Working with Codependency in Psychotherapy

I am a psychologist in Stockholm, Sweden. I have been working with co-dependency as a specialty for 15 years, and I have developed a way of viewing it that seems promising. In this posting I would like to outline the main tenets of how I think and work with this problem.

My main point is that I see many people who benefit from learning about codependency, usually by doing more of self-care and lowering the over-engagement with other people’s problems. But this does not entirely solve the problem because you need to learn a new way of doing relationships, which is more of a complex skill, that is not so easy to transmit in a book or a 12-step-group. Psychotherapy for codependents should include helping the client to learn these important relationship skills.

I made this video that describes the same things that I talk about here:

Definition of co-dependency

When I talk of codependency, I mean a general pattern in a person’s relationships. This means that virtually all your relationships are oriented towards you being of help. It is common among codependents not to have one single relationship which is balanced in terms of help and support flowing 50 % in both ways.

Origin of the problem

My impression from working a lot with this group of people is that most codependent people grew up in an insecure or chaotic environment where the child finds out that it can somehow help the situation by solving problems. Tending to siblings, doing the dishes, listening to the parents and the like. There is too little of the sound, caring parenting where the parent gives support, affection and validation to the child.
I wont dwell too much on the details of such a childhood, since it is well described elsewhere.

The dysfunctional relationship pattern

So in this environment the child learned to focus much of her energy on being helpful. You leave such childhood with a one-sided focus in relationships, just focusing on the other person, not being able to do relationships in a way where you yourself also can get help and support.

The codependent pattern might be summarized like this

  • An exaggerated, somewhat stressed focus on spotting problems. It might be an organizational problem at work, a project that will not meet its deadline. A colleague that is becoming depressed, or your child having problems in school.
  • Helping to ”solve the problem”. This does not necessarily mean the best long-term help. Often the focus is more short-term, to get the problem out of sight, like cheering up the depressed colleague.
  • The nervous system experiencing a short term reinforcement from this behavior.

When working with this group of people I have been hypothesizing that when you grow up in this sort of insecure, dysfunctional family, it is possible that your brain will start connecting a dopamine-reward to helping behaviors. This way you become “hooked” on helping, just like it is possible to get addicted to drugs or gambling. I don’t think this hypothesis has been researched, but if some reader know more about this, I would be glad if you let me know.

Starting to recover

So what I often see is a client who have heard about the concept of codependency, and then start trying to shift this focus in her life. It makes sense to increase self-care activities. Like resting, exercising, enjoying yourself more. And at the same time to try to do less of helping behaviors. Many people have one or a few friends that they feel the need to get rid of or at least to engage with in a different way, if the relationship is too one-sided.

Here I would like to stress that we humans are social animals. Our well-being is very much tied to the quality of our social relationships. This has been described in several research areas in the latest decades. Please read about interpersonal neurobiology or polyvagal theory if you want more in-depth understanding of this.

Think of it like this: social relationships are just as important as food for the individual. We have a very strong instinct to search for and eat food. If we don’t find the food we would prefer, hunger will make us eat anything that will fill the belly. In starvation situations people eat grass and earth. Humans have a similar instinct to seek social connection. When your social connections don’t work out well, the risk of depression or other mental health problems increases.

The thing here is that is that the codependent person have this strong drive to have social relationships. Just like all human beings. But she can only do it this one-sided way. The person ends up chasing a real feeling of connection, but always fails, and end up feeling more and more empty. One metaphor would be to be hungry for food, but the only food you find is a type of food that just gives temporary relief, that doesn’t give you real nourishment nor make you feel really satisfied.

What is needed

One way of describing a normal helping relationship from the perspective of the person in need of help could be:

  1. Paying attention to inner processes. Like emotions and needs.
  2. Identifying these. Like naming that uncomfortable feeling in your chest as sadness or fear.
  3. Talking about your experience with a trusted other. Saying ”I just lost my job that I really liked. This makes me so very sad”.
  4. Registering that the other person is responding to what you say. This can be both verbal and nonverbal. Normally the face would express a similar feeling. In this example, the listener would look sad, and this way convey a feeling of being understood to the other person. ”Huhu” and hummings are common ways of transmitting a sense that you are really listening. Saying ”Thats really sad” will also communicate understanding and empathy.

