Poesi är motsatsen till Facebook

Som jag skrivit tidigare  har jag kämpat ett tag för att använda Internet på ett bättre sätt. Ibland när jag är trött har jag hamnat framför Facebook och strösurfat en halvtimme eller en timme, och det där har jag kommit fram till är ett väldigt onödigt sätt att lägga min tid på.

Så idag när jag satte mig ner med en poesibok, så slog det mig att Facebook och strösurfande är som godis och snabbmat, det ger en omedelbar känsla av trevnad att titta på en gullig katt eller en politiker tagen med byxorna nere, men på lång sikt så ger det inget mervärde, bara att våra liv rycks sönder i mindre och mindre delar. Medan poesi liksom är motsatsen. Det är ord som är skrivna och utvalda för att sätta läsaren i en viss stämning, ord som kräver att man tar sig tid. Att läsa poesi kan vara som att ta sig tiden att lära känna en annan människas själ på djupet.

Ord och text kan fungera så olika beroende på sammanhanget.

Jag ser dessa tendenser hela tiden omkring mig. På tåget och tunnelbanan sitter människor och surfar på sina mobiler. Och jag antalet korta tidsbegränsade anställningar ökar. Människor flyttar mer under sina liv. I en skola i området där jag bor fick jag veta att man regelmässigt skyfflar om alla eleverna i femman, utan att det egentligen är motiverat av något behov, man bara gör det. De senaste årens böcker är ofta inte skrivna för att läsas från pärm till pärm, utan är fulla med bilder och faktarutor och liknande för att förenkla blädderläsning. Weekendresor till storstäder är populärt. Överallt har vi i vårt samhälle tendensen att prioritera det snabba och kortvariga och nedprioritera det långsamma och det som behöver ta tid.

13 tecken på att du är alltför upptagen (från ZenHabits.net)

Hämtar dessa punkter från inlägget The silliness of busyness på bloggen ZenHabits.

”Du kan vara hopplöst uppslukad i det okloka med att vara upptagen om:

  • Ditt vanligaste svar på frågan ‘hur är det?’ är ‘mycket’ eller ‘bissi’ eller ‘galet mycket’.
  • Du ägnar tid åt att oroa dig över hur upptagen du kommer att vara i morgon.
  • Du blir arg eller irriterad när din partner eller dina vänner inte är lika upptagna som du själv.
  • Ditt upptagna liv gör att du är vaken på nätterna och tänker på allt du inte fått gjort.
  • Du gör en poäng av att låta människor veta att du är kvar på kontoret efter arbetstid.
  • Du kollar e-mail flera gånger om dagen.
  • Du blir frånvarande i samtal för att du tänker på allt du har att göra.
  • Du frivilligt erbjuder dig göra saker som du egentligen inte bryr dig om.
  • Du hör dig själv klaga över hur bissi eller upptagen du är.
  • Du gör lista efter lista för att inte glömma något under din stressade dag.
  • Du schemalägger tid varje dag för att städa ditt skrivbord eller ordna dina saker.
  • Du regelbundet äter i bilen eller på språng.
  • Du använder telefonen i bilen eller på tåget för att ‘det är den enda tid du har att prata’

Om du är som jag så är du upptagen för att du vill eller för att du inte vet hur man ska bli o-upptagen”

Hon som skriver heter Courtney Carver och beskriver sig som en f.d. ”superwoman”…

Du hittar alltså originalinlägget här.

Se också mitt tidigare inlägg från ZenHabits.

Ilska som försvar

Jag har nyligen skrivit två inlägg om ilska (länk till det första och det andra).

Här tänkte jag skriva lite mer i detalj om hur vi ser på ilska inom den terapiform som jag håller på med, integrationsterapi. Vi säger att ilska är ett försvar, och menar då att ilskan är en kombination av tanke/känsla/beteende som har funktionen att vi undviker än mer smärtsamma känslor.

Ilskan gör att vår kropp förbereder sig för kamp eller flykt, och denna funktion var livsnödvändig på den tiden då människan levde i naturen. Ilska gör att kroppen producerar stresshormoner såsom adrenalin och kortisol, vilka exempelvis ökar blodtillströmningen i de stora musklerna i armar och ben, just som en förberedelse på kamp eller flykt.

