Problemet med ilska

Det är lätt att känna sig ”sann”, ”ärlig” eller ”uppriktig” när man säger sitt hjärtas mening och uttrycker att man är arg eller missnöjd med någon. Men problemet med att uttrycka ilska eller irritation är att forskning visar att man bara blir mer arg när man gör det. Detta tas upp i en artikel i måndagens Metro (s. 16). De pekar där just på att det i många sammanhang finns en föreställning om det goda i att släppa ut ilska, eller ”vara ärlig” med negativa känslor man känner mot någon. Men man har gjort många olika forskningsstudier som visar att ilska inte minskar av att man släpper ut den.

Psykologforskarna har varit kreativa när de testat detta. De har hittat på sätt att låta människor vara arga i kontrollerade laboratoriemiljöer. Och de har testat på olika grupper, såsom fotbollssupportrar, och all denna forskning pekar åt samma håll, att utlevande av ilska leder till mer ilska.

Inom integrationsterapi ser vi ilska som ett försvar som man behöver komma förbi på något sätt (se vidare i texterna på min hemsida). Alice Miller diskuterar ofta ilskan mot föräldrarna, och jag kan hålla med henne om att det kan vara viktigt att erkänna sådan ilska, men jag är tveksam till det terapeutiska i att leva ut sådan ilska, vilket inte sällan görs inom en del alternativterapier. Det finns tyvärr väldigt lite forskning på sådant terapeutiskt arbete med ilska.

Dessutom skapar ilska och irritation ofta avstånd mellan människor. En aspekt är att ilska är något som djur använder mot varandra, hundar morrar och visar hörntänderna, och avsikten är att skapa rädsla hos den andre, så det förståeligt att det leder till negativa reaktioner hos motparten. Relationsterapeuten Harville Hendrix förespråkar att man i kärleksrelationer ska skapa en miljö där det är mer okay och acepterat att uttrycka ilska, men jag undrar om det verkligen fungerar, och om ilskan bara leder till mer ilska, kan man undra vad man vinner på detta arbete.

Ur ett KBT-perspektiv (inlärningsteoretiskt perspektiv) skulle man kunna förklara ilskans lockelse med att det är starkt belönande för en kort stund att uttrycka ilska eller irritation. Man känner sig spänd innan, och lättad en stund efter, vilket gör att beteendet (ilskeuttryckandet) belönas och förstärks. Men denna lättnad är alltså bara kortsiktig och det riskerar att bli en ond cirkel, där man upprepar ett beteende som leder till problem på sikt.

Jag kan också rekommendera en artikel av Thich Nhat Hanh om ilska och mindfullness.

[se också de senare delarna i serien om ilska: här och här]

Alice Miller om att söka terapeut

Alice Millers råd till den som ska söka en terapeut: Fråga om hans/hennes egen bakgrund. Om han/hon svarar avvisande eller undvikande – anlita inte denna person.

Det är lätt att känna sig i underläge när man söker terapi, och Alice Miller ville uppmana alla klienter till att ha modet att ställa närgångna frågor, och till att se sig själva som vilken köpare som helst, som vill ha resultat för pengarna.

Hennes råd grundar sig på tanken att för att bäst kunna hjälpa en person med känslomässiga problem, behöver personen själv ha tagit itu med och löst sina egna bekymmer. Jag vet inte om det finns någon forskning på detta, men det låter ganska rimligt i mina öron.

Läs mer på Millers hemsida: How to find the right therapist. Det finns också en artikel där hon berättar mer om sin egen terapi-resa: The Longest Journey.

Numera (juni 2011) finns artikeln på Vuxnabarn.nu – Hur hittar man en bra terapeut?

Att återerövra sitt liv

Nu kommer äntligen Jean Jensons  bok Att återerövra sitt liv i nyutgåva. Boken är grunden för integrationsterapi, som jag utövar; en effektiv terapiform som både arbetar med beteendemönster och djupkänslor.

Boken kan köpas via Books-on-demand. Om någon vecka kommer den också att finnas tillgänglig i andra bokhandlar såsom AdLibris m.fl.

Mer information om boken finns på AttAtererövraSittLiv.se.

Samtalet om depression II

När jag skrev om min psykologuppsats fick jag en kommentar angående att jag verkade negativ till SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Jag skulle därför vilja förtydliga att när jag skrev min psykologuppsats, så var huvudsyftet att titta närmare på diskursen, dvs samtalet kring depression och depressionsbehandling. Jag ville försöka försöka göra detta utan att ta tydig ställning i frågorna kring att äta dessa preparat.

