Nu finns det grön KBT

Jag har de senaste veckorna kommit i kontakt med FAP – Functional Analytic Psychotherapy. Det är en gren på KBT-trädet som jobbar med att sätta relationen i fokus (KBT=kognitiv beteendeterapi).

Alla KBT-terapeuter, skulle jag säga, vill hjälpa sina klienter att komma i kontakt med vad vi kalla ”naturliga förstärkare”, med vilket vi menar alla de goda långsiktiga sakerna i livet, såsom bra relationer, familj, arbete och att uppfylla långsiktiga mål och värden. Tyvärr har alltför många KBT:are kommit att reflexmässigt försöka belöna alla initiativ hos klienten genom att säga ungefär: ”braaa!” och le. Det vill säga ett standardiserat och opersonligt sätt att belöna och bygga en relation.

FAP säger att de flesta psykologiska problem handlar om mänskliga relationer på något sätt, och då behöver psykoterapi hjälpa klienten att hitta nya sätt att vara i relationer. Och där behövs mer än uppmuntrande tillrop från terapeuten. Det som kan vara belönande är just att man hittar ett nytt sätt att vara nära en annan människa i själva terapin. För vissa människor kan det handla om att vara mer sårbar och utlämnande, medans det för andra kan handla om att ta en mer aktiv roll och förtydliga och driva relationen framåt. Och FAP erbjuder helt enkelt terapeuten och klienten redskap att finslipa jobbet med att utmana gamla slitna relationsmönster. Tyvärr finns ett visst fikonspråk där FAP klär detta i behavioristisk språkdräkt, men detta behöver inte utgöra något hinder för klienten, för honom/henne räcker det med att veta att här finns uttrymme att jobba med sin förmåga till nära relationer.

En av de saker som man inom FAP tycker kan skapa närhet mellan människor och som man gärna jobbar med i terapirummet är delade värderingar. Att klienten får tillfälle att formulera och prata om sina värderingar och också ta steg i riktning mot ett mer värderingsgrundat liv är viktigt. Med detta språkbruk säger man att värderingar är kraftfulla förstärkare. De får oss att vilja anstränga oss lite extra.

Och när man pratar värderingar är det i dag svårt att bortse från att vi befinner oss i en era när människan för första gången i sin historia har möjligheten att förstöra den planet vi bor på. Inom s.k. grön FAP (green FAP), säger man att när vi i psykoterapi jobbar på att hitta en omorientering mot ett ”bättre” sätt att vara i världen, så bör vi inte sätta parantes kring jorden omkring oss. Istället kan vi öppna upp för ett samtal om värderingar som hållbarhet, medmänsklighet och solidaritet och vad det skulle kunna innebära för dig och mig här idag.

Faktiskt så använder man inom FAP ledorden medvetenhet, mod och kärlek för att beskriva terapeutens förhållningssätt till klienten för att hjälpa denne. Jag tror detta är ledord som vi kan och bör applicera på alla våra relationer, både till andra individer och till mänskligheten och vår planet.

I nästa inlägg tänkte jag ge ett konkret exempel på vad detta kan innebära för mig i mitt liv.

Tips: Boken A Guide to Functional Analytic Psychotherapy: Awareness, Courage, Love, and Behaviorism (på AdLibris, Bokus) som bland annat beskriver ”grön FAP”.

The Confidence Gap – ACT-metoden för självkänsla

ACT – Acceptance and Commitment Therapy, är en terapimetod som gått framåt mycket de senaste åren. Här tänkte jag skriva några ord om boken The Confidence Gap, som är en självhjälpsbok om självkänsla och brist på sådan.

