Vilken typ av terapi behöver en medberoende?

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur jag tänker kring att tillfriskna från medberoende, idag tänkte jag skriva lite om vilken typ av terapi som kan behövas. Läsaren får gärna läsa det tidigare inlägget eftersom det här bygger på samma grundtankar.

Som jag skrev tidigare så är det för många ett stort och viktigt steg att komma i kontakt med medberoendebegreppet, och förstå att hjälparbeteenden som man tidigare sett som ”goda” också kan vara problematiska. Ett sätt att beskriva tillfrisknandet är att personen behöver ersätta en del av sina hjälparbeteenden med andra beteenden, såsom att sätta gränser, lita på andra och be om hjälp, berätta för andra som sitt inre och liknande.

Jag kan tänka mig att det finns en del människor som har ganska enkelt att göra denna förändring, men det är inte de personerna jag träffar i mitt arbete. De som testar olika terapier, grupper och kurser är ofta dem som har genuint svårt att få till de där goda relationsbeteendena. Orsaken till att detta är svårt skulle jag gissa är att dessa personer vuxit upp i en omgivning där deras känslor, behov och gränser helt negligerats eller till och med bestraffats.

Så när en medberoende läser i en bok att det är bra att berätta för andra om sitt inre och sätta sunda gränser, så låter detta enkelt och självklart. Men när man sen ska göra detta i praktiken, så är den inre känslan att detta är behäftat med livsfara, och man hittar sätt att undvika att göra det, för rädslan är så stor.

Om en förälder till exempel har väldigt jobbigt med sitt eget känsloliv, så kommer barnet att uppfatta det och lägga lock på de egna känslorna och behoven, och känslor och behov som barnet inte får uttrycka upplevs som livsfarliga. Det är väl sällan som 100 % av ett barns signaler blir negligerade, men ju mer problem föräldrarna har med sig själva och inte lyckas ge barnet den respons det behöver, desto mer byggs denna typ av problem upp under barndomen.

Så när jag pratar med mina klienter om vad de fått för hjälp tidigare så får jag ofta bilden att en person till exempel kan ha stressproblem och kommer till företagshälsovården. Där får han/hon höra av en läkare eller psykolog att den behöver lära sig sätta gränser, och så följs detta upp om tre veckor och det blir sällan de förändringar som behövs. Eftersom ”sätta gränser” är något som personen aldrig fått lära sig, så behövs mer handgriplig guidning än att bara få höra att man ska ”jobba på att sätta gränser”. Ofta behöver personen träna dessa nya beteenden i terapirummet, och där få känna att det inte är så farligt som hjärnan tror att det är.

Ett exempel på hur den här problematiken kan se ut är att det går att prata om behov och känslor på ett intellektuellt, teoretiskt plan, utan att verkligen ha den där kontakten med hur det känns i kroppen och i magen. Och på det sättet kan man lura sig själv att tro att man tränar på ”rätt saker”, men genom att inte prata ”pang på rödbetan” om vad man känner och behöver just nu, så konfronterar man inte den svåra rädslan som är förknippat med detta. Det intellektuella pratet är då alltså vad jag kallar ett undvikandebeteende, man gör detta för att undvika rädslan. Andra exempel på undvikandebeteenden kan vara:

  • Skratta bort jobbiga saker
  • Byta samtalsämne
  • Titta ut genom fönstret istället för på den man pratar med, terapeuten.

Det är här som jag tror att en bra terapeut kan vara till hjälp. Många medberoende testar att gå i olika självhjälpsprogram och liknande. Jag tror absolut att dessa har en god effekt och kan vara till stor hjälp. Men det finns vissa specifika saker som terapeuter kan hjälpa till med som är svårt att få i grupper.

Varför individuell terapi?

Några anledningar till att det kan vara mer hjälpsamt att ”träna svåra beteenden” med en terapeut i individuell terapi kan vara:

En terapeut kan individuellt och gradvis guida personen att närma sig känslor och behov, i sin egen takt. Att göra saker man är livrädd för går inte i en handvändning, man får räkna med att exponera sig gradvis, det kan ta minst 10-20 sessioner. Och terapeuten kan hjälpa till att identifiera och sluta med undvikandebeteenden.