I vårt moderna samhälle är de flesta konflikter inte direkt hotande för vår fysiska integritet. Det finns inget hot om våld. Därför så blir ilska på ett plan onödig. Kroppen går igång som för att försvara sig eller fly, men egentligen finns inget behov av detta. I alla fall inte om man gör en realistisk bedömning. Däremot känns det ofta som att psykologiska hot är verkligt hotande mot vår existens. Inom integrationsterapi tänker man här att det som gör att människor övertolkar olika hot och därför överreagerar med överdriven ilska, är att vi som barn upplevt verkligt livshotande händelser, som vi ofta inte haft möjlighet att bearbeta, utan de har liksom lagrats som trauman, i en obearbetad form. Dessa tidiga minnen blir som ett raster genom vilket vi tolkar vår vardag, och gör att vi upplever situationer som mer hotande än de egentligen är, och får lättare att gå in i ilska.

Så när en person söker hjälp av integrationsterapi med ilska, så pratar vi först allmänt om situationen och kollar av vilken slags situation det handlar om. Är det fråga om en verklig fysisk fara? Vilket det sällan är. I så fall så kan vi tillsammans bestämma att titta närmre på ilskan som ett försvar. Vissa personer kan ha en tendens att trycka bort ilska och i så fall kan det vara viktigt att tillåta sig att ”släppa fram” ilskan och känna den. Men i de flesta fall, kan vi direkt börja titta på hur personen upplever världen när han/hon är arg, och genom att prata om detta och hitta vad som klienten upplever som allra jobbigast i situationen, kan han/hon komma ur ilskan och vidare till mer sårbara känslor, såsom ensamhet, sorg eller rädsla (det sistnämnda ser vi också som ett försvar, dock),

Terapin verkar genom att klienten dels  hittar nya sätt att tänka och agera, rent konkret i vardagen, och parallellt arbetar vi med att bearbeta de ursprungliga traumana, som vi ofta kallar ”barndomskänslor”.

Att säga att en viss känsla eller reaktion är ett försvar kan kanske framstå som en anklagelse, något som är dåligt eller mindre bra. Men inom integrationsterapin ser vi försvaren som strategier som vi utvecklade för att kunna överleva under svåra omständigheter (i barndomen). Detta gör att det inte finns något anklagande eller negativ i att konstatera att någon har ett försvarsmönster, utan det är snarast ett tecken på att personen blivit skadad eller kränkt som barn, och något att ha empati inför.

Mer om nackdelarna med ilska finns alltså i de tidigare två inläggen om ilska (länk till det första och det andra).

Mer om problemen med ilska

Jag fick en kommentar om det tidigare inlägget om problemen med ilska. Jag vill därför berätta lite mer om vad jag tänker om detta.

När jag skrev om att ilska är problematiskt gick det kanske att tolka som att jag ser all ilska som ”fel” eller så. Här vill jag verkligen poängtera att för barn ser jag ilska som helt naturligt, adekvat och förståeligt. Det är säkert ofta jobbigt och frustrerande att  växa upp i den här världen, det är så mycket att lära sig och så mycket som man inte förstår och kan hantera, och vuxna är ofta stressade och vuxna förmår inte alltid hjälpa barn så som de skulle behöva. Därför är det mycket viktigt att barn blir förstådda och validerade i sin ilska. Det farligaste när det händer jobbiga saker för barn, är nog oftast inte själva händelserna, utan att de ofta blir lämnade ensamma med sina känslor kring det som hänt. När barnen ser ut att må okay, så drar många vuxna slutsatsen att det bästa är att inte prata om det inträffade mer (kan gälla alltifrån jobbiga gräl mellan föräldrarna till bilolyckor eller sjukdomar).

Barn är så unika i att de är oerfarna, sårbara och helt beroende av vuxenvärlden, och därför kan jag inte nog betona hur viktigt jag tycker det är hur vi vuxna relaterar till barn och deras känslor. (hoppas detta också framgått i de inlägg jag tidigare skrivit under rubriken barn). Jag tycker Aletha Solter resonerar vettigt kring detta, att barn kan fastna i ett negativt ”acting out” och vuxna kan hjälpa dem till en mer konstruktiv känslobearbetning. Se boken Helping Young Childre Flourish . Lite kort om detta finns också i artikeln What causes Violence?.

