Att trappa ner psykiatriska mediciner – en nybörjarguide (av Gianna Kali)

Jag har postat denna text tre gånger sedan jag startde bloggen. Det är en en slags sammanfattande orientering för att hjälpa människor dra ner på psykiatriska mediciner (psykofarmaka) så säkert som möjligt. Här finns länkar till Internet-resurser skrivna av professionella som man kan ta med till sin doktor så att han/hon får rätt hjälp. Det är ingen hemlighet att jag gjorde allt det svåra helt själv och att mina läkare stod vid sidan om och i bästa fall samarbetade…

För mer utförlig information om att trappa ner mediciner se min ”om”-flik.

Vare sig du vill sluta med mediciner helt eller bara minimera det du tar, är det första jag rekommenderar dig att läsa en artikel av Joanna Moncrieff. Den handlar huvudsakligen om att trappa ner neuroleptika, men mycket kan appliceras på annan psykofarmaka. Denna artikeln kan skapa rädsla hos dem som vill sluta med mediciner, men jag tycker det är viktigt att människor förstår att det finns verkliga faror och risker associerade med att trappa ner – särskilt snabb nedtrappning och utan lämpligt stöd.

Det finns en varning för riskerna med psykofarmaka-nedtrappning här. Detta skrevs för ett tag sedan och jag har nu ändrat i det. Det talar utifrån mig när jag fortfarande behövde mina mediciner. Jag har sedan dessa helt slutfört min nedrappning och mår långsamt bättre.

Jag vill också återigen starkt rekommendera Peter Breggins bok: ”Your Drug May Be Your Problem: How and Why to Stop Taking Psychiatric Medications.” Jag har läst en hel del av David Healy. Han erbjuder många insikter särskilt inom antidepressiva. Hans webbsida finns här. På forumet Paxil Progress [Paxil är detsamma som Seroxat] finns det många diskussioner om hans arbete. Det är ofta inte tillräckligt konservativt och möjligheterna att överföra kunskaperna till Prozac [fluoxetin/Fontex i Sverige] är överskattade. Många människor lyckas bättre genom att helt enkelt trappa ner så sakta som möjligt från den ursprungliga medicinen de gick på.

Andra gillar Joseph Glenmullens arbete med antidepressiva. Jag har har inte läst det men man har sagt mig att han föreslår för snabb nedtrappning för mång. Jag nämner det här för att många läkare tycker om att höra om dessa fenomen från andra läkare.

För att trappa ner från benzodiazepiner, är Heather Ashtons manual den bästa hjälpredan som skrivits av någon professionell. Den är dock inte alls så försiktig som den skulle kunna vara, även fast hon är ganska bra på att själv beskriva sådana begränsningar.

De ovannämnda är professionella med expertis och erfarenhet inom änmet. De kan hjälpa och stödja dig när du pratar med andra professionella.

Jag har funnit, på gott och ont, att det är de organiserade patienterna på nätet som vet mest om nedtrappning och som är de mest försiktiga och som ger bäst råd, även om det också kan vara bristfälligt. Alla är offer för sina egna föreställningar eftersom vi har att göra med en värld av anekdoter som inte har blivit systematiskt utforskad. I detta har läkare mindre anekdotisk erfarenhet, helt enkelt för att de har inte haft att göra med den stora volymen av människor vi som frekventerar dessa underjordiska internetvärldar har. Jag säger detta både som en person som har fått kämpa för att bli bra och som en professionell inom området.

Alltså, dessa böcker är givande och viktiga. Men enligt min erfarenhet tycker jag inte att de går tillräckligt långt (jag har läst vissa och vet en del om andra). De tar inte upp diet och näringsfrågor och de betonar inte alls hur långsamt många människor måste trappa ner. Breggin går så långt som att säga att personer som tagit neuroleptika i många år kan behöva vänta upp till två månader mellan varje steg i nedtrappningen. Detta nämns dock bara en gång och kortfattat. Vad jag erfarit är att för många människor är det nödvändigt att vänta en längre tid mellan nedtrappningarna oavsett vilka läkemedel det handlar om.

Det finns människor som jag har haft kontakt med som har slutat tvärt (s.k. cold-turkey), men finns många faror med detta och risken för långvariga utsättningssyndrom eller helt återfall är mycket hög. De mest framgångsrika kommer att ta månader på sig och i vissa fall, för personer med höga doser och flera olika mediciner, kan det ta år. Jag faller i den senare kategorin. Det tog mig lite över sex år att bli fri från sex olika mediciner. Tålamod är nyckeln. Detta är något jag har behövt utveckla och när jag misslyckats med att ha tålamod har jag behövt genomlida konsekvenserna av alltför snabb nedtrappning, och har behövt öka dosen efter att ha fått hemska utsättnnigssymtom, en gång i två månader innan jag förstod vad som pågik. Det finns i allmänhet ingen anledning att lida i någon större utsträckning, men en viss grad av besvär och otrevliga symtom bör man ta med i beräkningen.