Författaren Russ Harris beskriver i boken hur våra invanda föreställningar om ”självkänsla” och ”motivation” kan leda oss in i låsta läggen där vi önskar oss mer eller  bättre självkänsla och samtidigt skjuter upp att göra saker som skulle kunna göra våra liv bättre och mer i linje med våra långsiktiga värderingar och mål. Typexempel är att vi kan dras med jobbiga tankar av typen: ”Jag klarar aldrig något”, ”mina klasskompisar från gymnasiet har alla lyckats bättre än jag”, och i nästa steg känner vi oss håglösa och vissna och tänker ungefär att livet suger och tänk om jag kunde fixa till min självkänsla på något sätt, så skulle livet bli bättre. Och så går dagar och veckor och månader och livet blir en väntan på bättre självkänsla och under tiden hinner tiden gå och alla de där sakerna som man egentligen skulle kunna göra för att förbättra sitt liv skjuts upp. Och slutresutatet blir sämre mående och sämre självkänsla.

Ett exempel på hur vår kultur ger oss lite vridna föreställningar om det här är att många Hollywood-filmer går ut på att huvudpersonen antingen får inspiration utifrån, oftast genom romantisk kärlek, eller så besitter personen redan en gudagiven energi. Man får sällan se någon uppleva perioder av tvivel och hur det kan vara att brottas med negativa tankar och ändå försöka genomföra något.

Harris beskriver också på ett väldigt lättillgängligt sätt hur man kan använda tankar och metoder från ACT för att komma ur såna dödlägen. I korthet går ACT ut på att komma i kontakt med sina långsiktiga mål och värderingar och hitta sätt att agera för att realisera detta. Ofta är jobbiga känslor och tankar hinder, och då använder man ofta medveten närvaro och acceptans och så för att bli vän med dessa känslor och samtidigt inte låta dem hindra en på vägen.

Jag uppskattar särskilt att det finns en väldigt varm och medkännande grundton kring att vi alla brottas med tvivel och självkritik ibland och att vi kan välja att omfamna detta istället för att kämpa emot demonerna eller låtsas som att de inte finns.

Så jag tror verkligen att ACT har mycket att ge alla som brottas med rädslor och självkritik. Så jag kan rekommendera boken till alla som känner sig berörda av detta. Tyvärr verkar den inte finnas på svenska ännu.

Utifrån hur jag arbetar och tänker så finns det en sak som jag känner saknas i boken. Den skriver ingenting om hur dålig självkänsla kan uppstå av att bli kränkt och illa behandlad i barndomen. Jag tror att ACT-terapeuterna vill prata så lite som möjligt om detta för att de är rädda att om man fokuserar på hur barndomen har påverkat en, så riskerar man att hamna i en annan fälla, där man ”skyller” sitt lidande och sin passivitet på barndomen, och i slutändan så missar man möjligheter att agera för ett bättre liv.

Men för mig är det ändå så att en förståelse av hur barndomen har påverkat en ofta leder till ökad känsla av mening och motivation och energi. Därför tycker jag att det är synd att dessa tankar saknas i boken.

Jag skulle kunna tänka mig att många som har haft mer allvarliga  brister i barndomen känner att de har svårt att riktigt ta till sig budskapet i en sån här bok. Det kanske känns plastigt eller klämkäckt. Trots att idéerna i boken är vettiga finns risken att boken inte når fram till dem som allra mest skulle behöva jobba med frågor kring självkänsla och så.

Ska man spetsa till det lite så skulle man till och med kunna säga att en sådan här bok är en del av den svarta pedagogik som Alice Miller pratar om. Hon menar att det finns en tradition i vårt samhälle att inte vilja prata om barns lidande och hur detta lidande påverkar oss som vuxna. Och att denna svarta pedagogik i sin tur gör det svårare för dem som lider att få syn på roten till sina problem. Går man till en läkare i och är olycklig i tonåren finns en risk att han/hon skriver ut antidepressiva piller istället för att ta ett långt och allvarligt samtal om hur man egentligen har det därhemma i familjen.

Jag är på ett sätt lite undrande varför ACT-metoden pratar så lite om barndomens påverkan, när grundaren själv, Steven Hayes, säger att han haft en knepig uppväxt. Är det någon läsare som har någon tanke om detta?

Så om du känner att ACT-metoden inspirerar dig, så är det bara att gratulera, jag vill verkligen uppmuntra till att försöka jobba med dessa metoder. Men om du inte känner att det är din grej, så behöver du inte misströsta. En tanke är att kan läsa Alice Miller och liknande författare som hjälper en att förstå sin bakgrund, och kombinera detta med att använda tekniker från den här boken.

