men andra viktiga kategorier för över- och underordning är social klass, sexualitet, etnicitet och handikapp.

Om man tar kvinnor som exempel, så har de arbeten med lägre status, lägre löner och mindre möjligheter till karriär. Dessutom arbetar många kvinnor dubbelt, genom att ta ett större ansvar för hemmet. Det är i detta perspektiv inte alls konstigt att kvinnor mår sämre psykiskt (och fysiskt också för den delen). Ett tråkigt arbete med dålig lön kan knäcka den bäste.

2.

Depression som existentiell utmaning

Många som blir nedstämda har hamnat i något slags återvändsgränd i livet. Det kan vara relationer eller jobb som bara känns tomma och meningslösa. Eller att man känner att livet borde ha mer att ge.

Att man då mår dåligt är för det första inte konstigt. För det andra är det en mycket viktig signal om att något måste förändras.

Den amerikanske psykologen Rollo May och KBT-konceptet beteendeaktivering är två inspirationskällor för mig när det gäller de livsfilosofiska aspekterna av depression och nedstämdhet.

3.

Depression som minne

När ett barn inte får sina behov uppfyllda så känner barnet just hopplöshet och meningslöshet. Det kan gälla hela spektrat från ”vanliga föräldrar” som inte har tid att lyssna på eller leka med barnet till mer tydliga kränkningar såsom våld eller bevittnande av våld, som tyvärr fortfarande är vanligt.

Tyvärr har barn då inte möjligheten att göra en objektiv bedömning av situationen. De är alltid i underlägsen position gentemot vuxenvärlden och kan inte se att det är föräldrarna som inte har koll. Så barnen lägger normalt sätt skulden på sig själva, de tror att det är de själva det är fel på. På detta vis uppkommer känslor av depression, och eftersom barn inte kan se sanningen om föräldrarnas brister i vitögat, så kommer de ofta ha svårt att se varifrån känslorna kommer, sen när de är vuxna och nedstämda.

På detta sätt kan man säga att depression och nedstämdhet ofta är en slags ”minnen” från en tid då livet kändes helt hopplöst och övermäktigt och när man inte fick tillräckligt med kärlek och trygghet av sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Alla dessa tre perspektiv bär med sig möjligheter till att agera och förändra sitt liv. Nappar man på tanken om att ens nedstämdhet har med samhället i stort att göra, så kan man engagera sig socialt eller politiskt. Ett exempel är kvinnojoursrörelsen där kvinnor som mått dåligt och haft det tufft hjälper andra kvinnor i kris. Den existensiella utmaningen kan man hantera genom att börja förändra sitt liv, kanske ta små steg mot att försöka förverkliga en dröm man haft. Känner man att man det kan ligga något i att nedstämdheten har med barndomssituationen att göra, kan man gå i terapi eller självhjälpsgrupper, till exempel.

Men med antidepressiv ”medicin” (SSRI) är individen mer av en passiv patient som är mottagare av sjukvårdens ”behandling”. Det är detta som gör att det idag finns en stor oro för att även om antidepressiva kan kännas som en hjälp i stunden, så leder de inte till en långvarig hjälp, utan många hamnar i att äta dessa preparat i år och årtionden.

Du hittar min uppsats här.

The Heart of Being Helpful

Idag har jag gått och tänkt på en favoritbok som jag verkligen kan rekommendera alla som är intresserade av terapi och hjälpande samtal: The Heart of Being Helpful – Empathy and the Creation of a Healing Presence av Peter Breggin.

Breggin pratar på temat att det bästa vi kan för varandra är att på något sätt vara där på ett kärleksfullt sätt. Med hjärta. När terapi och samtal fungerar så har terapeuten eller hjälparen något slags kontakt med sin egen sårbarhet och livssmärta, och denna kontakt hjälper honom/henne att bara vara där och bli berörd av den andre. Och när någon delar ens smärta och ångest på det sättet, så är det liksom början på något nytt.

Och när hjälparen misslyckas med denna kontakt så blir terapin inte så hjälpsam. Han/hon känner sig alltför stark och mäktig, eller kanske alltför maktlös och liten.

Vill också rekommendera Breggin till alla som vill ha en ”second opinion” om psykiatriska behandlingar såsom SSRI, ”mediciner” eller ECT (elchocker). Han är den kanske mest kände psykiatrikritikern i USA. Vi har liksom inte den typen av kraftfulla kritiker av psykiatrisk praktik som når ut i media här i Sverige.

Och så kommer jag att tänka på en annan kort liten text av Breggin som jag också vill rekommendera: A Dangerous Assignment. Han säger där att han sällan ger hemuppgifter, men ibland får han för sig att be sina klienter att öva på att vara snälla…