För vuxna däremot kan ilska ofta ställa till med problem. Det kan leda till en livshållning av distans, ironi eller sarkasm eller till ansträngda relationer. Dessutom vet man att ilska leder till aktivering i det limbiska systemet i hjärnan (bl.a. amygdala och hypothalamus), utsöndring av stresshormoner i kroppen och också tankar (det prefrontala cortex). Detta kan leda till avsevärd stress, särskilt som aktivering av dessa system riskerar att trigga varandra, så att det blir en ond cirkel. Man kanske tolkar en situation på ett sätt som orsakar ilska, och sedan bär man med sig stresshormoner i timmar, som gör att ilskan stannar kvar i kroppen, vilket ytterligare predisponerar för ilskna tankar. Som jag förstått det så visar forskningen att det är skadligt för kroppen att gå omkring med sådan stress för mycket, det påverkar bl.a. immunförsvaret negativt och kan leda till benägenhet att få kroniska sjukdomar.

När en klient kommer till mig och berättar om problem med ilska, så brukar jag försöka föra tillbaks detta till ilskans ursprung, som jag ser som barndomen och relationen till föräldrarna. Samtidigt som det ofta är viktigt att stoppa själva ilskereaktionen här och nu. Att föra tillbaks det till barndomen kan innebära att man ser sig själv i en tidigare jobbig situation, och förstår att ilskan egentligen handlar mer om den situationen än om här och nu. (denna beskrivning är såklart grovt förenklad i jämförelse med hur en verklig terapi ser ut).

När en vuxen klient berättar om ilska mot föräldrarna, är det lite speciellt, där tycker jag att det är viktigt att validera att ilskan är helt befogad och rimlig (det normala är att man kan komma fram till att ilskan är befogad utifrån vad som hänt). Här är jag mycket försiktigt med att tolka denna ilska som ett problem, utan det är viktigt att låta klienten ”ha” denna ilska så länge som han/hon behöver och hur länge det är ska jag inte ha några synpunkter på.

Det finns en debatt där vissa anser att det är terapeutiskt att uttrycka och leva ut ilska, medan andra menar att det inte är det. Den terapi jag håller på med lutar åt det senare.Vad jag känner till finns det inte så mycket bra forskning på ilskeutlevande i terapi, men många terapiriktningar lutar mer åt att det är något som finns stor risk att fastna i. Om någon känner till någon forskning om detta, så skulle jag bli tacksam att få referenserna, för jag ser detta som ett knepigt och viktigt område.

[Se också de andra delarna i  serien om ilska: del 1 och del 3]

Vad ska man göra när babyn gråter? (Aletha Solter)

En gråtande baby är en källa till oro och undran för många föräldrar. När din baby gråter och du inte vet varför, kan detta väcka känslor av ångest, hjälplöshet, frustration, inkompetens och till och med ilska och illvilja. Det förekommer många olika råd kring gråtande bebisar, men de flesta lyckas inte förklara de verkliga orsakerna till gråten utan kommer istället med förslag som är skadliga för ditt barns känslomässiga utveckling.

Det finns två orsaker att bebisar gråter. En orsak är för att kommunicera ett behov eller obehag. Kanske är de hungriga, uttråkade, kalla eller behöver bara bli hållna. Ibland är det svårt att klura ut vad de behöver. Föräldrarnas roll är att försöka fylla babyns behov så snabbt och korrekt som möjligt. Bebisar kan inte bli bortskämda. Det är omöjligt att ge dem alltför mycket kärlek, uppmärksamhet eller fysisk kontakt.

Den andra orsaken till gråt under spädbarnstiden är mindre väl förstådd. Många bebisar fortsätter gråta även efter att alla deras grundläggande behov blivit mötta, och till och med när de är i någons famn. Denna typ av gråt kulminerar omkring sex veckors ålder och benämns ofta kolik, eller irriterad gråt. De traditionella förklaringarna för denna gråt har fokuserat på tänkbara fysiska orsaker, såsom gaser eller matsmältningsproblem. Forskning har dock visat att de flesta barn med ”kolik” inte har något fel med matsmältningen, och att de oftast är vid god hälsa. Det är därför nödvändigt att titta på de möjliga känslomässiga orsakerna till gråt.

Spädbarn är extremt sårbara och har en betydande mängd känslomässig smärta orsakad av ansamlade stressfyllda erfarenheter. Barnet kan ha jobbiga känslor från en traumatisk födelse, eller svårigheter efter födelsen. Bebisar erfar förvirring när de försöker förstå världen och de blir lätt rädda och överstimulerade. Dessutom känner de frustration när de försöker lära sig nya färdigheter och att kommunicera. Allt detta orsakar känslomässig smärta som lagras i kroppen.