The way I understand this is that for the codependent person this doesn’t work. You don’t know how to do this, because life didn’t teach it to you. Your parents were too preoccupied with each other or themselves to give you very much validation and understanding, so you grew up pursuing relationships without being able to get this soothing, understanding quality from your interactions with other people.

My codependent clients usually have problems with several of the points above. For instance, it is common to avoid eye-contact when talking about sensitive issues. This way the empathy radiating from the other person it will not enter your brain. And consequently you will not reap the benefits of a good talk with a friend.

Another common pattern concerns the point number 3, how to express personal, vulnerable things. I often see that in the beginning of the therapy my client will tell me about painful stuff with a smile in the face. The lips are moving upward when they should normally be moving downwards. If your face does not express the same feeling as you are trying to express verbally, it will be confusing to listen, and the listener will not know exactly how to respond. Is it a happy or sad story? Obviously this will also be a great obstacle to experiencing an understanding and soothing interaction with someone. Talking about vulnerable things in a very intellectual or factual way is another way of missing this flow of vulnerability and support between trusted fellow humans.

People with knowledge about different therapy concepts might notice that I approach this from a rather behavioral angle. I have studied and worked with a concept called FAP – Functional Analytic Psychotherapy, which tries to describe relationships with help from the behavioural tradition that stems from BF Skinner. But it does not really matter what therapeutic orientation the therapist comes from, what matters is if you in therapy get help to correct such dysfunctional ways of relating that I just described.

So if I notice that my client smiles a lot when talking about painful, difficult stuff, I will tell him/her to continue talking about the same things, but pay attention to the face and not to smile. More like relaxing the face. This usually help her to get the connection-process to work better. It often feels like a watershed moment when this happens. For decades, a whole life, empathy, love and support have been flowing out from the client to people around her, and now she finally learns how to also receive these things from other people.

From the perspective of what I see and hear in the therapy-room, it really seems that learning to do real vulnerable self-exposure like this leads to substantial improvements. My impression is that the whole outlook on life start to change. I see more smiles and happiness, and hear that ”life can be hard at times, but it is not so chaotic any more” and such things. I would really love to do research to confirm this impression but life hasn’t turned out this way for me yet. The FAP-research done about similar things looks very promising. This is a short video that talks about the FAP-approach in general, not specifically about codependency.

Interestingly, there is research showing that vulnerable relating with other people will make the body produce oxytocin, which is really a health-hormone of sorts. If my description of the relationships of codependents above is true, codependents also lose out on getting this relaxing hormone when they go through difficulties in life. The codependent will go through life with stress-reactions activated a lot of the time. And there will be too little of the destressing functions of the body, like release of oxytocin. I believe this puts the codependent population at risk of burnout, chronic fatigue and similar health issues.


One might summarize this in concluding that the codependent need to move from a focus on short term “fixing” or helping behaviors towards other people, towards more authentic, vulnerable “closeness behaviors”, that gives both a sense of real belonging and also plenty of oxytocine to regulate the system of recuperation, sleep etc.

My advice if you are a codependent that feel stuck in your recovery: Inquire yourself about the quality of your closest social relationships. To what extent do you talk to them about your innermost thoughts and feelings? Are you able to do this in a way that feels like nurtuting, soothing and relaxing? My experience as a psychotherapist is that it often feels really scary to take the first steps in vulnerable self-talk, so there are good reasons to seek help from a good psychotherapist in this.