Om det är svårt att prata om sig själv på ett utlämnande, autentiskt sätt inför en person, så är det för många än mycket svårare att göra detta inför en grupp, vilket också talar för att det kan vara hjälpsamt med individuell terapi.

Hur ska terapin då se ut?

Jag vet att det inte finns så många terapeuter i landet som är specialiserade på medberoende, så många är hänvisade till att söka någon på nätet eller så.

Utifrån vad jag skrivit ovan så skulle mitt råd vara att söka efter en terapeut som man känner har ett ovanligt mjukt, varmt och lyssnade sätt i förhållande till känslor, behov och sårbarhet. Klienten behöver liksom känna att terapeuten svarar an på ett helt nytt sätt, helt väsensskilt från det icke-lyssnande som kännetecknade barndomsmiljön.

Dessutom är det viktigt att terapeuten har en förmåga att identifiera de specifika undvikandetbeteendena som klienten använder. Jag hör inte sällan om terapier där klienter har kunnat gå i samtal i månader och år och inte få denna guidning, och detta gör samtalen ganska overksamma.

Det kan behövas ganska handgripliga instruktioner från terapeuten, till exempel: ”nu vill jag att du tar tio djupa, mjuka andetag och verkligen totalt riktar uppmärksamheten i mage och bröstkorg, och känner efter hur det känns att din mamma har tagit återfall igen”. Så om terapisamtalen känns ”läskiga” men på ett varmt sätt, så tror jag att det kan vara på rätt väg.

Att prata om barndomen och verkligen ta sig tid att känna efter hur det påverkade en, är en viktig del i hur jag arbetar, jag tror det hjälper en att byta perspektiv och se nya aspekter av sig själv och sin historia, och det är en träning i att vara sårbar. Men jag vill inte föreskiva någon särskild terapiskola, utan rekommenderar den som söker terapi att ha ett öppet sinne och försöka hitta en person som verkar ha rätt egenskaper.

Sammanfattning

Ett sätt att sammanfatta det skulle vara att de medberoende jag träffar under den till synes kompetenta ytan har en tydlig anknytningsproblematik. Det är delar av den sociala och känslomässiga hjärnan som inte fått utvecklas som den ska. Detta gör att många behöver en period av terapi för att bygga upp dessa delar, och efter att ha arbetat i tio år med detta får jag mer och mer känslan att individuell terapi är ett mycket lämpligt sätt att göra detta, för terapi är unikt i att vi verkligen kan lägga allt fokus på att hjälpa klienten med just känslor och relationer.

– Jag har här i texten inte gått in så mycket på exakt hur det kan se ut i en beroendefamilj och hur det påverkar, utan hänvisar till andra källor, såsom böckerna Flodhästen i vardagsrummet eller Codependent no more (Adlibris, Bokus), och Medberoendepodden. Läs också gärna mer här på bloggen om medberoende.

Fem punkter för att tillfriskna från medberoende

Jag var nyligen med och blev intervjuad av Ida Högström från Medberoendepodden, och jag tänkte komplettera detta med att punkta upp lite hur jag tänker om att tillfriskna från medberoende, något jag har arbetat med att hjälpa människor med i cirka tio år.

Definition

Jag definierar medberoende som att en person vuxit upp med en eller flera föräldrar (eller andra vårdnadshavare) som har haft ett stort hjälpbehov, och att personen då utvecklat hjälpbeteenden, såsom att stötta, trösta eller agera kurator gentemot andra. Om förälderns hjälpbehov pågått under många år, så fortsätter barnets hjälpbeteenden ofta in i vuxenlivet. Personen blir en hjälpande person i många eller alla sina relationer. Ett annat sätt att uttrycka det är: Överskott på hjälparbeteenden, underskott på ta hand om sig själv genom att sätta gränser, lita på och anförtro sig till andra m.m.

I podden föreslår jag termen överhjälpsam, för det tycker jag tydligare säger vad det handlar om. Det behöver inte alls vara beroende som utlöser det här problemet, det kan också vara en psykiskt sjuk förälder, eller en ensam, arbetslös och olycklig förälder.