Lyckligtvis kommer bebisar utrustade med lagningsutrustning, och kan komma över konsekvenserna av stress genom gråtens helande mekanism. Forskning har visat att människor i alla åldrar mår bättre av att gråta och tårar hjälper till att återställa kroppen kemiska balans efter erfarenheter av stress. Ett spädbarn som har varit isolerat utan mycket mänsklig kontakt i en kuvös under flera dagar kan behöva gråta i timtal under en period av flera månader för att få bearbeta den känslomässiga smärta som orsakats av denna skrämmande och förvirrande erfarenhet. En tre månaders baby kan behöva gråta länge efter en familjeträff då den träffat många nya ansikten. En sex månaders baby som har försökt lära sig krypa en hel dag, men som bara lyckats röra sig bakåt, kan behöva uttrycka sina känslor genom att gråta och rasa* innan han/hon kan somna i lugn och ro. Att gråta i dessa situationer är inte smärtan i sig, det är processen att bli kvitt från smärtan.

Vad kan föräldrar göra i detta? Först och främst är det viktigt att kolla av viktiga behov och obehag såsom hunger eller kyla. Men om din bebis fortfarande är gnällig efter att du har tagit hand om dess grundläggande behov, är det bra att helt enkelt hålla honom/henne kärleksfullt och tillåta honom/henne att fortsätta gråta. Bebisar behöver närhet och uppmärksamhet när de gråter. Ingen baby borde någonsin lämnas ensam gråtandes. Även om du kan känna dig som att du inte gör någon nytta när du håller din gråtande baby, så är verkligheten att du ger henne/honom ett viktigt känslomässigt stöd när han/hon gråter. Babyn känner sig helt enkelt tillräckligt trygg för att visa dig sina känslor, precis som du själv kanske kan brista i gråt om en kär vän skulle krama om dig och säga att du måste ha haft en tuff dag. Föräldrar som håller sina barn och tillåter dem att uttrycka sig på detta sätt märker oftast att deras barn är avslappnade och nöjda efter gråtattacken och att det sover bättre på natten.

Varför är det så svårt att hålla och acceptera en gråtande baby? Antagligen för att få människor tilläts att gråta så mycket de behövde när de var små. Dina föräldrar kan ha försökt att stoppa dig från att gråta när du var spädbarn. De kanske gav dig en napp, eller fortsatte att amma eller mata dig, eller gungade dig varje gång du grät, i tron att det var det du behövde i den stunden. Kanske försökte de distrahera dig med leksaker, musik eller lek, när det enda du behövde var deras odelade uppmärksamhet och kärleksfulla famn så att du kunde fortsätta din gråt. De kan ha frågat en doktor efter lugnande medel för att få dig tyst, eller lämnat dig att gråta ensam, i tron att det inte fanns något de kunde göra. Kanske slog de till och med dig, eller skrek åt dig, av frustration eller desperation. När du blev äldre kanske du erfor fortsatta distraktioner eller bestraffningar från dina föräldrar och lärare när de blev missnöjda med dina försök att bearbeta dina känslor genom gråt.

Detta var inte dina föräldrars fel, för de saknade information om vikten av stressreducerande gråt. Men på grund av denna prägling från barndomen kan vissa få svårt att känna igen detta behov hos sina egna barn, och man kan känna lust att få dem att sluta gråta på liknande sätt. Det tar tid att komma över en präglingen från en hel livstid. Kanske behöver du ”a good cry” själv. Mitt råd i så fall är att inte skjuta upp detta. Om du kan hitta någon som lyssnar på dig; ännu bättre. Du kommer att känna dig mycket bättre efteråt, och ditt barns gråt kan kännas lite mer acceptabel för dig. Om du märker att du blir frustrerad och utpumpad av att din baby gråter mycket, förtjänar du all hjälp och stöd du kan få.

Vänligen observera att detta är inte någon ”skrikmetod”**. Jag förespråkar inte att låta bebisar gråta själva. Det är en enorm skillnad mellan att låta en baby gråta ensam i en barnsäng och att kärleksfullt hålla en gråtande baby i sina armar, medan man erbjuder tröst och omtanke.

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Översättarens kommentarer:

* Jag har översatt verbet ”rage” med att rasa, det vill säga att ha ett raseriutbrott.

** Med ”skrikmetod avses ofta metoder att ”lära barn sova själva”, och när barnen gråter, så kommer man t.ex. in var femte minut och ungefär visar att man inte glömt bort barnet. se t.ex. bloggen Fina Matilda

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1996, senast uppdaterad 2009, Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.