The codependents way of helping

I would like to add a thing about the codependent persons interpersonal patterns. Since these helping behaviours were learned rather early in life, they are often focused in an immature way to “get away with the problem”. If the other person is angry, you might rush to apologize, even if you haven’t properly understood what caused the anger. Or trying to talk the person into thinking differently. Maybe smile a lot to appease him. A more constructive long term solution would be to really listen to the misgivings of the angry person and see what is behind it. It could be some feelings or values being hurt. Or maybe you need to have a serious talk to find a long term solution to a tricky problem.

Towards the end of my psychotherapies we often talk about communication from this broader perspective. How can my client be of help to others in a more mature way? How to handle difficult conversations and conflicts without just bowing to the other person’s needs?

Note 1: There is a complex interplay between stress, de-stressing and different systems in the body. Oxytocin is an important hormone here, but my description is simplified. In fact there are many body systems involved. These processes are much more intricate than what I can describe in this post.

Note 2: When I and my client practice ”vulnerable self-disclosure” like I have described above, the subject is often the difficult things that happened during childhood. There is a schism within psychotherapy regarding to which extent it is useful to work with childhood this way. I have chosen not to delve too much on this debate here, since it is quite easy to describe the therapy process in terms of learning new behaviors. I hope that my observations might be of use to clients and therapists of different therapeutic orientations.

Note 3: Please feel welcome to comment and discuss. I sometimes have time to answer questions here, but if you want to get in touch with me, please send me an e-mail at

Sweden’s ”kidnapping” of muslim children

A 2009 review of the thirty years since the legislation was introduced [in Sweden] showed that there has been a consistent decline in the use of physical punishment and the number of adults who are in favour of it. In the 1970s, around half of children were smacked regularly; this fell to around a third in the 1980s, and just a few per cent after 2000.
Modig, C. (2009), Never Violence, cited here

I am a psychologist in Stockholm, Sweden. A while ago I was contacted by the TV-channel Al Jazeera to be interviewed about the ”removal” of children from muslim families. I tried to inquiry about the approach of the producers and decided to decline because I felt that they did not really intend to cover the whole complexity of the subject. So here I want to write a few of my thoughts about it.

Allegations of selling children etc

Apparently there are a number of exaggerated, sensationalist accounts in Arab media. One such claim seems to be that officials in Sweden kidnap muslim children in order to sell them and pocket the money themselves. Here I would like to say that the Swedish bureaucratic system have many shortcomings. But we rank five on Transparency Internationals corruption index. There are articles in the newspapers every week about all sorts of wrongdoings of government and bureaucracy. Including many stories about scandals and problems within the social authorities. And this is a complaint that I have really never heard of.

Even though we have a safe position as one of the least corrupt countries in the world, it sure happens once in a while that officials take money for their own from governmental undertakings, but it is still very much the exception that proves the rule. And I would think that Sweden is also a rich country that is very oriented towards the safety and care for children. For someone to pay money for a child that has been stolen by the social authorities seems quite far-fetched.

Actually there is right now a bit of a scandal going on where it has been discovered that some of the children that has been adopted from poorer countries, were in fact stolen from their families. It is extremely discouraging that this happened, but at least Swedish society takes it seriously and we are presently trying to investigate the details and reunite the children with their biological parents.

So is there a real problem somewhere in this story?

At the same time I would like to point out that Sweden is very proud of our history of abolishing corporal punishment. The research that I have seen show that corporal punishment has only negative consequences. Since we abolished corporal punishment in 1979, it has become a strong value in our society that no child deserves to be beaten in their home and we also feel that the government and the social services has a responsibility of stopping this.

The subject of corporal punishment seems to me to be the most common denominator in the cases where there is a clash between social services and families from Arab countries. This is really a very typical example of a cultural clash. Sweden comes with very strong values of protection of the child. And with a strong belief in the power or a strong society to correct the wrongs of misinformed individuals. And on the other hand I believe Arab families come with a much stronger value on the sanctuity of the family. And also strongly valuing discipline among children. I believe the word ”obey” would seem to be often regarded as a good thing in Arab families. Children are expected to obey, otherwise there is a problem somewhere. Whereas ”obey” in Swedish is seen more like a problem. We see parenting more like an ongoing process of the child trying things, and the parent guiding continously. Obeying, punishment and discipline are not the main frames of reference here. We more feel that if the child get to explore the world, and the parents keeps a close eye, and guides the child when needed, this will create a relaxed environment, with maximum opportunities for learning and growth.

