”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?

Medberoende är ett lite knepigt begrepp. Det kom till när man började tycka att anhöriga till alkoholister och missbrukare hade en särskild sorts personlighet, som verkade samspela med beroendepersonligheten. Det var en klinisk intuition som så småningom kom att bli ett begrepp och det har så småningom sipprat ut till det allmänna medvetandet. Jag vet att många har haft stor nytta av att se sig som medberoende och att arbeta med detta.

Samtidigt så verkar det finns ganska lite forskning på vad medberoende egentligen är, och inga tydliga erkända definitioner. När jag läser definitionerna, så är det många av punkterna som skulle kunna tyda på en bristande självkänsla eller någon form av social fobi. Jag tycker att det är lite synd att begreppet blivit så misshandlat, att man använt det i alla möjliga situationer samtidigt som det inte blivit ordentligt definierat och forskat på. Så själv använder jag begreppet medberoende i en lite mer snäv betydelse: Jag brukar beskriva det som att om man växer upp med föräldrar eller andra som har känslomässiga problem, så är det lätt att man bli en jäkel på att hjälpa andra människor med deras problem. Och detta blir ofta en livsstil, man blir en person som människor vill prata med när de har problem och i nära relationer får man en roll som problemlösare, och trivs ofta bra med människor som just har problem, för där funkar man som bäst. Man får ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Nackdelen med detta är att personen lätt kan bli utarbetad eller tappa kontakten med sin egen inre kompass, och känna sig förvirrad och tom (läs gärna vidare på min hemsida).

På ett känslomässigt plan märker jag att medberoende ofta är väldigt öppna och känsliga för andra människors känslor och stämningslägen, men har svårare att umgås och ha en givande kontakt med sina egna känslor.

Nyligen fick jag veta av en klient att det finns ytterligare ett begrepp på detta tema ”Nice Guy”.  Begreppets skapare, den amerikanske terapeuten Robert Glover beskriver män som haft en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som kanske varit lite ensam eller haft någon form av känslomässiga problem, och då har dessa män orienterat sig nära mamman, och blivit lite medberoende, de har blivit duktiga på att prata med kvinnor och vara dem till lags och så. Konsekvenserna är ganska lika bilden av medberoende. En person som utåt sett kan se lyckad ut, men som inuti känner sig obekväm och tom. Ofta har dessa personer problem med relationer och sex. Konflikträdsla och fysiska problem såsom huvudvärk eller ryggproblem är också vanliga (se vidare på Glovers egen hemsida).

Jag vill verkligen varna för att ur ett genusperspektiv så tycker jag att detta är ett väldigt problematiskt sätt att prata. I boken ”No more mr. Nice Guy” associerar Glover ”nice guy” med ”whimp” (en nedsättande beteckning; betyder ungefär toffelhjälte). Och hela boken pratar i andan att det är något extra problematiskt med män som är för snälla.

Samtidigt så tycker jag att det här är ett viktigt ämne som behöver lyftas fram. Personer med någon form av medberoende har problemet att ha svårt att bli sedda i vården, de kommer till läkare och terapeuter med relationsproblem eller är utarbetade eller liknande, men samtidigt ser de så kapabla och lyckade ut att det liksom är svårt som hjälpare att få ett grepp om situationen. Ofta blir de hemskickade med några goda råd eller kanske ett recept på piller. Samma sak med dessa översnälla män, jag har nog själv mer än en gång som terapeut missat att verkligen ”se” problematiken hos män ur den här kategorin som besökt mig. De verkar liksom lyckade och verkligt socialt kompetenta, på ett sätt som får mig som psykolog att undra vad jag ska kunna hjälpa dem med.

Därför kan jag ändå, trots genusproblemen, rekommendera Glovers bok både till terapeuter och män (och kanske också kvinnor) som tror att de har den här typen av problem. Jag vet liksom inte några andra bra diagnoser eller begrepp som kan beskriva och förklara dessa typer av bekymmer.

Boken innehåller många bra råd av typen att göra saker som översnälla män inte vanligtvis gör, till exempel att åka iväg en hel helg och bara bry sig om sig själv, eller skriva en lista med saker som är viktiga för en själv och göra dessa saker.