Min hypotes som jag också tänkte försöka börja forska utifrån, är att medberoendebeteendena fyller flera funktioner. De är en grund för kontakt och relationsbyggande med andra, något som är livsnödvändigt för oss människor. Beteendena fyller också funktionen att avvärja uppmärksamheten från inre jobbiga känslor såsom otrygghet, skam, sorg eller ilska. Detta är känslor som är naturliga att ha efter en uppväxt i en dysfunktionell familj, där barnet blir utsatt för försummelse, känslomässiga brister eller trauman.

Vanliga bekymmer som människor med denna typ av problem visar är misslyckade kärleksrelationer, att vara utarbetad eller känslor av tomhet och saknad av mening i livet.

Tillfrisknandet: 1. Se problemet

Ett första steg är ofta att komma i kontakt med begreppet medberoende. Det som är fiffigt med detta begrepp är att det säger att beteenden som normalt sett ses som önskvärda, hjälpbeteenden, kan utgöra problem när de dominerar någons personlighet. Att börja se sig som medberoende innebär ofta att personen blir motiverad att förändra sin situation, det är som att ett nytt ljus tänds över läget.

2. Ta hand om säkerheten

Om du lever med en person som har problem på något sätt, skulle jag rekommendera att det första du funderar över är rena säkerhetsaspekter. Löper du eller dina barn verkliga risker? Har personen tillgång till ditt kreditkort, eller kan han/hon skada dina barn på något sätt? Om du har barn skulle jag starkt rekommendera att du har kontakt med någon professionell, exempelvis på kommunens föräldrarådgivning, socialtjänsten eller på en kvinno- eller mansjour.

Det finns rapporter om att föräldrar som själva varit utsatta för sexuella övergrepp, har svårt att identifiera om barnen utsätts för övergrepp. Och på samma sätt kan personer som vuxit upp med mycket gräl mellan föräldrarna har svårt att bedöma den skada de egna barnen lider av konflikter mellan föräldrarna. Därför är det viktigt att ta denna punkt om säkerhet på största allvar.

Det är självklart svårt att ta emot någon långsiktig hjälp om man går omkring och är ständigt stressad för sin partners nästa fylla eller får hantera att barnen har ont i magen för alla konflikter mellan föräldrarna.

3. Kartlägg beteenden

Ett förslag jag ofta ger mina klienter är att upprätta en medberoendelista – där man helt enkelt tecknar ned beteenden kopplade till medberoendet. Man kan till exempel göra det under rubrikerna:

  • Saker jag gör
  • Saker jag säger
  • Saker jag tänker
  • Saker jag känner

Jag rekommenderar också att man förvarar den här listan på ett sätt så att man ofta blir påmind om den. Till exempel på kylskåpet, på nattygsbordet eller som skärmbakgrund i datorn.

Målet är att bli mer varse när man håller på och gå in i medberoendemönstret, och så småningom kan många uppfatta en särskild känsla i kroppen när dessa saker triggas igång, jag brukar beskriva det som att man agerar utifrån oro och inte utifrån sitt centrum.

4. Ändra beteenden

Om man är på väg att agera som en kurator till en arbetskamrat, så behöver man helt enkelt avbryta detta beteende. Detta kräver ofta enorm beslutsamhet och envishet. Man behöver ersätta medberoendebeteendena med beteenden som får en själv att må bra, till exempel fritidsintressen och motion som ger en energi. Och prata mer om sig själv och sitt innersta med vänner, och sätta gränser för andra människors behov och önskemål. (egentligen tycker jag kanske ordet gränssättning är lite tråkigt, det handlar väl egentligen om att bli bättre på att förhandla om hur ens egna behov ska samspela med andras).

En tumregel här kan vara att man kan sträva efter att ha 50 % av sin uppmärksamhet på sig själv och 50 % på andra, och jag har ofta märkt att medberoende personer känner att de fungerar på ett sätt som är långt ifrån detta.