Astrid Lindgrens book have become synonymous with the Swedish parenting ideal. Kids that are allowed to explore the world freely, roam, and where adults are either not so present, or they stand by and give unconditional love to the main character. Emil of Lönneberga and his relationship to the farmhand Alfred springs into my mind writing this. Emils father who tries to discipline Emil is shown mainly as a comic and tragic figure. Whereas with Alfred there is no disciplining going on at all, just a very friendly and warm-hearted relationship.

On this blog I have been a proponent of a parenting approach that is centered around understanding the child and nurturing it with play and emotional presence.

But I understand that this absolutely does not mean that Arab and Muslim parents are coldhearted and unloving. On the contrary, of course there can be just as much love and nurturing in a more traditional Arab family. It might look a bit different, but the basics are the same.

It is here that this subject becomes complex and difficult. What happens when the Swedish parenting culture meets a family from an Arab country? If an immigrant child comes to school after a conflict with their parents and say that they just recieved a cuff from their parents, and that she is afraid and angry?

I have been working for years in Child and Adolescent psychiatry, which often collaborate with social services when there is a problem of some kind.

Long story short: I think that the problem is that if you hit your child, many swedish people who work with kids, teachers and social workers, tend to think that then you have basically forsaken your right to be a parent. Not everyone think the same, but the tendency is to feel that when there is violence against a child, a line has been crossed and society needs to step in and protect that child.

I would guess that especially younger social workers today have a more flexible view of these things, and they are making attempts at working more hand-in-hand with all parents. Not to immediatly jump to the conclusion that the child has to be taken from its family. But we do have this very negative view of violence that is deeply rooted in our culture and it seems to me that this is probably a big chunk of the problem that is reflected in all these conflicts between parents and social security agencies.

And of course as a parenting blogger and Swedish person, I feel that the Swedish position makes a lot of sense. But at the same time I also know that traditional cultures that put more value on the family and authority and discipline, also have lots of positive things that Swedish culture lacks. Above all it is more associated with a traditional, agrarian society. Life was often difficult indeed one hundred years ago when most of us lived on the countryside toiling with agriculture. For adults, children and families. Beating of children was common in those times.

It is in this area that I think we should be able to have very interesting discussions. Everyone involved in this problem area need to do their best to have an open and flexible attitude, and do their best to understand the things that feel difficult to understand. We need to engage more in discussions, talks and learning, instead of more extreme acts of violence and taking kids from their parents. And we need to accept that we can strive towards perfection, but neither families nor social services will always be as good as we would like them to be.

So next time a TV-team from the Arab world comes to Sweden or other Nordic countries to investigate what’s going on with our social security agencies: Why not invite parenting experts and researchers from different camps to discuss parenting, family and social services?
Why not attempt to make the different cultures understand each other better?
Can we highlight ways in which Swedish social services misunderstand and overreact to Arab families?
What can Arab audiences learn from the Swedish view on parenting?
And what can Swedish and Nordic people learn from the way Arab people think about family and parenting?
How can we make way for this discussion where these cultures that look so different, can meet and understand each other better?

Note 1: I really think Swedish_lad on Reddit summarised the situation very well, my thoughts here are inspired of his well-written text.
Note 2: When I try to describe the Swedish way of seeing these things, I absolute do not want to make a philosophical claim that our way is superior. There is research about the issues with physical punishment. And there is also within anthropology very interesting attempts at discussing different parenting practices. I believe that it should be possible of making a more deep analysis which both accomodates to research findings, and respect for the integrity of different cultures around the world. This is, though, outside the scope of this posting.

