Boken Pillerparadoxen och Olle Svennings kritik

I våras kom den svenska översättningen av Robert Whitakers bok om psykiatriska mediciner och deras långsiktiga effekter, Pillerparadoxen.

Whitaker går igenom en stor del av de forskningsstudier som finns på de långsiktiga effekterna av psykiatriska mediciner och kommer fram till att mycket tyder på att det verkar finnas en kortsiktig positiv effekt men att den långsiktiga effekten verkar vara negativ. Till exempel så finns forskning som tyder på att när människor tar neuroleptika så tredubblas risken för kronisk psykisk sjukdom (mätt som att aldrig återvända till skola och arbetsliv).

Whitaker kombinerar forskning av flera slag:

  • Studier och uppföljningar av patienter med och utan medicin. Tyvärr så finns det relativt få studier som följer upp patienterna på lång sikt, de flesta nöjer sig med några månader. De studier som finns visar dock tydligt negativa långsiktiga effekter.
  • Studier där man jämfört utfall mellan grupper med och utan medicin, t.ex. före och efter införandet av neuroleptika på 50-talet. Eller mellan utvecklingsländer såsom Nigeria med låg medicinanvändning och industriländer med hög medicinanvändning. Även här tyder forskningen på att de långsiktiga effekterna är negativa.
  • Statistik som visar att sjukskrivningstalen ökat och inte minskat med ökad medicinanvändning.
  • Diverse annan forskning som visar på problem med mediciner, såsom att man funnit att hjärnan anpassar sig och förändrar antalet receptorer på nervcellerna efter ett tag, vilket riskerar att göra hjärnan mer känslig och benägen till återfall.
  • Whitaker lyfter också fram många vittnesmål från läkare och forskare som granskat hur det ser ut i vården och forskningen och utifrån detta uttrycker tvivel och kritik mot den dominerande synen på medicinering.

Slutsatsen när Whitaker på detta sätt kan väga samman olika typer av källor och forskning, att han trovärdigt kan hävda att mycket tyder på att det finns åtskilliga problem med hur psykiatriska mediciner används inom inom vården idag.

Jag rekommenderar boken till alla som berörs av psykiatriska mediciner på något sätt.

Jag skulle här kort vilja kommentera den kritik mot boken som journalisten Olle Svenning har fört fram i Aftonbladet.

Svenning påstår sig ha ”dykt ned” i facktidskrifter och intervjuat psykiater. Men medan Whitakers bok är sprängfylld av referenser till vetenskapliga undersökningar, så presenterar Svenning inte en enda forskningsreferens som stöder att Whitaker är fel ute.

Intressant nog så har Whitaker ett avsnitt som handlar om hur kritiker av medicinparadigmet tystas, och Svennings artikel följer väl detta mönster. Det finns väldigt lite fakta eller forskning som går att bemöta, samtidigt som Whitaker beskrivs i starka negativa ordalag, såsom ”rättshaverist” och ”överdriven”. Jag ska därför försöka ta upp några av de saker Svenning tar upp som problem med boken:

Han påstår att inget stöder att psykos- och schizofreni-sjuka har en bättre prognos i utvecklingsländerna. Här grundar sig Whitaker på två stora WHO-studier som såvitt jag vet anses ha en hög grad av vetenskaplighet och som visar på stora skillnader i utfallet mellan industriländer och utvecklingsländer. Schizofreni definieras som att en psykos pågår längre än sex månader, och eftersom tillfrisknandet från psykos verkar fungera bättre i utvecklingsländerna, så blir antalet personer som i slutändan får diagnosen schizofreni mindre.

Svenning säger att Whitaker drar fram ett bisarrt exempel på en framgångsrik schizofrenibehandling i Finland från 1969. Detta är en metod som kallas Open dialogue där man har samtal med patienten och dess närstående redan i ett tidigt skede, när personen bara har haft en psykos och inte alls är i närheten av schizofreni (som det ju blir om det fortsätter i sex månader). Jag undrar vad som är bisarrt i detta – samtalsbehandling för psykos och andra psykiska problem är vanligt förekommande över hela världen. Och metoden är dessutom spridd till bland annat Danmark, Storbrittanien och USA. På sidan 427 i den svenska utgåvan radas de vetenskapliga studierna av Open dialogue upp och de är från 2000, 2002, 2003 och 2006 och de är självklart publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Varför nämner Svenning årtalet 1969?

