Vad som saknas i samtalet kring depression

Idag vill jag berätta om min examensuppsats på psykologlinjen. Jag gjorde en diskursanalys av en informationssida på nätet om depression, en av alla dessa sidor som ges ut av läkemedelsbolag, och som slutar i en rekommendation att prova SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Diskursanalys låter kanske krångligt, men det handlar helt enkelt om att man analyserar en text eller liknande. Man tittar på det som sägs, och också hur det sägs. Man kan till exempel räkna ord, och på så vis komma fram till vad som texten verkar vilja framhäva.

Jag kom fram till att den här informationssidan hade en underliggande trattstruktur, först ville den fånga in så många människor som mår dåligt som möjligt. Sedan ville den etablera att de hade ”depression” och efter det sökte den etablera depression som en medicinsk åkomma. Och från det var steget inte långt till att rekommendera att gå till en läkare. Och det är just hos läkare som sannolikheten är störst att en person som mår psykiskt dåligt kommer att få SSRI – alltså är detta ett viktigt mål för läkemedelsbolagen. Sidan berättade såklart om terapi och så, men det gick att visa att det var ”gå till läkare” som var huvudspåret.

För att illustrera vad som inte blev sagt i texten (d.v.s. nätsidan) lyfte jag fram tre aspekter av depression som jag tyckte saknades:

1.

Depression som symtom på samhällelig underordning

Det finns massvis med forskning på att olika grupper är över- och underordnade i vårt samhälle, främst finns denna forskning inom sociologi. Mest hör man väl om kvinnors underordning, men andra viktiga kategorier för över- och underordning är social klass, sexualitet, etnicitet och handikapp.

Om man tar kvinnor som exempel, så har de arbeten med lägre status, lägre löner och mindre möjligheter till karriär. Dessutom arbetar många kvinnor dubbelt, genom att ta ett större ansvar för hemmet. Det är i detta perspektiv inte alls konstigt att kvinnor mår sämre psykiskt (och fysiskt också för den delen). Ett tråkigt arbete med dålig lön kan knäcka den bäste.

2.

Depression som existentiell utmaning

Många som blir nedstämda har hamnat i något slags återvändsgränd i livet. Det kan vara relationer eller jobb som bara känns tomma och meningslösa. Eller att man känner att livet borde ha mer att ge.

Att man då mår dåligt är för det första inte konstigt. För det andra är det en mycket viktig signal om att något måste förändras.

Den amerikanske psykologen Rollo May och KBT-konceptet beteendeaktivering är två inspirationskällor för mig när det gäller de livsfilosofiska aspekterna av depression och nedstämdhet.

3.

Depression som minne

När ett barn inte får sina behov uppfyllda så känner barnet just hopplöshet och meningslöshet. Det kan gälla hela spektrat från ”vanliga föräldrar” som inte har tid att lyssna på eller leka med barnet till mer tydliga kränkningar såsom våld eller bevittnande av våld, som tyvärr fortfarande är vanligt.

Tyvärr har barn då inte möjligheten att göra en objektiv bedömning av situationen. De är alltid i underlägsen position gentemot vuxenvärlden och kan inte se att det är föräldrarna som inte har koll. Så barnen lägger normalt sätt skulden på sig själva, de tror att det är de själva det är fel på. På detta vis uppkommer känslor av depression, och eftersom barn inte kan se sanningen om föräldrarnas brister i vitögat, så kommer de ofta ha svårt att se varifrån känslorna kommer, sen när de är vuxna och nedstämda.

På detta sätt kan man säga att depression och nedstämdhet ofta är en slags ”minnen” från en tid då livet kändes helt hopplöst och övermäktigt och när man inte fick tillräckligt med kärlek och trygghet av sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Alla dessa tre perspektiv bär med sig möjligheter till att agera och förändra sitt liv. Nappar man på tanken om att ens nedstämdhet har med samhället i stort att göra, så kan man engagera sig socialt eller politiskt. Ett exempel är kvinnojoursrörelsen där kvinnor som mått dåligt och haft det tufft hjälper andra kvinnor i kris. Den existensiella utmaningen kan man hantera genom att börja förändra sitt liv, kanske ta små steg mot att försöka förverkliga en dröm man haft. Känner man att man det kan ligga något i att nedstämdheten har med barndomssituationen att göra, kan man gå i terapi eller självhjälpsgrupper, till exempel.

Men med antidepressiv ”medicin” (SSRI) är individen mer av en passiv patient som är mottagare av sjukvårdens ”behandling”. Det är detta som gör att det idag finns en stor oro för att även om antidepressiva kan kännas som en hjälp i stunden, så leder de inte till en långvarig hjälp, utan många hamnar i att äta dessa preparat i år och årtionden.

Du hittar min uppsats här.

6 reaktioner till “Vad som saknas i samtalet kring depression”

  1. Läsvärd artikel.

    Punkt ett och två håller jag i stort med om. Att samhällsfaktorer samverkar med vår biologi är bättre etablerat i forskningen än det är i vårdapparaten. Det är specifikt intressant i hur vi på gruppnivå angriper ohälsa men kan nog lätt bli politiskt infekterat där politik går före forskning. Likaså tror jag att de existentiella frågorna ofta är relaterat till specifikt diagnosen depression.

    Punkt tre däremot tycker jag inte lyckas redovisa varför relationen mellan förälder och barn leder till individens upplevelse i vuxen ålder.

    Sen så tror jag det är en fara, både etiskt och terapeutiskt, att i vården kategorisera individer utifrån deras etnicitet, kön etc. Perspektivet bör enligt mig istället utgå från individens historia, nutid och framtid. I detta kan/bör dess upplevda relation till samhällets strukturer och förändringar finnas med. Det är också lätt att man annars pådyvlar människor en politisk (vänster) åsikt.