5. Hantera känslor och jobbiga erfarenheter

Om det är så som jag tror, att medberoendeproblematiken vidmakthålls av att beteendena för bort uppmärksamheten från jobbiga inre känslor, så är det svårt att bara jobba med att förändra beteenden, man behöver också hantera de där innersta känslorna, som man ofta aldrig tillåtit sig att känna.

Här är ett problem att många medberoende blivit väldigt skickliga på att dölja för sig själva och andra att de överhuvudtaget har jobbiga känslor. Ett sådant exempel kan vara att skämta om smärtsamma upplevelser. Detta gör att det svårt för personer som vill hjälpa en medberoende, och är troligen orsaken till att jag ofta träffar personer som varit hos många professionella men inte riktigt fått bra hjälp.

Jag tänker att det här handlar om att prata om vad man erfarit, och göra det ”på riktigt”; att tillåta sig att känna jobbiga känslor och benämna dessa, och få en empatisk respons från någon annan, en terapeut eller medmänniska. Eftersom medberoende ofta har svårt att ”synka” inre känslor med vad de säger och uttrycker med kroppen, så kan just professionell hjälp ofta tillföra mycket. Om du märker att du fastnat i din personliga utveckling och att din situation stämmer på det som beskrivs i den här artikeln, så kan psykoterapi vara ovärderlig hjälp. Och det säger jag inte bara som reklam för min egen profession, utan för också för att jag stött på så många människor som gått i många år och haft svårt att förändra sin situation på egen hand.

Hoppas dessa punkter är till hjälp för någon. Den bok jag oftast rekommenderar till medberoende är Att återerövra sitt liv av Jean Jenson. Jag påminner också om ”medberoendebibeln” Flodhästen i vardagsrummet (Adlibris, Bokus)
Läs också gärna mina artiklar: Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet? och Har du en förälder som är/varit psykiskt sjuk?

Rekommenderar Steven Hayes TED-föreläsning

Steven Hayes är en av de stora stjärnorna på psykoterapihimlen det senaste årtiondet. Han grundade psykoterapiskolan ACT – Acceptance and Commitment Therapy, som sedan sekelskiftet snabbt spritts över hela världen (ibland beskriver jag kortfattat ACT som mindfulness-KBT). Hayes har skrivit åtskilliga böcker och publicerat hundratals vetenskapliga artiklar. Han ser ganska tuff ut med kal hjässa och självsäker blick. Något av en intellektuell gigant; jag skulle nog aldrig våga ge mig in i en intellektuell dispyt med honom.

TED-talks är ett populärvetenskapligt föreläsningsformat som även det nått stor spridning över hela världen. När Hayes ska hålla en TED-föreläsning så skulle han kunna vara smart och brilliant, och förklara hur elegant ACT botar psykiska problem. Men större delen av tiden väljer han att vara helt och hållet personlig och utgå från några av sitt livs svåra stunder.

Titta gärna på videon innan jag berättar mer om vad jag tänker kring detta:

För mig känns det så hoppingivande och befriande att Hayes väljer att vara så utlämnande och personlig. Han har modet att visa att trots att han är en sån megastjärna inom sitt område, så känner han ofta sig som att att han inte har koll på läget. Och på detta sätt så tycker jag också att han genom sin egen historia visar på viktiga kvaliteter i bra psykoterapi. Han berättar helt naket och utelämnande sitt livs allra smärtsammaste stunder, och knyter samtidigt ihop detta med funderingar kring livets mål och mening. Psykoterapi handlar just om att skapa sådana möten av beröring som Hayes skapar när han sätter sig på golvet och berättar om den panikattacken när hans liv tog en vändpunkt. Det handlar om att vi tillsammans hjälps åt att se att där det finns mening, finns det smärta, och där det finns smärta så finns det mening.

Är självkänsla en färskvara?

Love and work… work and love, that’s all there is.
Sigmund Freud

För några år sen slog Mia Törnblom stort igenom med sina böcker om självkänsla och sin uppriktiga ärlighet kring sitt missbruk. En av de saker hon framhåller är att man kontinuerligt behöver jobba med sin självkänsla, hon beskrev det som att ”självkänsla är en färskvara”. Jag fick för mig att söka på ”självkänsla och färskvara” och det kom massor med träffar, där alla utgick från att detta påstående är sant.