– Boken The Confidence Gap av Russ Harris på AdLibris, Bokus. Känns det svårt att läsa på engelska, så finns boken Lyckofällan (också av Harris), som också är en ACT-baserad självhjälpsbok.

Ett annat boktips när det gäller hur vi påverkas av erfarenheter i barndomen är Den mörka hemligheten av Linge och Josefsson, som jag tänkte försöka recensera så snart jag hinner.

Läs också gärna mer på min hemsida om hur jag tänker kring självkänsla och hur man kan jobba med detta.

Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Bilder av barndomen

Att minnas sin egen barndom är för många ett viktigt steg som kan hjälpa en som förälder och också hjälpa till ett bättre vuxenliv (se mer på min hemsida).

Som jag tänker så hjälper kontakten med den egna barndomen föräldern att känna empati och medkännande med barnets känslor och att anpassa föräldraskapet till barnens behov i varje stund.

Kan bland annat rekommendera: Min Holländska kollega Ingeborg Bosch som har några uttrycksfulla bilder av klienter med på sin sajt. Alice miller har också många egna målningar med på sin hemsida.

Om att förlåta sina föräldrar

Alice Miller gjorde till en av ”sina” frågor att hävda att andra terapeuter pressade sina klienter att förlåta sina föräldrar, medan hon själv betonade vikten av att inte skynda fram någon förlåtelse. Även om jag gillar Alice Miller har jag länge undrat hur mycket av hennes världsbild som stämmer. Jag har liksom tänkt att idag kan det väl inte vara riktigt så allvarligt som hon beskriver.

Men efter att jag börjat arbeta som privatpraktiserande terapeut har jag träffat ett flertal personer som råkat ut för just detta, att en annan terapeut har pressat dem att förlåta eller träffa sina föräldrar. Så därför vill jag skriva en bloggpost om detta.

Jag vill till att börja med framhålla att jag hela tiden strävar efter att inte påverka mina klienter åt något håll, vare sig till att träffa föräldrarna eller att ta avstånd från dem. Målet är att hjälpa dem att själva komma fram till ett förhållningssätt som de känner sig bekväma med, på kort och lång sikt. Och det är långtifrån i alla fall som frågor kring relationen till föräldrarna här och nu kommer upp som en fråga i terapin.

Alice Millers hållning kan kanske sammanfattas ungefär så här: Det finns tyvärr en tradition i vårt samhälle att behandla barn som mindre värda människor. Detta innebär till att många barn blir utsatta för olika icke-kärleksfulla handlingar från sin vårdnadshavare. Exempel på sådana kränkande handlingar mot barn är allt från att skratta åt dem när de kommer med allvarliga försöka att prata och uttrycka sig, till våld, att skälla på dem för beteenden som är normala i deras ålder, och så vidare.

När barn blir utsatta för icke-kärlek och icke-respekt och inte får sina behov mötta, så är barns position underlägsen vuxnas. Deras hjärna är mindre utvecklad, de saknar många kunskaper och erfarenheter, och de är beroende av omvärlden för känslomässiga och fysiska behov. Detta gör att de inte har möjlighet att se situationen ”objektivt”, att det är den vuxne som brister, utan tvingas lägga skulden på sig själva vilket leder bl.a. till att de utvecklar skam och dåligt självförtroende. De lär sig att sympatisera med förövaren, den vuxne, i stället för med sig själva.

Barnets naturliga lojalitet mot föräldrarna sätter krokben för dem när de blivit vuxna och på olika sätt förminskar, förtränger och förlåter sina föräldrar, men istället plågas av bristande själförtroende eller depression.

Även om det finns goda argument för att praktisera förlåtelse i sina relationer, så gör det här att det är knepigt med förlåtelse för sina föräldrar. Det finns en risk att man någonstans på vägen får en ingivelse att förlåta sina föräldrar, och då finns risken att man inte får möjlighet ”sörja färdigt” de jobbiga känslorna kopplade till barndomserfarenheterna.