Breggin föreslår vad som blivit känt som 10 %-regeln. Oavsett vilken medicin det gäller ska dosen inte minskas med mer än 10 % åt gången. Även när man har dragit ner till en viss nivå, ska nästa nedtrappning inte överstiga 10 % av den nya dosen. Därför minskar mängden milligram man drar ner vid varje nedtrappningssteg. Till slut blir det fråga om bråkdelar av milligram. Jag har funnit det lämligt att ibland till och med dra ner med mindre andelar än så. Så lite som 5 % och vissa som drar ner på benzodiazepiner kan gå i steg på 2,5 % eller mindre. Att dela på piller räcker inte alltid. Ibland blir det nödvändigt att lösa upp pillren (i vatten eller annat) och mäta upp med pipett eller liknande (s.k. titrering). Ibland kan det gå att få tag på medicinen i flytande form via recept. Ett annat alternativ är att ta med medicinen till ett särskilt apotek som kan krossa och blanda till kapslar av lämplig storlek. Detta är dyrare men om man har råd kan det vara mycket praktiskt.

Noter att vissa typer av medicin inte ska lösas upp, krossas eller skäras. Särskilt depåmediciner. Detta vore mycket farligt.

Fysisk aktivitet kan vara en viktig del av nedtrappningen, men måste oftast begränsas till lugna promenader eller kanske simning. Alltför ansträngande aktivitet kan överstimulera och göra utsättningssymtomen större.

Min egen erfarenhet med träning är att före min aggressiva nedtrappningsprocess startade och under den period som jag tog en lång paus, så gick jag långa promenader i skogen ett par gånger i vecka, kombinerat med kraftfull träning på gymmet. Som ett resultat av min nedtrappning är jag idag alltför utmattad och trött för någonsin kunna ta mer än en timmes promenader. Ofta kan jag inte göra ens det. Jag har lärt mig att det är viktigt att lägga åt sidan min ängtan efter att gå ner i vikt tills nedtrappningen är över. Vissa kan gå upp i vikt, medan andra kan gå ner som ett resultat av nedtrappning. Men att äta bra är så viktigt att man inte bör överväga att dra ner på kalorier om det inte är att man äter tillräckligt med nyttig mat, vilket bör inbegripa att äta ofta för att kontrollera blodsockernivårena, vilket de flesta som drar ner på medicin har problem med.

Hur har det gått hittills i min nedtrappning? När jag slutligen lärde mig har jag vanligen dragit ner med mindre än 10 % åt gången, och väntat minst två veckor åt gången. Detta kan vara alltför snabbt för många… och har också varit det för mig ibland. I ett läge, när jag led av hemska symtom av att ha trappat ner på Risperdal alltför fort, så ökade jag dosen något, tillät läget att stabiliseras, och bytte till att dra ner på Lamictal. Neuroleptika (i detta fall Risperdal) ändrar kemin hjärnan så mycket att jag bestämde mig att ta en paus så att min hjärna kunde återhämta sig från vad som hade varit en alltför stor neddragning av medicinen.

De symtom jag har stött på har först och främst varit hemsk utmattning och trötthet. Detta har varit mycket jobbigt och ihållande. Just nu känns det snarare som att jag går på fler mediciner än färre. Jag har också haft en del sömnproblem och när det var som värst, när jag drog ner på Risperdalen alltför fort , blev jag extremt uppvarvad, och fick sömproblem och smärtor i nacken, axlarna och ryggen. Jag hade kommit ner på 7/8 av ett milligram, men gick upp till 1 ½ mg. Dessa symtom försvann när jag ökade dosen. Humörsvängningar och allmän irritabilitet har inte varit ovanliga. Humörsvängningarna har varit begränsade till fluktuationer mellan normala och nedstämda tillstånd. Vad gäller depressionen så har jag mycket som händer i mitt liv, särskilt med min bror döende i cancer, så jag är inte säker på hur mycket detta [med nedtrappningen] är huvudorsaken till mina depressiva symtom. Jag har också gått igenom kortare, övergående perioder av overklighetskänslor. Jag har också ett lättare arbete som håller mig mycket upptagen i januari och februari och de logistiska delarna i detta – med telefonsamal och pappersarbete – gjorde mig mycket uppvarvad och stressad. Det faktiska arbetet uppskattade jag mycket. Det som har stått klart för mig hela denna tid, är ändå att jag inte har haft något som liknat ett återfall.