Jag tänkte här komma med några funderingar kring denna föreställning. På ett sätt kan jag se något gott i detta perspektiv, för det kan bli en uppmaning till att kontinuerligt återvända till sig själv och ha koll på sina känslor och hur man lever sitt liv – något som jag tror är viktigt. Särskild i vår tid när vi både har högt ställda krav på mening och självförverkligande och samtidigt mycket stress av alla slag.

Samtidigt så är jag inte säker på att jag håller med riktigt om detta. Rent språkligt kan tycker att påståendet ”självförtroendet är en färskvara” kan spjälkas upp i tre delpåståenden: ”det finns ‘något’ som heter självkänsla”, ”detta något kan liknas med färskvaror, såsom mjölk och gurka” och ”vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla”.

Jag provar och ser om jag kan fundera lite kring dessa påståenden:
Det finns ”något” som heter självkänsla, som kan liknas vid fysiska föremål. Vi har en språklig förmåga att uttala begrepp såsom ”självkänsla” och ”jämlikhet” och sedan prata som att dessa begrepp i någon mening existerar, trots att det egentligen bara är språkliga begrepp som vi valt att använda för att försöka ge ord åt något abstrakt. Som ett alternativ till Törnbloms sätt att prata om självkänsla, där det blir lite av en ”grej” som man kan ha eller inte ha, skulle jag vilja beskriva det såhär: Det finns massor av forskning på hur psykiskt mående och självkänsla hänger samman med allt möjligt annat. Människor känner sig gladare och mer tillfreds med sig själva och sina liv när de har mer pengar, när de får respekt och kärlek av andra. När de trivs med sina jobb. Och så vidare. Jag skulle snarare se det som att självkänslan inte alls existerar självständigt, utan att den är del av en individs livssammanhang, med massor av parametrar där man bara kan påverka vissa. Och dessutom så påverkas ju framgång på jobbet av vår livshistoria av att lyckas och misslyckas, vilket gör att det är väldigt svårt att säga vad som är orsak och verkan, och om det är en självkänsla som existerar inom mig eller om självkänslan i varje sekund konstrueras av min historia och mitt samhälle.

Helt klart är det bekvämt för oss som vill sälja böcker och tjänster inom personlig utveckling att beskriva självkänsla som något av en sak som man kan förbättra med coaching eller terapi, men i själva verket är det mycket mer komplicerat. Och egentligen tror jag att det för många kan vara uppfriskande att se att min livslott inte alls bara är mitt eget ansvar, utan det är en rad olika omständigheter utanför mig som påverkat och påverkar.

Vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla. För mig handlar detta egentligen om att vi alla eftersträvar ett bra, meningsfullt och lyckligt liv. Och då skulle jag lite förenklat vilja beskriva det som att vi som brottas med en sviktande självkänsla behöver två saker:

Vi behöver titta på vår skam, varför känner vi oss så dåliga ända in i själen? För mig är svaret att vi vuxit upp med föräldrar som inte gett oss den kärlek och omvårdnad som vi behövde. Som barn var vi underlägsna och var tvungna att dra slutsatsen att det var vårt eget fel. Lösningen som jag ser det är att få kontakt med det som hände, och verkligen göra upp med att det var fel och skadade oss. Så som man gör i terapi, och så som många som läser t.ex. Alice Millers böcker berättar händer när de läser och känner efter. Denna del av självkänslan, vår skam, kan alltså ersättas av en medvetenhet om att det fanns smärtsamma tillfällen då mina behov inte blev mötta. Eftersom man då förstår att det inte handlade om en själv, så släpper den där jobbiga stämplande skamkänslan av detta. Självklart är detta en ganska långsiktig process, som jag jobbar en hel del med i mitt jobb som terapeut.

Den andra komponenten av att gå från en bristande självkänsla till ett bra liv är vad jag kan göra här och nu som skapar mening och bra vibbar. Jag är ingen freudian, men det här tycker jag han sammanfattade bra; Arbeta och älska.