Svenning ger sedan ett exempel på en person som abrupt slutar med sin neuroleptikamedicin med katastrofala följder. Jag har läst en hel del av Whitaker och också hört honom tala flera gånger. Jag har inte hört honom uppmana någon till att abrupt sluta med psykiatriska mediciner. Tvärtom så finns på hans blogg, Mad in America, bloggaren Monica Casani som är en av dem som mest utförligt på Internet ger råd till dem som vill trappa ner mediciner och ett av hennes viktigaste råd är att inte sluta tvärt. (se också min översättning av en av hennes artiklar).

Svenning tycker också att Whitaker minimerar narkotikas roll i ökningen av psykisk sjuklighet. Min bild är att han på ett ganska korrekt vetenskapligt sätt, lägger fram statistik och fakta och diskuterar olika tänkbara förklaringar. När det gäller ökningarna i sjukskrivningstalen, så tror jag inte att han någonsin säger att han har det slutgiltiga svaret, utan han ser detta mer som ett möjligt stöd för sina teser, där mer forskning behövs. Han förnekar inte heller rollen av olagliga droger i utvecklingen, utan tar upp att detta säkert spelar in, men lämnar den tråden eftersom det inte är fokuset för boken.

Svenning påstår också att Whitaker hävdar att läkemedelsindustrin finansierar scientologerna. Det jag kan läsa mig till är att Whitaker i en mening säger att man skulle kunna fantisera om att det är så (s. 314). Detta skriver han i sammanhanget att när det kommer kritik mot mediciner och medicinanvändning inom psykiatrin, så avfärdas denna ofta genom att associera kritikerna med scientologerna, och på så vis få dem att framstå som knäppa eller extrema. Men jag kan inte se att Whitaker verkligen försöker bevisa att så är fallet, han bara konstaterar att i debatten så finns scientologerna där väldigt lämpligt för att kunna avfärda kritiker, och jag uppfattar det inte som att han verkligen tycker att någon sådan finansiering existerar.

Är då Whitaker överdriven så som Svenning påstår?

Eftersom det finns mycket forskning, artiklar och webbsidor om medicinernas fördelar, så blir det naturligt att Whitaker koncentrerar sig på nackdelarna, och då kan det förstås låta lite ensidigt. Eftersom han verkligen försöker ta fram all upptänklig forskning om långsiktiga effekter, så finns inte uttrymme att nyansera och diskutera exakt när medicin eventuellt är bra eller dålig, då skulle boken bli ännu längre. Whitaker väljer också att illustrera med några vinjetter av personer som tagit mediciner, på så vis får man en tydligare bild av hur det kan se ut. Alla dessa är människor med olika negativa erfarenheter.

Att det är svårt att hitta en ”lagom” kritisk ton när man skriver om psykiatriska mediciner tycker jag har att göra med att det finns så mycket positivt skrivet, där mycket på ett eller annat sätt kommer från läkemedelsbolagen (se t.ex. min psykologuppsats). Ska man försöka ge en nyanserad allsidig bild, eller ska man fokusera på det negativa, det som inte kommer upp så ofta i andra sammanhang?

Jag tror att det kan vara viktigt när man läser Whitakers exempel, att också tänka på att många människor tar mediciner några veckor eller månader och slutar sedan utan att det har påverkat dem alls särskilt mycket. Många av mina klienter säger till exempel ungefär att ”jag fick antidepressiva piller på vårdcentralen, men slutade efter några veckor, för jag kände inte att de hade någon effekt, och det var inte så kul att läsa om biverkningarna”.

– Boken på Adlibris, Bokus

Missa inte heller den artikel som Svenning hänvisar till och Whitakers bemötande av denna kritik.

Påverkar psykiatriska mediciner sjukskrivningstalen negativt?

Under de senaste tjugo åren har det lanserats flera generationer med psykiatriska läkemedel. Samtidigt har sjukskrivningarna för psykiska problem skjutit i höjden, inte bara i Sverige utan också i andra länder i Väst. Man skulle ju förvänta sig att om det kommer bättre mediciner, så borde problemen minska.

Detta är en av de gåtor som Robert Whitaker tar upp i sina böcker. Han hävdar att det finns forskning som tyder på istället för att bidra till att minska sjukskrivningarna, har den ökade medicinanvändningen lett till ökade sjukskrivningar.

