Kan meditation och mindfulness ha negativa effekter?

Som av en slump har det sedan nyår kommit två artiklar om att meditation och mindfulness kan leda till problem för utövaren, en i The Guardian, och en i The Atlantic. Jag har också berört detta i ett tidigare inlägg, Mindfulness och egot.

Jag uppfattar det som att det finns tydlig forskning som visar att de flesta som testar mindfulness-träning får en positiv effekt på den psykiska hälsan. Och det kommer också mer och mer forskning som visar hur detta sker; vilka mekanismer som leder till effekten, se till exempel litteraturen kring ACT (boktips nedan). Så hur ska man förstå dessa rapporter om negativa effekter av mindfulness- och meditationsträning?

En sak som slår mig när jag läser dessa artiklar, är att det ofta handlar om påfallande tuff träning. när man har åkt iväg dagar eller veckor i sträck och mediterat många timmar om dagen. Det är för mig inte konstigt att detta kan väcka till liv smärtor man burit med sig sedan tidigare i livet. Inom ACT pratar man om upplevelsundvikande, och inom psykodynamisk teori pratar man om förträning eller bortträngning, och jag tror att dessa begrepp kan beskriva ungefär samma fenomen. Att en person kan hantera erfarenheter av försummande, missförhållanden och trauma genom undvikandestrategier, och under t.ex. en meditationsretreat, tar man ofta bort sådana strategier, exempelvis kan man inte konstant distrahera sig själv med digitala och sociala aktiviteter som många gör idag. När man är mer psykologiskt ”naken” kommer jobbiga känslor fram.

Jag tror också att vi lever i en tid när sociala nätverk är svagare än någonsin. Vi flyttar mer och byter arbete mer än någonsin, och då finns det många som lever med nästan inga nära och kära omkring sig, vilket ökar utsattheten när det händer jobbiga saker, vare sig det är en konflikt på jobbet eller en negativ meditationsupplevelse.

Det lilla jag läst om zenbuddhism ger också en bild av att när man ville börja med meditation så tog man sig till ett kloster och så fick man börja som medhjälpare i köket eller liknande, ofta under flera år, innan man eventuellt kunde bli invigd som munk. Detta gjorde att det fick ta ordentligt med tid att börja meditera, och det varvades också med kroppsarbete. Och kroppsarbete är någonting som är på utdöende i vår moderna tid, men inom buddhismen är man väldigt medveten om att detta kan ha en balanserande effekt på den som tränar meditation. Jag tror att vi pratar alldeles för lite om att det kan vara problematiskt att hoppa från ett modernt kontorsarbete rakt in i ett meditationsretreat där större delen av dagen går till meditation.

Samtidigt som jag tror att dessa saker i vårt moderna samhälle som kan göra det svårare för vissa att hantera jobbiga upplevelser från meditation, så kan jag inte låta bli att undra om det i historisk tid kan ha funnits människor med trauma och så i Asien som sökt sig till kloster och fått problem när de mediterat. Kanske har detta funnits hela tiden, men inte talats om så mycket. Jag antar att sådana saker kan vara tabu att prata om i buddhistiska samhällen, precis som vissa negativa saker med kristendomen har varit tabu i västerlandet.

Är det då ändå en bra idé att träna meditation och mindfulness? Ett råd är att om man har minsta misstanke att man bär trauman och negativa känslor som skulle kunna orsaka problem i samband med sådan här träning, så ska man vara ytterligt försiktig, och om man ändå väljer att pröva, välja ett sammanhang där det finns ett bra psykologiskt omhändertagande. Det kan nog också vara ett bra råd att aldrig tveka eller se det som ett misslyckande att avbryta ett retreat. Och just när det utvecklas en anda där människor tävlar om att bli ”upplysta” tror jag riskerna är som störst.

Jag tror att jag kommer att fortsätta att rekommendera många av de klienter jag träffar att meditera 5-10 minuter om dagen. Men då sker detta i ett sammanhang där vi ses varannan vecka och där jag verkligen lägger vikt på att ha koll på att det inte går åt fel håll. Riskfaktorer är som sagt saker som: En historia med trauma, försummande och missförhållanden, svagt socialt nätverk, brister när det gäller ”livets goda” såsom meningsfullt arbete, sunda motionsvanor, bra kontakter med vänner och familj.

Förbjuda omskärelse?

Jag hör i radions Människor och tro att Vårdförbundet bestämt sig att arbeta mot omskärelse av alla barn, även pojkar.

Representanten för synagogan i Stockholm var tydligt emot dessa tankar och hänvisade till att omskärelse av pojkar är en central sak inom judendomen. Jag tänker att religioner i alla tider har anpassat sig till samtidens trender. Den kristna kyrkan har under historien predikat mycket om mannen som familjens överhuvud, vilket den inte gör så mycket längre. Väldigt tråkigt att höra när de etablerade religionerna reflexmässigt tar ställning mot förslag som syftar till att försvara barns rättigheter.