Jag kommer att tänka på min cykelreparatör. Bara genom att stiga in i hans butik ser man att han hållit på länge med detta. Arbetsbänken är sliten. Och han pratar om sina cyklar med en särskild kärlek och respekt, han gillar helt enkelt cyklar. Och eftersom hans verksamhet lever och frodas år efter år, så vet jag att det finns fler människor än jag, som gillar våra cyklar och därför är glada att ha en så noggrann och vänlig cykelreparatör. Han är helt enkelt mitt i ett stor nätverk, där han gör en massa nytta. Dessa cyklar som han reparerar ger sina ägare motion, och förflyttar dem och deras barn runt stan. Han gör något enormt meningsfullt i det lilla, utan att få nobelpris för det. Jag tror inte han behöver jobba på sin självkänsla. Den sitter liksom i väggarna i hans verkstad, och i hans händer som kan laga cyklar.

Detta är något som jag verkligen försöker prata med mina klienter om. Många som väljer att investera i psykoterapi känner sig vilsna och att de inte hittat rätt i tillvaron. Det kan vara att man flyttat från en annan del av landet eller från ett annat land, och inte hittat sitt nya sammanhang. Många har varit mobbade i skolan och familjen och därför aldrig fått känna att de har en självklar plats i något sammanhang. Identiteten som en outsider kan för vissa sätta sig som en andra hud som genomsyrar hela livet.

Normalt jobbar vi då både med att sätta fingret på exakt vad som hände som knäckte känslan av att vara välkommen i livet. Samtidigt som vi jobbar med att klienten tar steg för att gradvis etablera en bas i samhället, det kan vara med jobb, utbildning, fritidsintressen, vänner, kärleksrelationer och så vidare.

Jag säger detta eftersom jag undrar, när människor har tagit dessa steg, och tittat på sina barndomssår, och hittat saker som ger livet mening, behöver de då se självkänsla som en färskvara? För mig är det inte det. Jag liksom bara vet att jag betyder mycket för de människor som jag träffar på dagarna, för mina klienter och också mina nära och kära. Ibland värker skammen till, och jag känner mig som en dålig människa, men det är ganska övergående, och jag har sätt att hantera detta. På det hela taget är inte självkänslan något jag reflekterar över. Och min känsla och förhoppning är att det är ungefär så för mina klienter också.

Om man tänker ur ett evolutionärt perspektiv, hur människan har haft det genom årmiljonerna, så ska man såklart inte idyllisera det livet, det var säkert tufft på många sätt som vi inte kan förstå. Men samtidigt kan jag också tänka mig att många av de här kvaliteterna fanns på ett annat sätt i livet. Människan ingick i en mindre grupp på kanske 20 personer, där alla hade en eller oftast flera uppgifter, och det fanns gott om tid att vara tillsammans med andra, skoja och prata. Det som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron.

– Boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom på Adlibris, Bokus.
– Jag har också gjort en video på youtube om självkänsla.
– Törnbloms metod att förbättra självkänslan bygger bland annat på affirmationer, som forskning tyvärr har visat kunna ha motsatt effekt på självkänslan (ledsen om jag låter som en sågning här, men det är faktiskt så).

Recension av boken Guldbröllop

I boken Guldbröllop har psykoanalytikerparet Clarence och Gunnel Crafoord intervjuat 20 guldbröllopspar och försökt förstå vad som gjort att de hållit ihop och trivts tillsammans genom ett helt liv.

Jag vill till att börja med varna för att det här är en oförblommerat heteronormativ bok. Själva upplägget innebär en hyllning till den monogama, livslånga heterotvåsamheten. Och inte nog med det, författarna kommer också fram till att det är just de par som lyckas med detta projekt är de mest lyckliga och självförverkligade personerna. Vi pratar nivå 5 på Maslows behovstrappa. Lyckligtvis vägs det delvis upp av att författarna har en angenäm ödmjukhet inför ämnet, och är tydliga med att deras nyfikenhet är sprungen ur att de själva ”misslyckats” med detta projekt, den livslånga kärleken.

