Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Finns det psykiska sjukdomar?

I det här inlägget tänkte jag försöka sammanfatta lite av den kritik som finns mot det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Det finns en hel del skrivet om detta på engelska och i olika vetenskapliga sammanhang (se t.ex wikipedia om diagnoser), här tänkte jag försöka mig på att skriva enkelt och lättillgängligt.

Oklara orsaker

Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen. Exempelvis finns scanningar av schizofrenas hjärnor, och då har man funnit vissa skillnader, men denna forskning kan kritiseras utifrån att dessa patienter också tagit neuroleptika under en lång tid, vilket troligen leder till förändringar både av livsstilen och av nervsystemet.

Eftersom det inte finns en klar bild över orsakerna till de flesta diagnoser, så finns det inte heller tydliga rekommendationer när det gäller behandling. Läkare gör odlingar för att fastställa om en infektion är orsakad av bakterier eller virus. Detta har betydelse för att endast bakterieinfektioner kan behandlas med antibiotika. Men för psykiska problem finns väldigt få sådana hållpunkter. Jag känner bara till två tillstånd där det finns tydliga behandlingsrekommendationer (borderline med självskada och PTSD). För övriga problem vet vi bara på en generell nivå att det kan hjälpa med samtal, terapi, motion och vissa kemiska substanser.

När det varken finns tydlighet när det gäller orsaker eller behandling för psykiatriska diagnoser, så faller liksom poängen med att sätta dessa diagnoser.

Normalt eller sjukt?

Även om man kanske ibland överdriver tydligheten i det somatiska (kroppsliga) diagnossättandet, så är det ändå så att exempelvis förekomsten av vissa bakterier är tydliga tecken på sjukdom. Men för psykiska ”sjukdomar” finns inga såna klara kriterier. Alla kriterier är saker som kan passa på en långt större grupp än de som får diagnos. De flesta av oss har exempelvis dagar då vårt tillstånd skulle passa in på kriterierna för depression. Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av ”längdsyndrom”.

Även vad det gäller mer extrema tillstånd som de som är kopplade till psykos och schizofreni, så är detta saker som upplevs av betydligt fler än de som får diagnosen. Ett exempel är rösthörande, där man har kommit fram till att det är ett betydligt vanligare fenomen än vad man förut trodde. Även mer ”flummiga” upplevelser såsom att tro sig prata med Gud eller att tro att man har en alldeles speciell roll som räddare av universum är saker som icke-diagnostiserade kan uppleva.

Samsjuklighet

Samsjuklighet eller s.k. comorbiditet är också något som brukar tas upp i kritiken mot psykiatriska diagnoser. Ett exempel är att det finns en stor överlappning mellan diagnoserna depression, generaliserad oro (GAD) och social fobi. Detta innebär att många uppfyller två eller tre av dessa diagnoser. Många deprimerade har en tendens att dra sig undan från social relationer. Detta är troligen en viktig komponent i hur depression uppkommer. Vissa har så stora svårigheter att det räknas som social fobi. Men begreppet samsjuklighet, att säga att personen har två diagnoser, tillför inget till förståelsen av problemet, tvärtom förvirrar detta. Man börjar undra vilket av sjukdomarna man först ska försöka behandla. Ännu mer förvirrat blir det när man tänker på att depression räknas som en affektiv störning och social fobi och generaliserad oro som ångestsyndrom. Då kan man verkligen få för sig att man lider av två (eller tre) åkommor.

I stället tycker jag man borde se de sociala problemen och depressionen som en gestalt; ett problem. Om man har en person som är nedstämd och som undviker sociala kontakter, så är det precis de sociala kontakterna som personen behöver arbeta med, oavsett vilka diagnoser han/hon uppfyller.

Och vad är förresten normalt?

Ett ännu mer radikalt sätt att se på det här med psykiska sjukdomar och diagnoser kommer exempelvis från mad pride- och neurodiversity-rörelserna. De har ett liknande synsätt som HBT-rörelsen, att de vill ifrågasätta vårt sätt att se på normalitet. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt och inte? Och varför ska detta med att vara normal vara så viktigt, egentligen? Kan man istället vara stolt över sin olikhet?

Jag kan tänka mig att detta perspektiv är lite svårsmält för många av oss som jobbar inom området, vi ser ju ändå att det kan finnas en hel del lidande associerat med psykisk ohälsa. Men det förtjänar ändå att tas på allvar. (lyssna t.ex. programmet med Ari Ne’eman på Madness radio)

Alternativ till diagnostisering

Det här resonemanget ska självklart inte få konsekvensen att man förminskar psykiskt lidande eller gör det svårare att få hjälp. Tvärtom tror jag kan det kan underlätta att bli bättre om man inte tänker i termer av ”sjukdom”. I exemplet ovan med den deprimerade skulle man kunna komma fram till en problembeskrivning som: Jag har hamnat i ett mönster där jag undviker sociala kontakter, och detta har gjort att jag ofta känner mig nedstämd.