Roland Poulsen sågar psykoanalysen i DN

Hur skulle du reagera om en av dina bästa vänner när du försöker berätta om något väldigt viktigt och svårt som hänt dig, först kränker dig och sedan bara somnar mitt i samtalet? Och sedan när du tar upp saken och hoppas på en ursäkt, så säger vännen att det i själva verket var ditt fel för att du nog omedvetet ville mucka fram ett gräl?

De flesta skulle nog komma fram till att den här personen är nog inte värd min vänskap. Men psykoanalytiker kan bete sig så och analytikerkåren verkar inte riktigt ta det på allvar att man leker med sårbara människors liv.

Roland Paulsen skrev för någon vecka sedan en kritisk artikel om psykonanalysen på DN kultur. Genast måste fältets potentater rycka ut. Clarence Crafoord och Johan Eriksson, Per Magnus Johansson, Maria Yassa. Crafoord skräder inte orden: ”Genant”, ”grundlös attack”.

Det är bara det att det finns en hel del forskning som stödjer att de problem som Paulsen tar upp faktiskt existerar och är ganska vanligt förekommande. Theodore Dorpat gjorde ett flertal studier inom området som han sammanfattade i boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy. Det är en helt deprimerande läsning. Ungefär det som jag skrev i början kan man bli utsatt för i psykoanalys och -terapi. Terapeuten gör tokigheter och när man tar upp det och försöker få upprättelse, så förnekas problemet fullständigt och istället så sätts ljuskäglan på att det är klienten som har gjort något fel.

Särskilt allvarligt är det att psykoanalys och psykodynamisk terapi under många år varit sanktionerat av samhället som ett bra sätt för dem som mår sämst att må bättre. Det här skulle vi egentligen behöva prata om. Någon slags sanningskommission kunde vara vara på sin plats.

Jag kan inte låta bli att slås av att eftersom det finns så bra dokumenterat att som Paulsen beskriver faktiskt är vanligt i terapi, så framstår de psykoanalytiska försvararna precis så som terapeuterna i skräckhistorierna, självgoda och helt i avsaknad av förmåga till självkritik.

Det blev en otroligt platt debatt, vilket också Paulsen ger uttryck för i sin slutkommentar. Han tog upp ett antal problem. Psykoanalytikerna kontrar och säger att så är det alls inte. Och sen blev det inte mer. Man skulle behöva grundligt diskutera Dorpats bok. Och varför det är så svårt för många terapeuter att se sina egna tillkortakommanden. Helst skulle denna diskussion ske redan på utbildningen. Men åtminstone nu när de här frågorna kommer upp. Och i förlängningen skulle det behövas att någon djupdyker i vad som egentligen händer bakom psykoanalysens stängda dörrar idag.

Jag håller också med om det Paulsen skriver i artikelserien att det förtjänar diskuteras hur hela vårt samhälle förhåller sig till allt kring lycka, självförverkligande och så vidare.

Eftersom jag själv arbetar med psykoterapi, skickar jag med en förhoppning att både jag själv och framtida terapeuter ska vara mer ödmjuka och villiga att ta till sig kritik när våra klienter kommer med synpunker.

Fotnot: Jag har slarvigt mixat att kalla det för psykoanalys och terapi. Ska man vara strikt så är psykoanalys den skola som grundades av Sigmund Freud som sedan levde vidare. Dels i form av den striktare psykoanalysen. Som ofta äger rum flera gånger i veckan och på en divan. Och dels har denna tradition levt vidare i så kallad psykodynamisk psykoterapi, vilket idag är ett mångfacetterat område med både influenser från Freud och hans lärjungar, och också från många andra håll.

En bra sammanfattning av Dorpats bok finns här.

När du funderar på skilsmässa

Jag hörde nyligen ett program på P1 om skilsmässor. Psykologen Anna Bennich som skrivit en bok om skilsmässor uttalade sig och sade ungefär att ”om det känns som misär att spendera tid med din partner på sommarstugan – du behöver inte känna så, du kan lämna situationen”.