Min poäng var inte att kritisera att vissa äter, eller att läkare skriver ut SSRI. Genom att detaljstudera en informations-hemsida om depression utgiven av ett läkemedelsbolag, ville jag illustrera hur man kan ge sken av att ge neutral information, och samtidigt föra fram en medicinsk och biologisk modell för depression, som står i konflikt med andra, exempelvis psykologiska sätt att se på problemen.

Till dem som har funderar kring SSRI hoppas jag att uppsatsen kan bidra med lite kritiska infallsvinklar på hur man talar om och beskriver depression och SSRI.

Du hittar uppsatsen här.

Psykoterapimässan

Jag höll ett föredrag på psykoterapimässan på Norra Latin i Stockholm i början av maj. Den terapi som jag utövar, integrationsterapi, har vuxit mycket snabbt i Holland och Frankrike, och nu bjuder jag in till ett svenskt nätverk kring metoden.

För mig är det verkligen stimulerande och inspirerande att arbeta med den här metoden som både erbjuder mycket effektiv hjälp, och tar människors lidande på största allvar.

Några punkter som jag pratade om på mässan var:

Hur det faktum att metoden är inspirerad av Alice Miller underlättar för mig som terapeut att verkligen lyssna efter det sårade barn som ofta finns gömt i klientens bekymmer.

Att metoden verkligen engagerar hjärnan på flera olika sätt, alltifrån den känslomässiga hjärnan, till analyserande, till att göra saker, alltifrån att arbeta med här-och-nu till den tidiga barndomen. Både klienten och terapeuten tvingas använda sin hjärna på korsen och tvärsen, och detta tror jag är en viktig friskfaktor för att undvika tristess och stressproblem på arbetet (för oss terapeuter).

Jag demonstrerade också med en kollega hur jag konkret arbetar med metoden. Jag gjorde det för att jag tycker att vi har ett sätt att samtala som ofta hjälper oss att snabbt komma nära mycket viktiga och centrala saker, vilket jag också ser som en enorm styrka med metoden.

Ett antal terapeuter anmälde sig som intresserade, och skulle du som läser detta vara intresserad av att veta mer, är du varmt välkommen att höra av dig till mig på adressen som finns på min hemsida.

Alice Miller alltför förenklande?

Jag läser olika kommentarer kring Alice Millers död på nätet. Exempelvis: Tablet Mag, NY Times och SvD.

Flera av dessa tycker att hon var för extrem eller förenklande. De skriver inte direkt om vad det är hon förbiser eller förenklar bort, så jag vet inte exakt vad de menar.

Jag skulle ändå gärna vilja peka på att det faktiskt finns ett antal viktiga terapeuter och terapiskolor som har tagit starka intryck av Alice Miller:

Integrationsterapi, som jag själv håller på med, är en terapiform som vuxit snabbt i Holland och Frankrike det senaste årtiondet. Denna terapi har Alice Miller som den främsta teoretiska utgångspunkten.

Även Peter Breggin är tydligt påverkad av Alice Miller i sin syn på psykoterapi och läkning.

Recovery-rörelsen, det som på svenska ofta kallas 12-stegsrörelsen, har ju också satt avtryck i form av psykoterapi. John Bradshaw är en av förgrundsfigurerna för denna 12-stegsinspirerade terapi och även han är tydligt påverkad av Alice Miller. Tommy Hellsten och Olle Carlsson är två författare som spritt Bradshaws och hans kollegors idéer i Skandinavien. Det finns ett längre avsnitt om Miller i Carlssons och Else Blomgrens bok ”Hej och välkommen till Allhelgonamässan”.

Barbro Sandin, Bertram Karon och Robert Firestone är också terapeuter som är kända för sina anmärkningsvärda resultat, där jag ser ett tydligt släktskap med Millers idéer om barndomen.

Dessutom finns det världen över otaliga terapeuter som mer i det tysta arbetar med inspiration av Millers arbeten.

Ett antal auktoriteter inom barnuppfostran har en syn på barndomen som ligger nära Alice Millers. Exempel är Aletha Solter, Thomas Gordon och Jesper Juul.

Slutligen idag vill jag rekommendera en artikel som ligger närmre min egen syn på det Alice Miller uträttade: The Drama of the Gifted Therapist av Mark Harris.