I exemplet med schizofreni innebär diagnosen ett betydande stigma för personen och jag tror att det är en stor vinst att komma bort från detta. Om det är en person som hör röster, kan man i förhållande till detta ha flera strategier, en är att acceptera och normalisera detta med rösthörande. En annan är att hitta sätt att prata med rösterna och få ett grepp om vad de har att säga (som Rufus May gör i videon). Däremot innehåller schizofrenietiketten föreställningar om att det är kroniskt eller ärftligt, och att tänka så kan bara hindra och försvåra en positiv utveckling.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att själva ordet ”sjukdom” i många fall kan stjälpa mer än det hjälper och det finns goda argument till att inte använda detta ord, eftersom psykiska problem på väsentliga sätt skiljer sig från fysiska sjukdomar.

Läs gärna mer om psykiatritik här på bloggen: Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling.

Avskaffa schizofreni-diagnosen!

Jag har just anslutit mig till Facebook-gruppen Abolish Schizophrenia (The Campaign to Abolish the Schizophrenia Label).

Mycket förkortat så bygger kampanjen på följande argument:

  • De symtom som traditionellt associeras med schizofreni; hallucinationer, rösthörande och vanföreställningar, är inte ovanliga bland icke-diagnostiserade personer som fungerar ute i samhället. Det går därför inte att koppla ihop dessa symtom med något slags ”patologi”. Om någon någon går till kyrkan och mumlande ber till Gud på en söndag, så betraktas detta av vårt samhälle som ”normalt”, medan om någon utför samma beteende på Sergels torg, så finns risk att han/hon blir tagen av polisen och körd till psykakuten.
  • Efter mer än hundra år av forskning har man inte kunnat visa någon tydlig underliggande organisk orsak till ”sjukdomen”. Den forskning som har inriktat sig på att visa ärftlighet kan också ifrågasättas (se: Schizophrenia: Medical Students Are Taught It’s All in the Genes…).
  • Diagnosen ges till människor som verkligen är illa ute i något avseende, men saknar både validitet och reliabilitet, det vill säga: Det är fortfarande mycket osäkert om diagnosen verkligen motsvarar ett distinkt tillstånd som skiljer sig från andra extrema tillstånd (diagnosens validitet). Och bedömningarna om vem som bör få diagnosen skiljer sig mycket mellan olika experter (s.k. reliabilitet).
  • Eftersom det saknas tydliga fynd om orsakerna, saknas det också tydliga behandlingsförslag. När sättandet av diagnosen inte leder till någon bra och effektiv behandling, så tillför det inte så mycket för individen att få diagnosen.
  • Istället har shizofreni-diagnosen blivit lite av ett skällsord; i dagligt tal säger man att någon eller något är schizad, ungefär som ”helt utflipprad”. Diagnosetiketten är associerad med farlighet, destruktivitet, opålitlighet, och helt enkelt fullständig galenskap. Den ses också som ett verkligen kroniskt tillstånd. Diagnosen  innebär därmed i första hand ett stigma för dem som får den.
  • Forskarna och aktivisterna som står bakom kampanjen pekar på att trauma och dissociation är begrepp som bättre hjälper oss att förstå de extrema tillstånd som inom vården diagnostiseras som schizofreni. De menar att vi istället för att sätta denna urvattnade och innehållslösa diagnos, bör lyssna på dessa personer och förstå hur trauma, stress och andra livsomständigheter lett till problemen.

Jag har apropå detta hittat en dokumentär på nätet om psykologen Rufus May, som jag starkt kan rekommendera. Han behandlar rösthörande och hjälper dem tillbaks till samhället med stora portioner av kreativitet och empati.

För mer information om kampanjen, se: artikeln Abolish Schizophrenia.

Om någon har hittat det här inlägget genom att söka på ”schizofreni” eller liknande, så hoppas jag att inlägget och bloggen i övrigt visar att det finns en mångfald av perspektiv på schizofreni. För mer information om alternativa synsätt och behandlingar, kan jag rekommendera Madness Radio där många viktiga personer och begrepp figurerar.  Den är dock på engelska, och tyvärr finns jämförelsevis lite material på svenska.

Tillägg: Jag ser att detta inlägg kom att diskuteras på viska.se – vill för säkerhets skulle förtydliga att det är lite polemiskt; jag vill föra fram ett alternativt sätt att se på detta och då tycker jag att det kan ingå att man kan ta i lite extra. Jag är självklart för att drabbade av dessa problem ska få bra hjälp, helst mycket mer och med större bredd och mångfald än idag. Jag tänker att diagnoser kan och bör diskuteras ur en rad olika synvinklar, men att detta inte görs tillräckligt idag, och en viktig anledning att jag skriver om detta är att jag tycker att det borde tas upp mer.

Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling

När jag gick på psykologlinjen fick vi inte ens veta att det finns ett helt fält med forskare som är kritiska till den etablerade psykiatriska praktiken och teorin. Det var ett område som helt enkelt utelämnades, trots att det borde ha stor vikt för vår framtid inom yrket. Därför tänkte jag komma med några förslag på tänkbara uppsatser inom detta område. Plus några tips på böcker och artiklar.

Jag vill verkligen betona att psykologer och andra akademiker kan göra en enormt viktig insats genom att ta ställning för alternativa synsätt, teorier och praktiker inom psykiatrin.