Jag som tillhör en mer diskurskritisk generation skulle väl vilja ifrågasätta lite kring slutsatserna: Hur säker kan man vara på slutsatsen av en samvariation mellan självförverkligande och livslång tvåsamhet? Finns det stödjande eller emotsägande annan forskning? Eller kan det vara så att dessa par utstrålar lycka just i denna situation, när de får besök av två forskande psykoanalytiker? Svårt att säga.

Men jag tycker ändå att boken har en hel del klokskap för oss yngre som kämpar för att få någon hyfs på våra kärleksrelationer. Det är väldigt uppfriskande med en relationsbok som inte innehåller en massa klämkäcka råd, utan som säger att det handlar om ett ganska oglamoröst dagligt slit att få en relation att bli bra på lång sikt. Man blir såklart berörd av att få vara med och följa paren genom livet och ta del av deras lärdomar och erfarenheter.

Intressant nog så är detta en bok av två psykoanalytiker vars slutsatser ligger ganska nära hur man arbetar i KBT för par, en metod som jag tror mycket på.

Det handlar mycket om att lära sig att acceptera sin partner och att inte hänge sig åt onödigt klagande och tjafsande. Att kunna låta stridsyxan vila både i dagar och veckor om så behövs, när något ämne är känsligt eller svårlöst. Och att lära sig istället fokusera det positiva såsom resor, romantik och sex.

Så om man kan stå ut med den heteronormativa ansatsen så kan jag klart rekommendera boken.

Ett litet tillägg: Jag tror ju som sagt ovan mycket på att acceptera i nära relationer, att lära sig att inte behöva ta upp småfrustrationer och så. Men om man verkligen känner att relationen är på väg i en riktning som man inte är bekväm med, då? kan man undra. I så fall skulle jag vilja rekommendera dig: Gå inte och snacka skit om din relation och din partner med närmsta bekant. Särskilt inte med personer som är notoriska singlar. För då är det lätt att samtalet går in i tongångar av att ”det där ska man ju verkligen inte behöva acceptera” och så, och det skapar nästan alltid distans i parrelationen att prata så med någon. Utan om det händer saker i din relation som du är osäker på om du vill acceptera, så prata istället med någon person som du känner är verkligt klok, och be om en uppriktig åsikt från denne. Det kan finnas en poäng att titta på om den person eller terapeut du pratar med om din relation själv är bra på att skapa bra och långvariga relationer. Ungefär som en elitidrottare väljer sin tränare; att ha människor bredvid sig som verkligen stödjer och backar upp ens långsiktiga mål är typ det viktigaste man kan ha.

– Boken på Adlibris, Bokus.

”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?

Medberoende är ett lite knepigt begrepp. Det kom till när man började tycka att anhöriga till alkoholister och missbrukare hade en särskild sorts personlighet, som verkade samspela med beroendepersonligheten. Det var en klinisk intuition som så småningom kom att bli ett begrepp och det har så småningom sipprat ut till det allmänna medvetandet. Jag vet att många har haft stor nytta av att se sig som medberoende och att arbeta med detta.

Samtidigt så verkar det finns ganska lite forskning på vad medberoende egentligen är, och inga tydliga erkända definitioner. När jag läser definitionerna, så är det många av punkterna som skulle kunna tyda på en bristande självkänsla eller någon form av social fobi. Jag tycker att det är lite synd att begreppet blivit så misshandlat, att man använt det i alla möjliga situationer samtidigt som det inte blivit ordentligt definierat och forskat på. Så själv använder jag begreppet medberoende i en lite mer snäv betydelse: Jag brukar beskriva det som att om man växer upp med föräldrar eller andra som har känslomässiga problem, så är det lätt att man bli en jäkel på att hjälpa andra människor med deras problem. Och detta blir ofta en livsstil, man blir en person som människor vill prata med när de har problem och i nära relationer får man en roll som problemlösare, och trivs ofta bra med människor som just har problem, för där funkar man som bäst. Man får ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Nackdelen med detta är att personen lätt kan bli utarbetad eller tappa kontakten med sin egen inre kompass, och känna sig förvirrad och tom (läs gärna vidare på min hemsida).

På ett känslomässigt plan märker jag att medberoende ofta är väldigt öppna och känsliga för andra människors känslor och stämningslägen, men har svårare att umgås och ha en givande kontakt med sina egna känslor.