Han beskriver en bild där många som tar sådana mediciner upplever positiva förändringar och vissa upplever ingen skillnad. Men för en grupp avtar effekten med tiden och för en del leder medicineringen till en långsiktig försämring av tillståndet. Han målar upp en bild som jag också sett ett antal gånger: en person börjar ta antidepressiva (SSRI) och antingen vid påbörjandet av behandlingen eller när han/hon försöker sluta så utlöses en manisk reaktion. Denna är ofta skrämmande för personen och omvärlden, och då sätts normalt s.k. stämningsstabiliserande läkemedel in, som är snäppet tyngre än SSRI, vilket leder till en mer permanent kronisk problemsituation, ofta med långtidssjukskrivning som följd. Dessutom har de stämningsstabiliserande preparaten relativt dålig effekt. Personerna känner sig ofta tvungna att ta dem och är rädda för att sluta med dem samtidigt som problemen med maniska och depressiva perioder ofta fortsätter.

Whitaker citerar ett flertal undersökningar vars resultat tyder på att de långsiktiga effekterna av psykiatrisk medicinering är negativ. Ett tydligt exempel är att man har jämfört prognosen för schizofreni före och efter att neuroleptika (s.k. antipsykotisk medicin) kom. Det visar sig att patienterna hade bättre chans att återhämta sig till ett normalt liv före denna ”revolution” (som skedde på femtiotalet).

Jag ska erkänna att jag inte läst Whitakers källor och för oss svenskar kan kanske vissa av dessa tongångar låta lite konspiratoriska, men jag kan verkligen rekommendera att läsa honom. Han har bl.a. varit nominerad till Pulizer-priset.

Tilläggas kan att tanken på ett samband mellan SSRI och ökande sjukskrivningar också finns med i Lars Grips bok Medicin mot livet.

Se vidare:

En intervju med Whitaker som är översatt till svenska på Alternativjournalen.

En längre intervju med honom på Madness Radio (engelska).

Recension av Whitakers senaste bok på ZNet (engelska).

Påverkar psykiatriska mediciner sjukskrivningstalen negativt?

Under de senaste tjugo åren har det lanserats flera generationer med psykiatriska läkemedel. Samtidigt har sjukskrivningarna för psykiska problem skjutit i höjden, inte bara i Sverige utan också i andra länder i Väst. Man skulle ju förvänta sig att om det kommer bättre mediciner, så borde problemen minska.

Detta är en av de gåtor som Robert Whitaker tar upp i sina böcker. Han hävdar att det finns forskning som tyder på istället för att bidra till att minska sjukskrivningarna, har denökade medicinanvändningen lett till ökade sjukskrivningar.

Han beskriver en bild där många som tar sådana mediciner upplever positiva förändringar och vissa upplever ingen skillnad. Men för en grupp avtar effekten med tiden och för en del leder medicineringen till en långsiktig försämring av tillståndet. Han målar upp en bild som jag också sett ett antal gånger: en person börjar ta antidepressiva (SSRI) och antingen vid påbörjandet av behandlingen eller när han/hon försöker sluta så utlöses en manisk reaktion. Denna är ofta skrämmande för personen och omvärlden, och då sätts normalt s.k. stämningsstabiliserande läkemedel in, som är snäppet tyngre än SSRI, vilket leder till en mer permanent kronisk problemsituation, ofta med långtidssjukskrivning som följd. Dessutom har de stämningsstabiliserande preparaten relativt dålig effekt. Personerna känner sig ofta tvungna att ta dem och är rädda för att sluta med dem samtidigt som problemen med maniska och depressiva perioder ofta fortsätter.

Whitaker citerar ett flertal undersökningar vars resultat tyder på att de långsiktiga effekterna av psykiatrisk medicinering är negativ. Ett tydligt exempel är att man har jämfört prognosen för schizofreni före och efter att neuroleptika (s.k. antipsykotisk medicin) kom. Det visar sig att patienterna hade bättre chans att återhämta sig till ett normalt liv före denna ”revolution” (som skedde på femtiotalet).

Jag ska erkänna att jag inte läst Whitakers källor och för oss svenskar kan kanske vissa av dessa tongångar låta lite konspiratoriska, men jag kan verkligen rekommendera att läsa honom. Han har bl.a. varit nominerad till Pulizer-priset.

Tilläggas kan att tanken på ett samband mellan SSRI och ökande sjukskrivningar också finns med i Lars Grips bok Medicin mot livet.

Källhänvisn från förra artikeln

Är medicin effektivt på lång sikt?

Jag vill tipsa om Robert Whitaker som skrivit två böcker där han diskuterar bl.a. de långsiktiga effekterna av mediciner (psykofarmaka). Han har grävt fram studier som man inte hör talas om så mycket som tyder på att även om många upplever positiva effekter på kortare sikt, så kan den långsiktiga effekten vara sämre än utan medicin.

Se vidare:

En intervju som är översatt till svenska på Alternativjournalen.

En längre intervju med honom på Madness Radio.

Recension av Whitakers senaste bok på ZNet.