Ovanstående skrev jag för ett tag sedan. Jag har slutfört min nedtrappning och jag lider av ’post-withdrawal syndrome’ (utsättningssyndrom), en allvarlig sjukdom, vilken vi vet det mesta om från benzo-nedtrappning. Vissa personer blir sjuka oavsett om de vidtagit alla försiktighetåtgärder. Jag ser detta ofta med dem som tar antidepressiva och det verkar som att vilken medicin som helst kan orsaka långvariga problem hos dem som på något sätt är predisponerade för det.

Och slutligen, måste jag igen tillägg, att min diet och näringsintag har varit extremt viktigt. Jag kunde inte fortsätta min nedtrappning innan jag började förändra min diet. Jag håller mig till den fanatiskt, och äter bara mycket sällan en extra liten bit av något jag längtar efter. Det som är viktigast för mig, dock, är att jag verkligen inte saknar någonting. Jag är glad att göra det som min kropp behöver för att bli frisk. Det är inte svårt att ändra sin diet när man väl förstått hur mycket det hjälper. Oftast har tanken att äta något som jag saknar, inte någon attraktion. För tips om diet och näring, se två tidigare inlägg: här och här.

Jag skrev alltså ovanstående för ett tag sedan. Jag har nu ändrat lite, men inte mycket. Jag har slutfört nedtrappningen från sex olika psykiatriska mediciner. Det tog mig över sex år. Jag lider av fysiska funktionsnedsättningar [på grund av detta] och jag följde de noggranna reglerna ovan. Jag blir bättre, men det går långsamt. Det finns faktiska risker i att trappa ner på mediciner.

Mitt sinne är klarare men mitt liv är begränsat av fysiska funktionsnedsättningar. Detta är allvarliga grejer. Den goda nyheten är att de flesta inte blir så sjuka som jag och de flesta har inte så mycket mediciner att trappa ned som jag. Men försiktighet är alltid viktigt.

Jag måste säga att trots att jag har haft en hel del fysiska men, så är det faktum att jag fått min passion tillbaks i livet och en förmåga att se och uppskatta livets skönhet (och smärta) utan dimma, är väl värt mödan. Jag inser att jag har haft mycket tur som haft det stöd jag behövde och både känslomässiga och ekonomiska resurser att gå igenom detta.

Ytterligare länkar:

Artikel om att späda medicin med vatten.

För ytterligare information se här, där finns också en lista på grupper där man kan finna stöd på nätet.

Här hittar du Freedom Centers och Icarus manualer: Harm Reduction Guide To Coming Off Psychiatric Drugs & Withdrawal.

Detta är en svensk översättning av artikeln A psychiatric drug withdrawal primer… från bloggen Beyond meds. Översättning psykolog Daniel Kraft. Tyvärr är de flesta av länkarna i texten till sidor på engelska. Läs mer om Gianna Kali i mitt nästa inlägg. Kali var en pseudonym, numera använder hon sitt riktiga namn, Monica Cassini.
Se också mitt senare inlägg resurser för dig som vill trappa ner psykiatriska mediciner.

Samtalet om depression II

När jag skrev om min psykologuppsats fick jag en kommentar angående att jag verkade negativ till SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Jag skulle därför vilja förtydliga att när jag skrev min psykologuppsats, så var huvudsyftet att titta närmare på diskursen, dvs samtalet kring depression och depressionsbehandling. Jag ville försöka försöka göra detta utan att ta tydig ställning i frågorna kring att äta dessa preparat.

Min poäng var inte att kritisera att vissa äter, eller att läkare skriver ut SSRI. Genom att detaljstudera en informations-hemsida om depression utgiven av ett läkemedelsbolag, ville jag illustrera hur man kan ge sken av att ge neutral information, och samtidigt föra fram en medicinsk och biologisk modell för depression, som står i konflikt med andra, exempelvis psykologiska sätt att se på problemen.

Till dem som har funderar kring SSRI hoppas jag att uppsatsen kan bidra med lite kritiska infallsvinklar på hur man talar om och beskriver depression och SSRI.

Du hittar uppsatsen här.