Intresserade är välkomna att höra av sig till mig om ni vill bolla något eller så.

Diskursanalys

Som jag ser det är diskurs och makt viktiga begrepp för att analysera och förstå psykiatrin. Diskursperspektivet vill belysa hur maktstrukturer skapar texter/representationer som är ideologiskt färgade. Ett exempel är information från läkemedelsbolag. Dessa har makt och pengar att föra ut sina budskap, vilka på olika sätt är färgade av deras intresse att läkemedel ska ses som en bra och fungerande behandling.

Jag skrev min psykologuppsats på detta tema – En kritisk diskursanalys av Depresionslinjen.

Det finns många områden av diskurs som jag tycker det vore bra om de analyserades och diskuterades, t.ex:

  • Evidenstänkandet kring psykoterapi
  • Den statliga kampanjen (h)järnkoll (se mina blogginlägg om detta)
  • Texter om tvångsåtgärder såsom bältesläggning och tvångsmedicinering
  • Texter om s.k. neuropsykiatri – själv undrar jag mycket om hur detta begrepp egentligen uppstått och blivit så erkänt som det verkar vara idag.

Tillfrisknande

Schizofreni har i många sammanhang setts som en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Som en reaktion mot detta har det kommit en hel del forskning kring hur människor faktiskt tillfrisknar från sådana problem. Det är viktigt att detta belyses, då de liksom försvinner ur systemet, och många läkare träffar aldrig dessa personer, eftersom de ofta gör vad de kan för att slippa ha kontakt med psykiatrin.

Här finns Alain Topors böcker som en bra utgångspunkt

Feministiska, HBT- eller postkoloniala perspektiv

Psykiatrin är som sagt en maktstruktur som andra i vårt samhälle, och kvinnor, queerpersoner och icke-vita/invandrare särbehandlas och kränks där såväl som på andra ställen.

En bra inledande text kring kvinnor i psykiatrin finns i Peter Breggins bok Toxic Psychiatry. Jonathan Metzl har skrivt om hur schizofreni blev en ”svart” sjukdom i USA (se en intervju i Psychology Today). Jag vet inte någon som skrivit ur HBT-perspektivet, men exempelvis diagnostiseringen av homosexualitet är ju ett brännbart och viktigt ämne.

Överlevarhistorier

”Giving voice” – att ge röst – har varit ett populärt uttryck i de senaste decenniernas samhällsvetenskap. Detta bygger på tanken att vissa personer och gruppers historier har lättare att komma fram och nå ut i mediebruset än andras. Mentalpatienterna själva är en grupp som sällan hörs, särskilt inte med sina egna autentiska historier. Forskare och studenter kan därför medvetet välja att ”ge röst” åt dessa, genom att t.ex. intervjua och publicera deras livsberättelser.

In our own voice: African-American Stories of Oppression, Survival and Recovery in Mental Health Systems beskriver detta perspektiv.

Alternativa behandlingar

Det dominerande perspektivet inom psykiatrin är ju ganska medicinskt och naturvetenskapligt. Det har på många ställen i världen ordnats alternativa centra som strävar efter en mer mänsklig och demokratisk approach.

Ett exempel är Soteria. Madness Radio har en hel del information om detta område.

Alternativterapier, New age, självhjälpsgrupper och nätgemenskaper är andra alternativa arenor som kan utgöra resurser för människor med psykiska problem. Jag skulle t.ex. gärna vilja göra en diskursanalys där jag jämför hur människor med psykiska problem pratar i en självhjälpsgrupp med hur pratet blir i kontakter med psykiatrin. Det vore också roligt att läsa en uppsats på temat ”vad kan den etablerade psykiatrin lära av alternativfältet?”

Litteraturtips

Har man den läggningen att man gärna befattar sig med en sociologisk studie från 1960-talet på engelska, ska man absolut läsa Asylums av Erving Goffman. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket i den som på pricken beskriver hur det ser ut i psykiatrin idag, trots alla reformer.

Boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy and Analysis kan säkert också ge en del uppslag till uppsater, den ger en bra överblick över vanliga kränkningar i vanlig terapi (på AdLibris)

A sociology of mental health and illness av Pilgrim och Rogers är en bra inledning till ämnet.

Peter Breggin och Paul Whitaker har skrivit bra om medicin och medicinering. (Whitaker på Bokus; Adlibris),

International Center for the Study of Psychiatry and Psychology har också många bra länkar och artiklar, bl.a. om ärftlighet för schizofreni.

Hopp för människor med psykos och schizofreni

Daniel Mackler har gjort en dokumentär om arbetet med psykosproblem i västra Lappland. Detta arbete har blivit känt världen över, då de uppvisar överlägset bättre behandlingsresultat än konventionell vård, med betydligt fler helt återställda, och väsentligt mindre medicinanvändning.

Här, på Beyond meds-bloggen (även kallad ‘Bipolar blast’) berättar Mackler mer om sina reflektioner och det finns också en trailer till dokumentären. Arbetsättet, på engelska benämt Open Dialogue, bygger på att vården engagerar sig i en respektfull, demokratisk dialog med de drabbade och deras anhöriga.