Recension av Kroppspanik av Julia Skott

I höstas kom en ny bok om vårt samhälles relation till våra kroppar ut, Kroppspanik med undertiteln: Fett, lögner och sjukt onödig ångest.

Något som jag gått och funderat på sista tiden är om det egentligen är någon poäng med alla dessa viktminskningsråd som finns överallt, inte minst inom sjukvården. Som jag förstått det så finns forskning som visar att mindre än 10 procent av dem som följer en viss viktminskningsdiet har gått ner i vikt efter 5 år. De flesta som provar en ny diet håller i detta 2-3 månader och börjar sedan gå upp igen. Det verkar ha både med psykologiska faktorer och rent fysiologiska att göra, såsom att kroppen går ner på sparlåga och förbränner mindre när man gått ner i vikt. Observera att detta gäller viktväktarna, LCHF, och alla andra dieter, inklusive ambitiösa vetenskapliga upplägg med noggranna efterbehandlingsprogram.

Är det då verkligen vettigt att överhuvudtaget rekommendera människor att försöka gå ner i vikt? Borde man inte snarare betrakta dietande och bantning som en verklig hälsofara? Jag menar: Om man vetenskapligt kan belägga att dietande leder till viktuppgång, även om man använder ett state-of-the-art vetenskapligt upplägg, då är det ju så att varje person som dietar statistiskt sett kommer att öka något kilo på en redan överviktig befolkning.

Den här boken tar upp sådana frågor och många närbesläktade på ett underhållande och lättfattligt sätt. Om en s.k. överviktig person (som har ett högt BMI – vilket boken i och för sig ifrågasätter nyttan med att mäta), när han/hon kommer till doktorn blir rekommenderad att gå ner i vikt för att må bättre, så vet man att den personen, om den gör som läkaren säger, statistiskt sett kommer att vara minst ett halvt kilo tyngre fem år senare. Och det som är riktigt sorgligt är att man ofta rekommenderar motion som ett sätt att gå ner i vikt. Vilket för det första knappast har vetenskapligt stöd. För det andra så när alltså minst 90 % av dem som försöker motionera för att gå ner i vikt, inte går ner i vikt, så finns en stor chans att de ger upp och återgår till soffan. Vilket är en enorm skada för folkhälsan. Skott menar, och jag tycker hon har helt rätt, att fokus borde ligga på att hitta långsiktigt hållbara former att röra på kroppen. Och också, om någon verkar ha ett ätbeteende som leder till viktuppgång, behöver man såklart titta på de psykologiska orsakerna. Är personen ensam, ledsen, eller uttråkad i sitt liv?

Och även om en heta potatisen LCHF har Skott kloka saker att säga: Det finns såklart en stor poäng med att satsa på att minska intaget av socker och snabba kolhydrater, och balansera blodsockervärdet, så att sötsuget minskar. Men problemet är att om man från början känner behov av att prova LCHF, så finns en stor chans att man är en person som verkligen gillar godis (eller chips eller liknande), och efter en tid utan godis, så kommer man psykologiskt vara väldigt sugen på detta, vilket gör att man riskerar att överäta godis så fort man släpper den striktare varianten av dieten. Vilket de flesta gör förr eller senare.

Skott tar också upp massa andra galna företeelser i vårt förhållande till mat. Varför ska det till exempel finnas en extra vikthets kring bröllop? Varför kunde man inte i stället tänka att man skulle ingå äktenskapet i en anda av att vara oändligt lycklig och tacksam att man är precis den man är?

Så slutsatsen blir: Tack Julia Skott för denna bok, hoppas den sparar många från onödig vikthets.

Boken på Adlibris, Bokus

VM-extra: pappa Kalla

Vid stora idrottsevenemang (som nu i Holmenkollen) tycker jag att det blir så tydligt att när det inte blir som man tänkt sig, så kan man antingen välja att bli besviken och missnöjd, så som media och journalister ofta gör. Eller så kan man söka efter ett annat förhållningssätt.

[när inlägget skrevs fanns här en länk till inslaget på svt-play]

Kolla gärna den här intervjun Charlotte Kallas far, Per-Erik Kalla. När TV och kvällstidningar var besvikna över att Charlotte Kalla ”bara” blev 11:a i 10 km klassiskt förra måndagen, verkar pappan bara oerhört nöjd och glad, och lyckas säga ”hon körde no’ så gott hon kunde” tre gånger på 47 sekunder. En påminnelse om att bra föräldraskap inte behöver vara komplicerat, det kan bara handla om att komma ihåg att se det bästa i sina barn, även när andra är missnöjda.

Jag vet ju såklart inte hur det förhåller sig, men jag får för mig att det finns ett samband mellan pappans attityd och att Charlotte Kalla lyckas kombinera stenhård träning med att verka tycka att det är kul.