Vad som saknas i samtalet kring depression

Idag vill jag berätta om min examensuppsats på psykologlinjen. Jag gjorde en diskursanalys av en informationssida på nätet om depression, en av alla dessa sidor som ges ut av läkemedelsbolag, och som slutar i en rekommendation att prova SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Diskursanalys låter kanske krångligt, men det handlar helt enkelt om att man analyserar en text eller liknande. Man tittar på det som sägs, och också hur det sägs. Man kan till exempel räkna ord, och på så vis komma fram till vad som texten verkar vilja framhäva.

Jag kom fram till att den här informationssidan hade en underliggande trattstruktur, först ville den fånga in så många människor som mår dåligt som möjligt. Sedan ville den etablera att de hade ”depression” och efter det sökte den etablera depression som en medicinsk åkomma. Och från det var steget inte långt till att rekommendera att gå till en läkare. Och det är just hos läkare som sannolikheten är störst att en person som mår psykiskt dåligt kommer att få SSRI – alltså är detta ett viktigt mål för läkemedelsbolagen. Sidan berättade såklart om terapi och så, men det gick att visa att det var ”gå till läkare” som var huvudspåret.

För att illustrera vad som inte blev sagt i texten (d.v.s. nätsidan) lyfte jag fram tre aspekter av depression som jag tyckte saknades:

1.

Depression som symtom på samhällelig underordning

Det finns massvis med forskning på att olika grupper är över- och underordnade i vårt samhälle, främst finns denna forskning inom sociologi. Mest hör man väl om kvinnors underordning, men andra viktiga kategorier för över- och underordning är social klass, sexualitet, etnicitet och handikapp.

Om man tar kvinnor som exempel, så har de arbeten med lägre status, lägre löner och mindre möjligheter till karriär. Dessutom arbetar många kvinnor dubbelt, genom att ta ett större ansvar för hemmet. Det är i detta perspektiv inte alls konstigt att kvinnor mår sämre psykiskt (och fysiskt också för den delen). Ett tråkigt arbete med dålig lön kan knäcka den bäste.

2.

Depression som existentiell utmaning

Många som blir nedstämda har hamnat i något slags återvändsgränd i livet. Det kan vara relationer eller jobb som bara känns tomma och meningslösa. Eller att man känner att livet borde ha mer att ge.

Att man då mår dåligt är för det första inte konstigt. För det andra är det en mycket viktig signal om att något måste förändras.

Den amerikanske psykologen Rollo May och KBT-konceptet beteendeaktivering är två inspirationskällor för mig när det gäller de livsfilosofiska aspekterna av depression och nedstämdhet.

3.

Depression som minne

När ett barn inte får sina behov uppfyllda så känner barnet just hopplöshet och meningslöshet. Det kan gälla hela spektrat från ”vanliga föräldrar” som inte har tid att lyssna på eller leka med barnet till mer tydliga kränkningar såsom våld eller bevittnande av våld, som tyvärr fortfarande är vanligt.

Tyvärr har barn då inte möjligheten att göra en objektiv bedömning av situationen. De är alltid i underlägsen position gentemot vuxenvärlden och kan inte se att det är föräldrarna som inte har koll. Så barnen lägger normalt sätt skulden på sig själva, de tror att det är de själva det är fel på. På detta vis uppkommer känslor av depression, och eftersom barn inte kan se sanningen om föräldrarnas brister i vitögat, så kommer de ofta ha svårt att se varifrån känslorna kommer, sen när de är vuxna och nedstämda.

På detta sätt kan man säga att depression och nedstämdhet ofta är en slags ”minnen” från en tid då livet kändes helt hopplöst och övermäktigt och när man inte fick tillräckligt med kärlek och trygghet av sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Alla dessa tre perspektiv bär med sig möjligheter till att agera och förändra sitt liv. Nappar man på tanken om att ens nedstämdhet har med samhället i stort att göra, så kan man engagera sig socialt eller politiskt. Ett exempel är kvinnojoursrörelsen där kvinnor som mått dåligt och haft det tufft hjälper andra kvinnor i kris. Den existensiella utmaningen kan man hantera genom att börja förändra sitt liv, kanske ta små steg mot att försöka förverkliga en dröm man haft. Känner man att man det kan ligga något i att nedstämdheten har med barndomssituationen att göra, kan man gå i terapi eller självhjälpsgrupper, till exempel.

Men med antidepressiv ”medicin” (SSRI) är individen mer av en passiv patient som är mottagare av sjukvårdens ”behandling”. Det är detta som gör att det idag finns en stor oro för att även om antidepressiva kan kännas som en hjälp i stunden, så leder de inte till en långvarig hjälp, utan många hamnar i att äta dessa preparat i år och årtionden.

Du hittar min uppsats här.