    Slutligen jag det som lite osäker till att vara så kritisk till SSRI som jag upplever att du är. Mig veterligen är det inget större problem att äta dessa preparat i årtionden och den långvariga effekten brukar inte vara signifikant sämre än terapi. Om vi emellertid ska prata under och överordning så är jag beredd på att skriva under på att vi nog har ett system som generellt gör det orimligt lätt att få medicin i relation till att det är alldeles för svårt att få träffa en psykolog.

    allt gott
    /Jonas

  2. Tack för kommentaren.

    Jag håller med om att detta med etnicitet, kön och så är svårt att hantera inom vården, skulle önska att det diskuterades mer.

    Som jag förstått det (se också Hjärnkoll-inlägget – http://detkänsligabarnet.se/?p=197) är det ganska vetenskapligt etablerat att problem i relationen till föräldrarna kan leda till problem som vuxen.

    vad gäller att äta SSRI längre tid, så finner Karp (i boken Speaking of Sadness) att många drabbas av en slags disillusion med SSRI, där effekten verkar avta med tiden. Detta leder till att man försöker hitta någon ny medicin, och liksom fastnar i denna medicinska förklaringsmodell och inte kommer vidare. Detta har jag också uppfattat hos många som skriver på Korallhavet.nu. Tyvärr verkar det inte finnas mycket forskning kring långvarig medicinering.

    Min kritik mot SSRI handlar mycket om den människosyn som ligger inbakat i detta – att det inte är särskilt ”empowering”.

    Hälsningar,

    Daniel

  3. Tack vare en oväntat formatering så tappade jag bort den här tråden ett tag. Tack för ditt svar.

    Nej medicin som ges av vården och tas av patienter är inte ”empowering”. Samtidigt så ger det idag effekter och hjälper många leva gladare och aktivare liv. Det är i sig något jag skulle vilja påstå uppväger nackdelarna.

  4. Hej Daniel
    Tack för en uppmuntrande och konkret blogg! Ville dela med mig av ett möte med en farlig (?)psykolog. Jag och min man var hos denne psykolog här om veckan. Redan innan vi kommit in till mottagningen, hade jag en kontrovers med min man och jag var otroligt arg. Min ilska ledde till att jag faktiskt sa saker till min man som jag inte hade belägg för, ja, det var rena anklagelserna (det håller jag med om). Men till min förvåning började psykologen anklaga mig för att jag anklagade min man! Psykologen sa bland annat att om jag hade varit din man, skulle jag gå härifrån. Det skulle kunna vara okej om psykologen därefter, när jag lugnat ner mig, förklarat varför jag anklagar och vad jag kan göra åt det. Är det inte så det ska vara i terapi? Eller har jag missförstått detta? Istället fick jag rådet att ta SSRI-preparat. Jag har träffat denna psykolog en gång tidigare. Jag svarade att jag inte tror på SSRI-preparat då svarade han något i stil med att det finns så många kändisar som går på SSRI-preparat. Jag förstår inte vad det har med min ilska att göra???? Inte ger du rådet till en vegetarian att äta kött? Inte heller ger du rådet till en person som INTE VILL ta SSRI-preparat, att ta SSRI-preparat. Jag svarade honom att jag utför yoga och meditation men det ville han inte lyssna på. Till saken hör att jag faktiskt fick se mig själv så att säga utifrån och se hur jag faktiskt betedde mig inför min man och hur min man sjönk ner i stolen och sa ingenting och lät psykologen vara någon slags ”fadersfigur” som beskyddade honom från ”hysteriska kvinnan” (så upplevde jag det). Detta har lett till att jag faktiskt kan se hur jag bar mig åt och i så fall är det väl någon slags terapi?? Men tänk alla de människor som litar blint på en del psykologer, vad händer med dem???Vi har avbokat nästa träff med denne psykolog som jag anser vara ”farlig”. Jag skulle vara tacksam om du kan förklara eller få mig att förstå, hur han menar? Har jag missat något då jag efteråt (först var jag arg i 3 timmar efter besöket och fick prata med en nära vän som sa till mig att jag kände dig kränkt), förstått att jag faktiskt har ett mycket starkt försvar och saknar ofta tillit men att jag gjort ”framsteg” genom att acceptera mig själv och letar efter information om ilska. Jag känner mig lämnad med frågor utan svar… /Johanna

  5. Tack Johanna för din kommentar. Lustigt, de senaste månaderna har jag faktiskt funderat på att lägga ut något om terapeuter och psykologer som orsakar större problem än de löser. Tror tyvärr att det är vanligare än man tror.
    Samtidigt är det ett ganska svårt ämne för mig att tackla, eftersom jag inte vill skriva och antyda att mina kollegor är oprofessionella, när jag vet att de allra flesta tar sitt jobb på yttersta allvar.
    Men jag vill verkligen uppmuntra den kritiska attityd som du har, jag tror fler skulle tjäna på att komma ihåg att de verkligen är konsumenter av en tjänst, och har ett val, istället för att blint acceptera psykologens (eller läkarens eller terapeutens) auktoritet.
    Att förhålla sig kritiskt och självständigt när man behöver hjälp, samtidigt som man vågar ta sig modet att knyta an till psykologen, bara det kan vara en jättesvår utmaning för många. tyvärr har jag inga enkla svar på hur man kan lösa dessa saker, annat än att uppmuntra alla som är tveksamma med sin psykolog att ta upp det och kommer man inte vidare, så kan man självklart avbryta.
    Bästa hälsningar Daniel

Kommentarer inaktiverade.