Nyligen fick jag veta av en klient att det finns ytterligare ett begrepp på detta tema ”Nice Guy”.  Begreppets skapare, den amerikanske terapeuten Robert Glover beskriver män som haft en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som kanske varit lite ensam eller haft någon form av känslomässiga problem, och då har dessa män orienterat sig nära mamman, och blivit lite medberoende, de har blivit duktiga på att prata med kvinnor och vara dem till lags och så. Konsekvenserna är ganska lika bilden av medberoende. En person som utåt sett kan se lyckad ut, men som inuti känner sig obekväm och tom. Ofta har dessa personer problem med relationer och sex. Konflikträdsla och fysiska problem såsom huvudvärk eller ryggproblem är också vanliga (se vidare på Glovers egen hemsida).

Jag vill verkligen varna för att ur ett genusperspektiv så tycker jag att detta är ett väldigt problematiskt sätt att prata. I boken ”No more mr. Nice Guy” associerar Glover ”nice guy” med ”whimp” (en nedsättande beteckning; betyder ungefär toffelhjälte). Och hela boken pratar i andan att det är något extra problematiskt med män som är för snälla.

Samtidigt så tycker jag att det här är ett viktigt ämne som behöver lyftas fram. Personer med någon form av medberoende har problemet att ha svårt att bli sedda i vården, de kommer till läkare och terapeuter med relationsproblem eller är utarbetade eller liknande, men samtidigt ser de så kapabla och lyckade ut att det liksom är svårt som hjälpare att få ett grepp om situationen. Ofta blir de hemskickade med några goda råd eller kanske ett recept på piller. Samma sak med dessa översnälla män, jag har nog själv mer än en gång som terapeut missat att verkligen ”se” problematiken hos män ur den här kategorin som besökt mig. De verkar liksom lyckade och verkligt socialt kompetenta, på ett sätt som får mig som psykolog att undra vad jag ska kunna hjälpa dem med.

Därför kan jag ändå, trots genusproblemen, rekommendera Glovers bok både till terapeuter och män (och kanske också kvinnor) som tror att de har den här typen av problem. Jag vet liksom inte några andra bra diagnoser eller begrepp som kan beskriva och förklara dessa typer av bekymmer.

Boken innehåller många bra råd av typen att göra saker som översnälla män inte vanligtvis gör, till exempel att åka iväg en hel helg och bara bry sig om sig själv, eller skriva en lista med saker som är viktiga för en själv och göra dessa saker.

Sen kan jag också tycka att Glover är lite tunnare när det gäller de bakomliggande känslorna och barndomshistorien, där skulle jag mer rekommendera att läsa böcker såsom min favoritbok Att återerövra sitt liv eller Den mörka hemligheten av Linge & Josefsson. Det finns också en risk att arbetet att förändra situationen framstår som ganska lätt i en sådan här bok, medans min erfarenhet är att det kan krävas ganska mycket möda för att arbeta med sådana här problem.

Och det här med maskuliniteten, då? Glover säger ju att dessa män på något sätt saknar kontakt med sin maskulinitet, och detta låter väl på något sätt… rimligt… Men där skulle jag vilja komma med en alternativ tolkning: När en person inte är riktigt nöjd med sitt liv, så är det möjligt att detta syns på något sätt, att man i vissa lägen liksom kan uppfatta det i utstrålningen. Och om man då har glasögonen att man är benägen att tolka detta som maskulinitetsproblem så kan man lätta tolka det som att det är där knuten ligger, medan en person med andra tolkningsglasögon skulle göra en annan tolkning, till exempel att personen kanske är trött, eller har den dålig dag, eller helt enkelt inte mår så bra psykiskt just nu.

Och hur förhåller sig detta med översnällhet till medberoende? Inget av begreppen är ju särskilt vetenskaplig etablerade, men jag skulle gissa att de är ganska överlappande. Kanske är språkbruket kring medberoende mer anpassat för kvinnor, medan vissa män kan känna igen sig mer i ”Nice-guy”-begreppet

– Länkar till boken på Adlibris, Bokus