Ett annat exempel är att Alice Miller skrev till dåvarande påven och föreslog att han skulle ta ställning mot barnaga, och inte ens fick något svar.

Jag kommer att tänka på debatterna som har varit kring att förbjuda bärandet av slöja. Både den frågan och omskärelsefrågan är besvärliga eftersom det handlar om att en majoritet vill lagstifta mot en minoritets kulturella yttringar. Som jag förstår det så försöker man inom juridiken väga individens rättigheter mot gruppens och kollektivets intressen och komma fram till en vettig kompromiss. För mig ser det ut som att när det gäller slöja så handlar det om betydligt större barn och vuxna, och även om man kan se slöja som en slags förtryck så innebär omskärelse att man faktiskt helt i onödan utsätter ett spädbarn för en mycket smärtsam operation. Ett trauma.

Så vad gäller slöja tycker jag att individens och familjens rätt att bestämma själv överväger, men med omskärelse tycker jag att det borde förbjudas med hänvisning till att ett spädbarn inte kan uttrycka någon självständig vilja i en så intim och viktig fråga.

Läs gärna mer om Alice Millers syn på omskärelse.

Tillägg (20111220): Blir besviken att se att Göran Rosenberg i dagens Svenska Dagbladet försvarar omskärelse. Hans starkaste argument verkar vara att det är en central del i den judiska traditionen. För femtio år sedan skulle många ha sagt att barnaga är en central del av västerländsk barnuppfostran…

Avskaffa schizofreni-diagnosen!

Jag har just anslutit mig till Facebook-gruppen Abolish Schizophrenia (The Campaign to Abolish the Schizophrenia Label).

Mycket förkortat så bygger kampanjen på följande argument:

  • De symtom som traditionellt associeras med schizofreni; hallucinationer, rösthörande och vanföreställningar, är inte ovanliga bland icke-diagnostiserade personer som fungerar ute i samhället. Det går därför inte att koppla ihop dessa symtom med något slags ”patologi”. Om någon någon går till kyrkan och mumlande ber till Gud på en söndag, så betraktas detta av vårt samhälle som ”normalt”, medan om någon utför samma beteende på Sergels torg, så finns risk att han/hon blir tagen av polisen och körd till psykakuten.
  • Efter mer än hundra år av forskning har man inte kunnat visa någon tydlig underliggande organisk orsak till ”sjukdomen”. Den forskning som har inriktat sig på att visa ärftlighet kan också ifrågasättas (se: Schizophrenia: Medical Students Are Taught It’s All in the Genes…).
  • Diagnosen ges till människor som verkligen är illa ute i något avseende, men saknar både validitet och reliabilitet, det vill säga: Det är fortfarande mycket osäkert om diagnosen verkligen motsvarar ett distinkt tillstånd som skiljer sig från andra extrema tillstånd (diagnosens validitet). Och bedömningarna om vem som bör få diagnosen skiljer sig mycket mellan olika experter (s.k. reliabilitet).
  • Eftersom det saknas tydliga fynd om orsakerna, saknas det också tydliga behandlingsförslag. När sättandet av diagnosen inte leder till någon bra och effektiv behandling, så tillför det inte så mycket för individen att få diagnosen.
  • Istället har shizofreni-diagnosen blivit lite av ett skällsord; i dagligt tal säger man att någon eller något är schizad, ungefär som ”helt utflipprad”. Diagnosetiketten är associerad med farlighet, destruktivitet, opålitlighet, och helt enkelt fullständig galenskap. Den ses också som ett verkligen kroniskt tillstånd. Diagnosen  innebär därmed i första hand ett stigma för dem som får den.
  • Forskarna och aktivisterna som står bakom kampanjen pekar på att trauma och dissociation är begrepp som bättre hjälper oss att förstå de extrema tillstånd som inom vården diagnostiseras som schizofreni. De menar att vi istället för att sätta denna urvattnade och innehållslösa diagnos, bör lyssna på dessa personer och förstå hur trauma, stress och andra livsomständigheter lett till problemen.

Jag har apropå detta hittat en dokumentär på nätet om psykologen Rufus May, som jag starkt kan rekommendera. Han behandlar rösthörande och hjälper dem tillbaks till samhället med stora portioner av kreativitet och empati.

För mer information om kampanjen, se: artikeln Abolish Schizophrenia.

Om någon har hittat det här inlägget genom att söka på ”schizofreni” eller liknande, så hoppas jag att inlägget och bloggen i övrigt visar att det finns en mångfald av perspektiv på schizofreni. För mer information om alternativa synsätt och behandlingar, kan jag rekommendera Madness Radio där många viktiga personer och begrepp figurerar.  Den är dock på engelska, och tyvärr finns jämförelsevis lite material på svenska.

