Roland Poulsen sågar psykoanalysen i DN

Hur skulle du reagera om en av dina bästa vänner när du försöker berätta om något väldigt viktigt och svårt som hänt dig, först kränker dig och sedan bara somnar mitt i samtalet? Och sedan när du tar upp saken och hoppas på en ursäkt, så säger vännen att det i själva verket var ditt fel för att du nog omedvetet ville mucka fram ett gräl?

De flesta skulle nog komma fram till att den här personen är nog inte värd min vänskap. Men psykoanalytiker kan bete sig så och analytikerkåren verkar inte riktigt ta det på allvar att man leker med sårbara människors liv.

Roland Paulsen skrev för någon vecka sedan en kritisk artikel om psykonanalysen på DN kultur. Genast måste fältets potentater rycka ut. Clarence Crafoord och Johan Eriksson, Per Magnus Johansson, Maria Yassa. Crafoord skräder inte orden: ”Genant”, ”grundlös attack”.

Det är bara det att det finns en hel del forskning som stödjer att de problem som Paulsen tar upp faktiskt existerar och är ganska vanligt förekommande. Theodore Dorpat gjorde ett flertal studier inom området som han sammanfattade i boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy. Det är en helt deprimerande läsning. Ungefär det som jag skrev i början kan man bli utsatt för i psykoanalys och -terapi. Terapeuten gör tokigheter och när man tar upp det och försöker få upprättelse, så förnekas problemet fullständigt och istället så sätts ljuskäglan på att det är klienten som har gjort något fel.

Särskilt allvarligt är det att psykoanalys och psykodynamisk terapi under många år varit sanktionerat av samhället som ett bra sätt för dem som mår sämst att må bättre. Det här skulle vi egentligen behöva prata om. Någon slags sanningskommission kunde vara vara på sin plats.

Jag kan inte låta bli att slås av att eftersom det finns så bra dokumenterat att som Paulsen beskriver faktiskt är vanligt i terapi, så framstår de psykoanalytiska försvararna precis så som terapeuterna i skräckhistorierna, självgoda och helt i avsaknad av förmåga till självkritik.

Det blev en otroligt platt debatt, vilket också Paulsen ger uttryck för i sin slutkommentar. Han tog upp ett antal problem. Psykoanalytikerna kontrar och säger att så är det alls inte. Och sen blev det inte mer. Man skulle behöva grundligt diskutera Dorpats bok. Och varför det är så svårt för många terapeuter att se sina egna tillkortakommanden. Helst skulle denna diskussion ske redan på utbildningen. Men åtminstone nu när de här frågorna kommer upp. Och i förlängningen skulle det behövas att någon djupdyker i vad som egentligen händer bakom psykoanalysens stängda dörrar idag.

Jag håller också med om det Paulsen skriver i artikelserien att det förtjänar diskuteras hur hela vårt samhälle förhåller sig till allt kring lycka, självförverkligande och så vidare.

Eftersom jag själv arbetar med psykoterapi, skickar jag med en förhoppning att både jag själv och framtida terapeuter ska vara mer ödmjuka och villiga att ta till sig kritik när våra klienter kommer med synpunker.

——–
Fotnot: Jag har slarvigt mixat att kalla det för psykoanalys och terapi. Ska man vara strikt så är psykoanalys den skola som grundades av Sigmund Freud som sedan levde vidare. Dels i form av den striktare psykoanalysen. Som ofta äger rum flera gånger i veckan och på en divan. Och dels har denna tradition levt vidare i så kallad psykodynamisk psykoterapi, vilket idag är ett mångfacetterat område med både influenser från Freud och hans lärjungar, och också från många andra håll.

En bra sammanfattning av Dorpats bok finns här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *