Vad säger egentligen tvillingstudier?

Jag fick en kommentar angående ärftlighet kontra miljö som orsaker till psykiska problem. Jag vill ta upp en fråga kring detta till diskussion, och vill redan här förvarna om att detta inlägg är lite extra akademiskt.

Tvillingstudier verkar anses lite som en ”gold standard”, som helt vattentät, när det gäller att bestämma hur mycket ärftlighet som finns för för viss diagnos. Med tvillingstudier tror man sig ha kommit fram till cirka 90 % ärftlighet för autism, och också höga ärftlighetstal för schizofreni (ca 80 %).

Det finns flera problem med detta, och den här artikeln tar upp detta utförligare. Ett problem som jag skulle vilja höra vad läsarna tänker om är:

Vad man gör med tvillingstudier är att man tittar på samstämmigheten hos enäggstvillingar kontra samstämmigheten (dvs samma diagnos på båda tvillingarna) hos tvåäggstvillingar och så har man en formel med vilken man räknar ut hur stor del av variationen som statistiskt förklaras med ärftlighetsfaktorn, och sedan antar man att resten kan förklaras av miljö. (dessutom finns en annan typ av tvillingstudier där tvillingarna har adopterats, som jag inte berör här)

Det problem jag ser med detta är att det finns för många obekanta här för att man verkligen ska kunna komma till ett säkert resultat. Ni vet, när man ska lösa en ekvation med tre obekanta, så behöver man ju tre ekvationer, och så vidare. Det som är obekant är dels fördelningskurvan; om nu utfallet beror på arv + miljö i någon kombination, så vet man inte om det är en linjär fördelning (x+y), eller någon annan fördelning, t.ex. x²+y. Dels så vet man inte hur många tvillingpar som haft ”riskgener”, men som tack vare bra miljö inte har någon diagnos alls. I undersökningarna inkluderas ju bara tvillingpar där en eller båda har diagnos.

Vad jag kan se så pratar man om tvillingstudier som att de är relativt säkra ”bevis” för ett visst förhållande vad gäller ärftlighet/miljö, men om min invändning här stämmer, så säger tvillingstudier ingenting alls. Och då är procentsiffrorna ovan inte alls vetenskapligt belagda.

Som jag uppfattat det så tittar man ofta på både arv och miljö när man studerar exempelvis orsaker till reumatism eller hjärt- och kärlsjukdomar, men inom psykiatriforskning är det ganska vanligt att man gör tvillingstudier och bara studerar ärftlighetsfaktorn, och sen gör man antagandet att ”resten” är miljö. Detta framstår för mig som bristfällig forskning.

Jag är egentligen inte statistiker, men jag har läst en del matematik och jag är väldigt nyfiken på om någon läsare kan komma med någon input kring detta. Alla är välkomna att använda kommentarfunktionen nedan för att diskutera detta!

Anm: ett exempel på hur man använder tvillingstudier finns i artikeln:

Rajiv T, Matcheri S. K, Henry A. N: Schizophrenia, ‘Just the Facts’ What we know in 2008. 2. Epidemiology and etiology, Schizophrenia Research, Volume 102, Issues 1-3, July 2008, Pages 1-18

(H)järnkoll igen

Nu har det gått nästan två månader sedan jag hade kontakt med redaktören till (h)järnkoll och frågade om han kunde ge mig de vetenskapliga referenserna till påståendena om att föräldrarnas beteende inte påverkar barnens risk för psykisk sjukdom (se inlägget om detta här).

Jag har inte fått något svar, och börjar luta åt tolkningen att han inte sitter på några vetenskapliga belägg för dessa påståenden.

För närvarande håller jag på och läser Sue Gerhardts bok ”Kärlekens roll : hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna” (eller på engelska: ”Why Love Matters: How Affection Shapes a Baby’s Brain). Gerhardt staplar upp en lång följd av olika vetenskapliga undersökningar på temat att barndomen påverkar hur man mår som vuxen och boken kan starkt rekommenderas för alla intresserade av dessa frågor. Boken är full med referenser till forskning som motsäger (h)järnkolls påståenden. Det som är speciellt med boken är att hon parar ihop kunskap från anknytningsforskningen med forskning inom neurobiologi, som visar hur barndomsupplevelser påverkar oss i hjärnan och i hormonsystemet.

