Vi skulle väl alla önska att våra barn växer upp till kreativa individer som har förmågan att tänka utanför det förväntade och som sätter samman olika fakta och resurser på nya sätt. Jag tänkte här komma med tre tips på saker vi som föräldrar kan göra för att öka möjligheterna för barnen att behålla och utveckla sin kreativitet.
Första rådet: Säg ja så mycket du bara kan!
Det är väldigt lätt att vi som föräldrar fastnar i att säga nej till det mesta som våra barn föreslår. Sitta i vardagsrummet och äta middag? Nej. Vara vaken till klockan tolv och titta på stjärnorna? Nej. Blanda senap och ost och kaksmulor och steka det på spisen? Nej, det blir för bökigt…
Vi glömmer nog alltför ofta bort att dessa förslag är en del av barnens livsenergi, en omistlig del av deras kreativitet och sätt att vara. För dem är världen lite som ett stort smörgåsbord med oändliga möjligheter. Bara alla ingredienser som finns i ett kök, och att få prova att kombinera dem och göra olika saker med dem…
Så jag tror att vi behöver försöka omprogrammera oss till att säga ja till betydligt fler saker. För någon vecka sen var jag ute och gick och sonen cyklade. Han såg en väg som han aldrig hade varit på och undrade om han kunde få cykla den vägen. Min första ryggmärgsreaktion var att säga ett trött nej. Det var en jobbig backe där som han säkert skulle bli trött och gnällig av. Jag hade redan planerat att gå en annan väg. Och vi skulle bara komma fram 50 meter bort, det skulle inte göra någon skillnad. Jag kunde nog hitta argument mot det. Men sen slog det mig att det här fanns en möjlighet att låta honom få som han ville. Och att det egentligen inte ens var särskilt besvärligt. Och det fick honom att känna att han kunde utforska något, komma med en idé.
Det är nog två aspekter som är viktiga här för ett barn: Dels möjligheten av ett slutresultat som är spännande eller intressant. Och processen, att få experimentera, bestämma, improvisera. Detta är kanske särskilt intressant nu i nobelpristider när man ser att många viktiga upptäckter faktiskt varit forskare som varit hånade, men som gått sin egen väg (t.ex. Årets kemipristagarae Daniel Shechtman).
Man kan faktiskt prova att gå en annan väg hem, när ens barn vill det. Man kan ta sig tid att stanna upp vid den där annorlunda stenen eller vad det är på vägen till dagis eller skola. Ber barnet att få ha senap i pannkakssmeten, kan man säg att man själv kanske inte är så lockad, men de kan få prova att göra en senapspannkaka. Mycket av det barnen ber om kostar ganska lite i tid och energi och förutom att bejakandet av detta kan öka barnens kreativitet så kan det göra att känslan av värde och självkänsla ökar, för den vägg av bestämmande och kontroll som barn ofta möter i vuxenvärlden blir mindre hård och ogenomtränglig.
[del 2 och 3 i serien om kreativitet kommer snart…]
Intressant inlägg. Jag känner ofta att jag vill låta vår tvåårig få utforska och testa saker men får ofta höra eller antyda att vi måste säga nej mer. Att visa barnet vem som bestämmer. Jag tror att man kan sätta gränser och ändå låta barnets nyfikenhet styra, hoppas iallafall det.
Tack för kommentaren!
Jag tror heller inte att det är något självändamål att ”visa vem som bestämmer” utan det vet barnet normalt sett. Det får ju varje dag kvitto på att föräldrarna bestämmer om t.ex. när man ska till dagis/dagmamma. En nyckel är att om man börjar känna agg mot barnet, så kan det vara ett tecken på att barnet får bestämma för mycket.
Allt gott! /Daniel