Sen kan jag också tycka att Glover är lite tunnare när det gäller de bakomliggande känslorna och barndomshistorien, där skulle jag mer rekommendera att läsa böcker såsom min favoritbok Att återerövra sitt liv eller Den mörka hemligheten av Linge & Josefsson. Det finns också en risk att arbetet att förändra situationen framstår som ganska lätt i en sådan här bok, medans min erfarenhet är att det kan krävas ganska mycket möda för att arbeta med sådana här problem.

Och det här med maskuliniteten, då? Glover säger ju att dessa män på något sätt saknar kontakt med sin maskulinitet, och detta låter väl på något sätt… rimligt… Men där skulle jag vilja komma med en alternativ tolkning: När en person inte är riktigt nöjd med sitt liv, så är det möjligt att detta syns på något sätt, att man i vissa lägen liksom kan uppfatta det i utstrålningen. Och om man då har glasögonen att man är benägen att tolka detta som maskulinitetsproblem så kan man lätta tolka det som att det är där knuten ligger, medan en person med andra tolkningsglasögon skulle göra en annan tolkning, till exempel att personen kanske är trött, eller har den dålig dag, eller helt enkelt inte mår så bra psykiskt just nu.

Och hur förhåller sig detta med översnällhet till medberoende? Inget av begreppen är ju särskilt vetenskaplig etablerade, men jag skulle gissa att de är ganska överlappande. Kanske är språkbruket kring medberoende mer anpassat för kvinnor, medan vissa män kan känna igen sig mer i ”Nice-guy”-begreppet

– Länkar till boken på Adlibris, Bokus

7 reaktioner till “”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?”

  1. Min syn på medberoende är person A som anstränger sig så pass mycket för att hjälpa person B att upprätthålla dennes roll, att det suger musten ur person A.

  2. Att dessa män ”förlorar kontakt med sin maskulinitet” tycker jag känns helt självklart, med tanke på att maskulinitet sällan förknippas med underdånighet utan med dominans.

    Tycker dock att det är väldigt märkligt att detta ska ses som mer problematiskt än när kvinnor hamnar i en underordnad position. Men eftersom kvinnor ses som underordnade män i det stora hela, så är det väll inget som märks lika väl, eller ter sig lika ”upprörande” som när en man är uppenbart underdånig.

  3. Intressant läsning. Jag har nyligen drabbats av utmattning/utbrändhet eller vad man vill kalla det. Har kämpat mycket emot att bli ”diagnostiserad” som en så kallad duktig flicka eftersom jag inte känner igen mig alls i det. Stegvis har jag själv kommit till insikt i att det stora problemet är att jag på grund av min uppväxt i en missbruksfamilj inte lärde mig att lyssna till mina egna behov och att sätta de gränser jag behöver för att må bra. Jag har en ständig radar som är påslagen för att fånga upp andras mående. När andra mår dåligt tar jag ofta över de känslor jag tror de har och min hjärna kämpar på högvarv för att lösa andras problem. En omöjlig uppgift.
    Det vore väldigt bra om fler i vården fick upp ögonen för att detta inlärda beteende kan vara en orsak/riskfaktor för utmattning. Min erfarenhet är att om problemen beror på detta så är inte lösningen för densamma som den som har för höga ambitioner och drivs av någon sorts idé om att prestera på topp. I dessa fall är det mycket viktigt att lära personen att lyssna på sin kropp och sin själ och på så sätt stötta personen att själv hitta balans i tillvaron. Med fokus inåt.

  4. Jag har precis läst klart No More MR Nice Guy och jag kan känna igen mig i mycket, men jag känner samtidigt att författaren har en fullständigt snedvriden världsuppfattning just ifrån ett genusperspektiv. Författarens syn på manlighet känns lite som diskussionen kring att homosexualitet skulle vara en sjukdom som går att bota. Jag hoppas att världen snart blir mer insiktsfull gällande män och högkänslighet så att författaren så snart som möjligt skriver om avsnitten där fokus på det ”manliga” är det centrala för att återställa balansen hos den individ som har svårigheter i sitt förhållande med kvinnor.

  5. Håller med, samtidigt som jag tycker boken också sätter fingret på en typ av ”manligt medberoende” som är intressant.
    Daniel

Kommentarer inaktiverade.