Tillägg: Jag ser att detta inlägg kom att diskuteras på viska.se – vill för säkerhets skulle förtydliga att det är lite polemiskt; jag vill föra fram ett alternativt sätt att se på detta och då tycker jag att det kan ingå att man kan ta i lite extra. Jag är självklart för att drabbade av dessa problem ska få bra hjälp, helst mycket mer och med större bredd och mångfald än idag. Jag tänker att diagnoser kan och bör diskuteras ur en rad olika synvinklar, men att detta inte görs tillräckligt idag, och en viktig anledning att jag skriver om detta är att jag tycker att det borde tas upp mer.

Stort tack till Sjöberg, Tregaro och Skaar Thomassen

Jag sällar mig till hyllningarna av höjdhopparna som avslöjat tränaren Viljo Nousiainens sexuella övergrepp.

Jag har tidigare skrivit om hur mycket det betyder för människor som plågas av sviterna efter övegrepp och trauma hur samhället pratar om detta. Från terapirummets horisont är detta bokstavligt talat livsviktiga saker; hur vi pratar om trauma och övergrepp. Eller väljer att tiga och glömma. Att Patrik Sjöberg, Christian Skaar Thomassen och Yannick Tregaro nu går ut och berättar om detta betyder extra mycket då de redan är mycket respekterade idrottspersonligheter och därför för de fram frågorna extra kraftfullt.

Jag skickar dem min djupaste respekt för modet att berätta offentligt om detta tabubelagda.

(Sjöbergs bok på AdLibris respektive Bokus)

Tre myter om ”falska” traumaminnen

Jag har läst och kommenterat på bloggen RMW:s inlägg om falska minnen av sexuella övergrepp. Det finns ju en ständigt aktuell debatt om minnen av trauman som (påstås) återkommit efter en period av minnesförlust.

Hänvisade i min kommentar till Jim Hoppers sida där han samlar forskningsresultat inom området. Enligt RMW och dem hon hänvisar till saknas det forskning som stöder att minnen kan ”återkallas” via terapi. Hopper visar att fenomenet med tidsbegränsad minnesförlust efter trauma är väl utforskat och att forskare med en rad olika angrepssätt funnit stöd för fenomenet.

Jag kollar lite på RMW:s referenser, och förstår inte riktigt varför de inte tar hänsyn till den forskning som Hopper refererar till.

Jim Hopper tar upp ett antal myter som ofta återkommer om dessa ”återkomna” minnen:

* I debatten framställs det ofta som att det uteslutande är minnen av sexuella övergrepp som återkommer på detta vis. Hopper visar att det finns forskning på detta fenomen (som han kallar delayed recall) inom en rad olika sorters trauman såsom krigstrauma, naturkatastrofer och koncentrationsläger.

* Det kan också i debatten framstå som att det är bara i terapi som det händer att minnen av trauman återkommer. Hopper citerar trovärdig forskning som visar att återkomsten av minnen kan triggas av många olika saker. Exempel kan vara omskakande livshändelser såsom dödsfall eller att få barn, eller att resa tillbaks till en viss plats där man inte varit på länge.

* Man kan också ofta få bilden av att förträngning är den mekanism som ska användas för att eventuellt kunna förklara att minnen försvinner för att sedan återkomma. Hopper pekar på att dissociation är det koncept som oftare används av moderna traumaforskare, och att man med detta bättre kan förstå hur minnet påverkas av trauma. Hopper pekar också på att det finns ett flertal minnesforskare som har väl utarbetade teorier som kan förklara hur minnesförlust efter trauma kan uppkomma, exempelvis Jennifer Freyd.

Jag vill för säkerhets skull påpeka att jag som psykolog och terapeut inte använder några av de ”suggestiva metoder” som RMW nämner i sitt inlägg.

Om våld

Logiken att trauma och missförhållanden leder till våld gäller inte bara i mellanöstern utan verkar vara en allmänmänsklig sanning.

James Gilligan har arbetat och forskat inne i fängelser och berättar om detta i boken ”Violence: Reflections on a National Epidemic”. De våldsbrottslingar han pratat med har berättat om hemska övergrepp och missförhållanden tidigare i livet och under uppväxten. Gilligan förklarar hur detta leder till våld med att svåra och traumatiska upplevelser tidigt i livet leder till stark skam, vilket är svårt att uthärda, och detta leder i sin tur till ilska och våldsamma beteenden mot andra.

Citat: (från Gilligans bok via TwinCities Local planet)

Gilligan tells the story of a man he worked with who was considered the most violent man in prison. He asked this man, “What is it that you want more than anything else?”

He said this prisoner, who had little formal education and who had difficulty speaking, suddenly became very communicative, almost eloquent. “I want respect,” he said. “I want pride. I want dignity. And I’ll kill every m-f in this prison to get it!”