Jag brukar föreslå att man under terapins gång skjuter upp att försöka se mer objektivt på föräldrarna och tar sig tiden att vara i de negativa känslorna mot dem. Detta behöver såklart inte innebära något smutskastande eller onödigt konfronterande av föräldrarna, utan det är något som äger rum i terapirummet och inom klienten. Enligt min åsikt är det alltså viktigt att inte för tidigt förlåta eller försonas med föräldrarna.

På det konkreta, praktiska planet, så väljer många av mina klienter att fortsätta sina relationer med föräldrarna ungefär som de alltid har gjort. Det sker såklart också en del förändringar, men det gör det ju även för människor som inte går i terapi.

Beverly Engel skriver i boken Divorcing a Parent att många terapeuter och psykologer verkar kunna se poängen med att man kan vilja skiljas från en partner eller en vän, men att de ofta har svårare att förstå att någon vill bryta med en förälder. Engel föreslår att när en klient vill bryta med en förälder bör terapeuten istället för att sätta press på klienten att ha kontakt med föräldern, förutsättningslöst utforska vad känslorna mot föräldern står för. Det är fullt möjligt att någon tyngs av överdrivet agg mot föräldrarna, som kan vara bra att arbeta med i terapi. Och det är också fullt möjligt att viljan att distansera sig från en (eller båda) föräldrarna är som vilket annat rimligt och välgrundat beslut som helst.

Engel lyfter fram två områden som kan vara rimliga orsaker för någon att vilja distansera sig från sina föräldrar, att föräldrarna upprepat kränker dem i nuet och att föräldrarna helt vägrar att erkänna och ångra saker de gjort som skadat barnet/klienten. Jag har tyvärr hört om föräldrar som gör hårresande saker mot sina vuxna barn, kränkningar som jag tror de flesta skulle se som helt oacceptabla inom ramen för andra relationer. Och även när det gäller redan inträffade kränkningar, har vi ju ett rättssystem som går ut på att de som gjort fel ska erkänna och sona sin handlingar, och när föräldrar helt vägrar se saker ur sina barns perspektiv, så kan det såklart bli knepigt för barnen att fortsätta umgås med dem.

En annan bok som jag vill rekommendera för dem som brottas med frågor kring att hantera relationen med föräldrarna (inklusive terapeuter och andra som möter dessa frågor) är A Way Out of Madness: Dealing with Your Family After You’ve Been Diagnosed with a Psychiatric Disorder av Daniel Mackler och Matthew Morrissey (hos AdLibris; Bokus). Även de tar upp att föräldrar faktiskt kan vara uppenbart skadliga för sina vuxna barn, samtidigt som de påpekar vikten av att ta sig tid att titta närmare på de negativa känslorna mot föräldrarna, att gå omkring med ett stort hat eller agg kan förgifta tillvaron för en människa, även om känslorna på ett plan är helt befogade.

Många terapeuter verkar föreslå att deras klienter i terapin ska komma fram till att förlåta sina föräldrar. Men både Mackler/Morrissey och Engel pekar på att verklig förlåtelse och försoning bygger på att den som orsakat skada erkänner och ångrar det han/hon gjort, och det är många föräldrar inte beredda att göra. Och i det läget ställs det vuxna barnet inför utmaningen att hantera detta faktum, att det inte blir någon äkta forsoningsprocess, utan personen måste hitta något sätt att gå vidare genom att på egen hand hantera sina känslor.

Det handlar alltså varken om att helt bejaka och agera utifrån negativa känslor mot föräldrarna, eller att helt ta avstånd från dessa känslor, utan det handlar om att vi som terapeuter behöver hjälpa och assistera i en process att reda ut vad som är vad när det gäller känslor och impulser i förhållande till föräldrarna.

Mer om problemen med ilska

Jag fick en kommentar om det tidigare inlägget om problemen med ilska. Jag vill därför berätta lite mer om vad jag tänker om detta.

När jag skrev om att ilska är problematiskt gick det kanske att tolka som att jag ser all ilska som ”fel” eller så. Här vill jag verkligen poängtera att för barn ser jag ilska som helt naturligt, adekvat och förståeligt. Det är säkert ofta jobbigt och frustrerande att  växa upp i den här världen, det är så mycket att lära sig och så mycket som man inte förstår och kan hantera, och vuxna är ofta stressade och vuxna förmår inte alltid hjälpa barn så som de skulle behöva. Därför är det mycket viktigt att barn blir förstådda och validerade i sin ilska. Det farligaste när det händer jobbiga saker för barn, är nog oftast inte själva händelserna, utan att de ofta blir lämnade ensamma med sina känslor kring det som hänt. När barnen ser ut att må okay, så drar många vuxna slutsatsen att det bästa är att inte prata om det inträffade mer (kan gälla alltifrån jobbiga gräl mellan föräldrarna till bilolyckor eller sjukdomar).

Barn är så unika i att de är oerfarna, sårbara och helt beroende av vuxenvärlden, och därför kan jag inte nog betona hur viktigt jag tycker det är hur vi vuxna relaterar till barn och deras känslor. (hoppas detta också framgått i de inlägg jag tidigare skrivit under rubriken barn). Jag tycker Aletha Solter resonerar vettigt kring detta, att barn kan fastna i ett negativt ”acting out” och vuxna kan hjälpa dem till en mer konstruktiv känslobearbetning. Se boken Helping Young Childre Flourish . Lite kort om detta finns också i artikeln What causes Violence?.

För vuxna däremot kan ilska ofta ställa till med problem. Det kan leda till en livshållning av distans, ironi eller sarkasm eller till ansträngda relationer. Dessutom vet man att ilska leder till aktivering i det limbiska systemet i hjärnan (bl.a. amygdala och hypothalamus), utsöndring av stresshormoner i kroppen och också tankar (det prefrontala cortex). Detta kan leda till avsevärd stress, särskilt som aktivering av dessa system riskerar att trigga varandra, så att det blir en ond cirkel. Man kanske tolkar en situation på ett sätt som orsakar ilska, och sedan bär man med sig stresshormoner i timmar, som gör att ilskan stannar kvar i kroppen, vilket ytterligare predisponerar för ilskna tankar. Som jag förstått det så visar forskningen att det är skadligt för kroppen att gå omkring med sådan stress för mycket, det påverkar bl.a. immunförsvaret negativt och kan leda till benägenhet att få kroniska sjukdomar.

När en klient kommer till mig och berättar om problem med ilska, så brukar jag försöka föra tillbaks detta till ilskans ursprung, som jag ser som barndomen och relationen till föräldrarna. Samtidigt som det ofta är viktigt att stoppa själva ilskereaktionen här och nu. Att föra tillbaks det till barndomen kan innebära att man ser sig själv i en tidigare jobbig situation, och förstår att ilskan egentligen handlar mer om den situationen än om här och nu. (denna beskrivning är såklart grovt förenklad i jämförelse med hur en verklig terapi ser ut).

När en vuxen klient berättar om ilska mot föräldrarna, är det lite speciellt, där tycker jag att det är viktigt att validera att ilskan är helt befogad och rimlig (det normala är att man kan komma fram till att ilskan är befogad utifrån vad som hänt). Här är jag mycket försiktigt med att tolka denna ilska som ett problem, utan det är viktigt att låta klienten ”ha” denna ilska så länge som han/hon behöver och hur länge det är ska jag inte ha några synpunkter på.

Det finns en debatt där vissa anser att det är terapeutiskt att uttrycka och leva ut ilska, medan andra menar att det inte är det. Den terapi jag håller på med lutar åt det senare.Vad jag känner till finns det inte så mycket bra forskning på ilskeutlevande i terapi, men många terapiriktningar lutar mer åt att det är något som finns stor risk att fastna i. Om någon känner till någon forskning om detta, så skulle jag bli tacksam att få referenserna, för jag ser detta som ett knepigt och viktigt område.

[Se också de andra delarna i  serien om ilska: del 1 och del 3]