Hjärnkoll?

Myndigheten Handisam har nyligen startat kampanjen (H)järnkoll, där de vill slå hål på myterna om psykisk ohälsa. Jag tycker verkligen att idén och initiativet verkar vettigt, särskilt att man ger stort utrymme åt de drabbade själva.

Men jag blir bekymrad när jag läser om de nio myter som kampanjen vill slå hål på. De presenterar en myt i en mening och sedan ”slår” de ”hål” på myten i en mening. Flera av de tankar som presenteras ser jag som mycket problematiska. Tydligaste exemplen är att de tycker att psykisk sjukdom är en ”riktig sjukdom” i likhet med hjärtinfarkt och liknande, och att de vill dementera att psykisk sjukdom är föräldrarnas fel.

Jag har skrivit till redaktören för sidan och frågat om de vetenskapliga referenserna till påståendena kring att föräldrar inte bär ansvar om deras barn mår psykiskt dåligt. Eftersom tonen i texterna är vetenskaplig och självsäker, så hade jag förväntat mig att få en vetenskaplig översiktsartikel med vändande post, men jag har ännu inte fått något svar, efter en dryg vecka.

De påstår att: ”sambandet mellan psykisk ohälsa och ett dåligt föräldraskap har svagt stöd i forskningen”, men detta stämmer inte med det jag läst och det jag lärt mig på psykologlinjen, så tills jag har sett några vetenskapliga hänvisningar till detta, så vill jag sätta starka frågetecken för sanningshalten i detta.

Folkhälsoinstitutet skriver i en artikel om anknytningsforskning: ”Flera studier har visat att kvalitén på samspelet mellan föräldrarna och barnet har ett tydligt samband med barnets fortsatta psykologiska utveckling.”

Förutom anknytningsforskning finns belägg för sambandet mellan psykisk hälsa och föräldrabeteenden inom en rad andra forskningsparadigm. Några exempel är: ACE-studien, där man i en mycket stor statistisk undersökning har hittat ett tydligt samband mellan negativa upplevelser i barndomen och senare ohälsa (psykisk och fysisk). Den finländske professorn Pekka Tienari har ställt genetiska orsaker till schizofreni mot psykosociala, och funnit att familjemiljön har en helt avgörande inverkan för huruvida en individ utvecklar schizofreni.

Mitt intryck av hjärnkoll-artikeln är att den blandar ihop ett flertal olika frågeställningar och inte tydligt benar ut vad som är vad och vad forskning säger på de olika områdena:
* Föräldrarnas påverkan på barnens senare psykiska hälsa.
* Föräldrarnas påverkan gentemot andra psykosociala faktorer – är det kanske så att föräldrarnas del av uppväxtmiljön är försumbar jämfört med andra aspekter?
* Bör vårdpersonal och andra professionella när de träffar psykiskt sjuka sträva efter att etablera ett avstånd mellan patienten och föräldrarna?
* Hur ska man se på skam, skuld och ansvar när det gäller föräldrar till människor med ett psykiskt lidande?

När det gäller den sista frågeställningen säger Hjärnkoll att det är ett ”moraliskt tvivelaktigt tankefel ställa föräldrar vid skampålen för att deras barn utvecklar en psykisk sjukdom”.

Jag tänker här att alla mänskliga samhällen har mekanismer för att hantera möjligheten att vi i vårt gemensamma liv kan orsaka smärta och lidande för varandra. Koncepten ”ansvar” och ”skuld” är skapade för att hjälpa oss reglera detta. Om man bär ansvar för att orsaka en annan människa lidande, så säger vi ofta att man har skuld, och denna skuld uppmärksammas, så möjliggör detta både gottgörelse, där den skadade får ersättning eller liknande, och upprättelse, där den skadades lidande blir allmänt erkänt.

Hjärnkoll väljer att antyda att vissa vill ställa föräldrar ”inför skampålen”. Detta är vad jag kan se en överdriven och polemiserande beskrivning. För mig handlar det helt enkelt om att när föräldrar agerar på ett sätt som orsakar barnen smärta och bekymmer, så behöver vi kunna tala om att de har ansvar och skuld, för att möjliggöra gottgörelse och upprättelse.