Jag reagerade verkligen på att Bennich här använder det starka ordet ”misär” för att beskriva hur det kan kännas i en relation utan att på något sätt ifrågasätta eller reflektera kring ordet. ”Misär” framstår som något otvetydigt, som inte behöver definieras. Är det misär så skilj dig, ju förr desto bättre.

Jag tycker att vi psykologer och terapeuter istället ska vara noga med att ifrågasätta sådana ord och tolkningar. För egentligen är ju inte misär något som finns objektivt, det är en tolkning som vår mänskliga hjärna har åstadkommit.

Utan om det ”känns som misär”, dvs jobbigt, obekvämt, spänt (antar jag att hon menar). Då behöver du börja reda i hur detta kan komma sig. Jag har hört att unga människor idag pratar om ”me-problem” och ”you-problem”, detta visar på hur man vill tänka. Vad är det som kan ha med mig att göra i situationen? Har jag i min barndom fått lära sig hur man gör för att ha en verkligt lycklig parrelation? Kan den spända känslan bero på att min kropp minns den spända situationen i mitt eget barndomshem? Går det att ha ett samtal med partnern om hur vi verkligen mår? Ofta behöver sådana samtal sträckas ut över veckor och kanske månader. Man behöver fundera och återkomma till samtalet.

Faktum är att om man som Bennich går direkt från ordet ”misär” till att prata om skilmässa, så är det ren och skär skilsmässopropaganda. Man guidar lyssnarna bort från alla de viktiga steg av mognad, reflektion och samtal som behöver ske mellan en obekväm känsla och att ta steg mot en separation.

Själv utgår jag alltid i min roll som psykolog och terapeut från en grundhållning av att stå på relationens sida. Skilsmässa är väldigt energikrävande, ekonomiskt kostsamt och drabbar barnen. Det vill man bara ta till när alla andra alternativ övervägts noggrant. Jag är väldigt glad och tacksam över alla klienter som jag fått träffa som genomfört en sådan terapiprocess tillsammans med mig. Självklart har det många gånger slutat i skilsmässa. Jag tror och hoppas att min klient i dessa fall känner att vi tillsammans har gjort vårt bästa för att pröva alla vägar som går att komma på.

Jag vill också gärna betona att det inte alltid är nödvändigt att partnern går i terapi. När man tycker som sämst om sin partner vill man gärna tänka att den borde göra en helrenovering av sitt inre. Men egentligen skulle jag vilja föreslå tumregeln att så länge man känner att ens partner kärleksfullt anstränger sig för att möta ens behov, så kan man försöka fokusera på att vara tacksam för det, även om det inte når riktigt ända fram dit man själv skulle önska.

Så här kommer mina beprövade tips för dig som överväger skilsmässa:

  • Gör allt vad som står i din makt för att dra ner på konflikterna. Säg inget som du vet kommer leda till tjafs. Gå hellre därifrån än att säga något. Skriv det till partnern i text. Eller testa ta upp det någon dag då båda är på bra humör. Läs på om Non Violent Communication. Forskning säger att det är grälen som mest leder till skilsmässa. Detta innebär inte att du ska lägga dig platt. Utan att det krävs kärleksfullt tålamod för att leva ett helt liv med någon.
  • Om du på sistone har försummat att göra snälla saker mot din partner; varför inte testa att börja göra det igen? Det är möjligt att både överväga skilsmässa och samtidigt göra alla bra saker som kan ha chans att förbättra stämningen därhemma. Om det sedan slutar i att ni verkligen går isär, gör denna punkt att du åtminstone kan se dig i spegeln efteråt och känna att du har gjort ditt yttersta, även när det var svårt.
  • Ta en time-out. Fokusera på ditt eget välmående ett tag. Gå ut och jogga. Åk bort en helg. Sov på soffan hos en vän någon/några nätter. Eller testa att leva som skilda några månader. Det går att säga att ni har en paus, men att målet fortfarande är att hitta ett sätt att ha det bra tillsammans. Många par som levt i årtionden tillsammans har haft perioder av avstånd, det är ganska normalt. Man vill framförallt inte skynda sig in i att prata om skilsmässa, utan först ge det väldigt mycket tid och eftertanke. Det är också helt okay att ha perioder av oklarhet, någon säger att den är trött på situationen, och så blir det mer avstånd under ett tag, utan att det blir tydligt vad som egentligen är bestämt.
  • Se till att ha kontakt med minst en person som känner dig väl och som kan lyfta fram dina tillkortakommanden i det här. Det kan vara en terapeut, en vän, släkting eller så. Det kan vara bra att ha lite koll på sin terapeut om man har någon. Vissa terapeuter är snabba att dra fram skilsmässokortet, innan man helt och hållet har tittat klart på vad som egentligen är problemet. Detta är egentligen den allra viktigaste punkten: Har du verkligen, verkligen gått till botten med om du kan göra något annorlunda, och har du verkligen haft modet att se din del i situationen? (se vidare fotnot nedan)
  • Vår tids fokus på självförverkligande, internetdating och konsumtionskulturen har lett till ett stort fokus på att hitta ”rätt matchning”. Om du är i en relation och börjar fundera på ”är vi för olika”: Tyvärr så finns det ingen sådan måttstock som säger när det helt enkelt är inkompatibelt. Så för ett tag, testa att lägga dessa tankar åt sidan och fokusera vad det går att göra på en daglig basis för att få det hela att funka. Som sagt: Det är bara när man försökt inte bara en gång utan många gånger, med olika angreppssätt som man med rent samvete kan känna att man gett relationen en chans.


Den svenske psykoanalytikern Tomas Böhm har skrivit många kloka böcker om kärlek och långvariga relationer. De flesta verkar numera bara finnas att få tag på på bibliotek och antikvariat.

Det finns två terapikoncept som har ett tydligt forskningsstöd för att de funkar: Emotion Focused Therapy och Integrative Behavioral Couples Therapy. Intressant nog är de ganska lika i att mycket handlar om att göra beteenden som gör att den andre trivs. Och när båda börjar agera så, blir det en bra spiral av win-win i relationen. Läs mer i följande böcker:

Håll om mig av Sue (Susan) Johnson

Reconcilable Differences av Christensen mfl.

Forskningen jag nämnde ovan om hur destruktiva konflikter leder till skilsmässa gjordes av John Gottman vars böcker jag också kan rekommenderas. Tex: 7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation. Kolla också gärna på den här YouTube-videon med Gottman.


  • Om du är i den motsatta situationen och din partner funderar på skilsmässa, kan jag varmt rekommendera konceptet Divorce Busting. Det hjälper dig att hålla blicken på vägbanan och fokusera på rätt saker som hjälper och inte stjälper situationen. Ledtråd: Sluta be och försöka blidka partnern, sånt gör bara att den andre känner sig mer pressad och skyndar sig att ta ett definitivt beslut. Det första kapitlet i hennes bok har också en bra passage om hur vänner och terapeuter kan prata på ett sätt som leder in till ett skilsmässobeslut.
  • Förekommer i din relation faktiska hot om våld eller verbala kränkningar? Eller ekonomiska oegentligheter, stöld, utpressning etc? Finns det barn därhemma som bevittnar eller är en del av sådana kränkningar? I så fall behöver du agera mer akut. Vänd dig omedelbart till familjerådgivningen, socialtjänsten eller någon kvinnojour. Eller se åtminstone till att börja ta steg som gör dig tryggare så att du kan få en överblick över situationen.

Ny uppsats om samsovning

Jag har tidigare skrivit om samsovning här på bloggen.

Vill bara berätta att jag fått veta om en ny studentuppsats av Frida Giselsson och Alexandra Larsson som jag kan rekommendera. Den inriktar sig på en väldigt viktig aspekt, hur BVC (BHV) sköterskor pratar med föräldrar om detta. Men den har också en bra forskningsgenomgång och diskuterar olika aspekter på ett nyanserat sätt. Du hittar den här.

Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus