Är självkänsla en färskvara?

Love and work… work and love, that’s all there is.
Sigmund Freud

För några år sen slog Mia Törnblom stort igenom med sina böcker om självkänsla och sin uppriktiga ärlighet kring sitt missbruk. En av de saker hon framhåller är att man kontinuerligt behöver jobba med sin självkänsla, hon beskrev det som att ”självkänsla är en färskvara”. Jag fick för mig att söka på ”självkänsla och färskvara” och det kom massor med träffar, där alla utgick från att detta påstående är sant.

Jag tänkte här komma med några funderingar kring denna föreställning. På ett sätt kan jag se något gott i detta perspektiv, för det kan bli en uppmaning till att kontinuerligt återvända till sig själv och ha koll på sina känslor och hur man lever sitt liv – något som jag tror är viktigt. Särskild i vår tid när vi både har högt ställda krav på mening och självförverkligande och samtidigt mycket stress av alla slag.

Samtidigt så är jag inte säker på att jag håller med riktigt om detta. Rent språkligt kan tycker att påståendet ”självförtroendet är en färskvara” kan spjälkas upp i tre delpåståenden: ”det finns ’något’ som heter självkänsla”, ”detta något kan liknas med färskvaror, såsom mjölk och gurka” och ”vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla”.

Jag provar och ser om jag kan fundera lite kring dessa påståenden:
Det finns ”något” som heter självkänsla, som kan liknas vid fysiska föremål. Vi har en språklig förmåga att uttala begrepp såsom ”självkänsla” och ”jämlikhet” och sedan prata som att dessa begrepp i någon mening existerar, trots att det egentligen bara är språkliga begrepp som vi valt att använda för att försöka ge ord åt något abstrakt. Som ett alternativ till Törnbloms sätt att prata om självkänsla, där det blir lite av en ”grej” som man kan ha eller inte ha, skulle jag vilja beskriva det såhär: Det finns massor av forskning på hur psykiskt mående och självkänsla hänger samman med allt möjligt annat. Människor känner sig gladare och mer tillfreds med sig själva och sina liv när de har mer pengar, när de får respekt och kärlek av andra. När de trivs med sina jobb. Och så vidare. Jag skulle snarare se det som att självkänslan inte alls existerar självständigt, utan att den är del av en individs livssammanhang, med massor av parametrar där man bara kan påverka vissa. Och dessutom så påverkas ju framgång på jobbet av vår livshistoria av att lyckas och misslyckas, vilket gör att det är väldigt svårt att säga vad som är orsak och verkan, och om det är en självkänsla som existerar inom mig eller om självkänslan i varje sekund konstrueras av min historia och mitt samhälle.

Helt klart är det bekvämt för oss som vill sälja böcker och tjänster inom personlig utveckling att beskriva självkänsla som något av en sak som man kan förbättra med coaching eller terapi, men i själva verket är det mycket mer komplicerat. Och egentligen tror jag att det för många kan vara uppfriskande att se att min livslott inte alls bara är mitt eget ansvar, utan det är en rad olika omständigheter utanför mig som påverkat och påverkar.

Vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla. För mig handlar detta egentligen om att vi alla eftersträvar ett bra, meningsfullt och lyckligt liv. Och då skulle jag lite förenklat vilja beskriva det som att vi som brottas med en sviktande självkänsla behöver två saker:

Vi behöver titta på vår skam, varför känner vi oss så dåliga ända in i själen? För mig är svaret att vi vuxit upp med föräldrar som inte gett oss den kärlek och omvårdnad som vi behövde. Som barn var vi underlägsna och var tvungna att dra slutsatsen att det var vårt eget fel. Lösningen som jag ser det är att få kontakt med det som hände, och verkligen göra upp med att det var fel och skadade oss. Så som man gör i terapi, och så som många som läser t.ex. Alice Millers böcker berättar händer när de läser och känner efter. Denna del av självkänslan, vår skam, kan alltså ersättas av en medvetenhet om att det fanns smärtsamma tillfällen då mina behov inte blev mötta. Eftersom man då förstår att det inte handlade om en själv, så släpper den där jobbiga stämplande skamkänslan av detta. Självklart är detta en ganska långsiktig process, som jag jobbar en hel del med i mitt jobb som terapeut.

Den andra komponenten av att gå från en bristande självkänsla till ett bra liv är vad jag kan göra här och nu som skapar mening och bra vibbar. Jag är ingen freudian, men det här tycker jag han sammanfattade bra; Arbeta och älska.

Jag kommer att tänka på min cykelreparatör. Bara genom att stiga in i hans butik ser man att han hållit på länge med detta. Arbetsbänken är sliten. Och han pratar om sina cyklar med en särskild kärlek och respekt, han gillar helt enkelt cyklar. Och eftersom hans verksamhet lever och frodas år efter år, så vet jag att det finns fler människor än jag, som gillar våra cyklar och därför är glada att ha en så noggrann och vänlig cykelreparatör. Han är helt enkelt mitt i ett stor nätverk, där han gör en massa nytta. Dessa cyklar som han reparerar ger sina ägare motion, och förflyttar dem och deras barn runt stan. Han gör något enormt meningsfullt i det lilla, utan att få nobelpris för det. Jag tror inte han behöver jobba på sin självkänsla. Den sitter liksom i väggarna i hans verkstad, och i hans händer som kan laga cyklar.

Detta är något som jag verkligen försöker prata med mina klienter om. Många som väljer att investera i psykoterapi känner sig vilsna och att de inte hittat rätt i tillvaron. Det kan vara att man flyttat från en annan del av landet eller från ett annat land, och inte hittat sitt nya sammanhang. Många har varit mobbade i skolan och familjen och därför aldrig fått känna att de har en självklar plats i något sammanhang. Identiteten som en outsider kan för vissa sätta sig som en andra hud som genomsyrar hela livet.

Normalt jobbar vi då både med att sätta fingret på exakt vad som hände som knäckte känslan av att vara välkommen i livet. Samtidigt som vi jobbar med att klienten tar steg för att gradvis etablera en bas i samhället, det kan vara med jobb, utbildning, fritidsintressen, vänner, kärleksrelationer och så vidare.

Jag säger detta eftersom jag undrar, när människor har tagit dessa steg, och tittat på sina barndomssår, och hittat saker som ger livet mening, behöver de då se självkänsla som en färskvara? För mig är det inte det. Jag liksom bara vet att jag betyder mycket för de människor som jag träffar på dagarna, för mina klienter och också mina nära och kära. Ibland värker skammen till, och jag känner mig som en dålig människa, men det är ganska övergående, och jag har sätt att hantera detta. På det hela taget är inte självkänslan något jag reflekterar över. Och min känsla och förhoppning är att det är ungefär så för mina klienter också.

Om man tänker ur ett evolutionärt perspektiv, hur människan har haft det genom årmiljonerna, så ska man såklart inte idyllisera det livet, det var säkert tufft på många sätt som vi inte kan förstå. Men samtidigt kan jag också tänka mig att många av de här kvaliteterna fanns på ett annat sätt i livet. Människan ingick i en mindre grupp på kanske 20 personer, där alla hade en eller oftast flera uppgifter, och det fanns gott om tid att vara tillsammans med andra, skoja och prata. Det som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron.

– Boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom på Adlibris, Bokus.
– Jag har också gjort en video på youtube om självkänsla.
– Törnbloms metod att förbättra självkänslan bygger bland annat på affirmationer, som forskning tyvärr har visat kunna ha motsatt effekt på självkänslan (ledsen om jag låter som en sågning här, men det är faktiskt så).

Problemen med napp för spädbarn

Idag tänkte jag skriva om ett kanske symbolladdat ämne: nappen.

Jag tänker så här: Det är viktigt att det etableras ett samspel mellan förälder och barn, där barnet ger signaler och föräldern gör vad den kan för att möta barnets behov. I början kommunicerar barnet i första hand genom att skrika. Men sedan blir signalerna mer och mer mångfacetterade, barnet utvecklar ett språk. När barnet signalerar något slags behov och sen märker att föräldern (vårdnadshavaren) möter det, så utvecklar barnet en grundtrygghet som säger att jag kan få mina behov mötta. Barnet får en grundkänsla av att världen är god. Inom psykologin kallar vi ofta detta för anknytning. Det finns idag mycket forskning som visar att en god anknytning är mycket viktig för både den psykiska och kroppsliga hälsan.

När det gäller spädbarn kan behoven handla alltifrån att barnet behöver en ny blöja, till att barnet är ledset och behöver tröst.

När man som jag avråder från att ge barnet napp, så tänker man att alla barnets skrik är uttryck för behov, som man som förälder behöver möta. Om barnet till exempel är rädd och behöver närhet, så är det olyckligt att ge det en napp att suga på istället, för då lär sig barnet att suga på nappen istället för att vara nära en vuxen. Att ge napp blir som ett budskap att vuxenvärlden inte vill möta behovet av närhet.

Den springande punkten i det här tror jag är barns behov av att gråta och skrika. Jag tror många blir benägna att införa napp, när de har kollat om bebisen gjort i blöjan, ammat och kollat av om barnet är varmt eller kallt. Om bebisen fortfarande skriker, så drar många slutsatsen att barnet kanske har ”sugbehov” och så ger man barnet en napp.

Det som man då missar är att bebisar kan ha en massa smärta och stress som de behöver gråta och skrika över. Att födas, pressas ut genom födslokanalen och komma ut i den kallare luften är bara det en ganska jobbig upplevelse. Dessutom finns det i vårt samhälle en massa stress som påverkar barn. En uppsjö av ljud och ljusupplevelser, stressade vuxna och barn, bilar och bussar som låter, för att inte tala om all känslomässig stress. Detta kan handla om konflikter inom familjen, stress, ångest och osäkerhet hos föräldrarna, och så vidare. Allt detta behöver inte vara något stort problem om man gör sitt bästa för att minimera skadan, och en del av detta är att låta barnet gråta och skrika precis så mycket som det vill (läs gärna mer om barns skrik i Aletha Solters artikel om detta här på bloggen).

Att låta sitt barn skrika och gråta i sin famn är helt enkelt väldigt hälsobefrämjande, och det leder också till en bra och stark anknytning.

Napp och ätproblem

Jag vill verkligen inte säga kategoriskt att napp kan leda till ätstörningar. Men det oroar mig ändå lite att vi lever i en kultur med starka tendenser att när man känner ångest eller något jobbigt, så tenderar vi att vilja stoppa något i munnen; tuggummi, godis, mat eller så. Och napp kan tyvärr bli just ett första steg i att utveckla såna dåliga vanor. När barnet har ångest och verkligen behöver gråta, skrika och bli tröstad så får det istället en plastsak intryckt i munnen och förväntas hantera känslorna genom att suga på denna.

Att ta emot barns känslor

Jag är ju ganska inspirerad av Alice Miller i mitt arbete och i det jag skriver här. Jag tycker ingen som hon har lyckats formulera att vi i vår kultur ofta inte är så bra på att ta hand om och möta våra barns mest smärtsamma känslor. Särskilt känsligt kan det vara med de allra minsta barnen, spädbarnen. De är oändligt utlämnade till sin omvärld, och för många av oss kan det väcka ångest och smärta att vara nära ett barn som skriker i högan sky, och som någonstans kommunicerar en väldig smärta. Och dessutom vill man vara en bra förälder, och det finns verkligen inget man kan göra för att få bort skriket; bebisar kan skrika långa stunder, särskilt under de första månaderna efter födelsen, och särskilt om det funnits olika stressfaktorer såsom en jobbig förlossning, konflikter, smärta eller trauma i omgivningen under graviditeten eller så.

Jag vill verkligen uppmuntra alla föräldrar att ta detta med barnets känslor på största allvar, att prata med vänner och andra om detta, och läsa på, gärna här på bloggen och på andra ställen, och verkligen våga titta på de allra innersta känslorna i en själv som detta område kan väcka.

Sugbehovet, då?

När människor pratar om napp, så pratar de ofta om att bebisar har ett sugbehov. Hur kan man se på detta?

Det finns en stark reflex att suga hos spädbarn, som såklart handlar om att det är på det sättet de får i sig näring.  Fråga här blir om den reflexen kan bli riktad åt fel håll, så att barnet vill suga som ett sätt att hantera jobbiga känslor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att det kan vara så, även om jag inte sett några studier eller någon forskning på detta. Om det är som jag tror, så kan alltså ett barn som haft det lite ovanligt jobbigt på något sätt, också uppvisa ett större ”behov” av att suga.  Detta ”sugbehov” kan föräldrarna lätt tolka som att barnet skulle må bra av att ha napp. Men om det är som jag tror, så skulle barnet egentligen behöva gråta och skrika, och om det tilläts att göra det, så skulle behovet av att suga minska.

Symbolladdade områden inom föräldraskap

Samtidigt som jag försöker skriva om detta med napp på största allvar, så vill jag också säga att det finns en hel del områden inom föräldraskapet som kan bli överdrivet stora och symbolladdade. Napp är ett exempel; TV eller inte, barnvagn eller sjal och samsovning är andra områden. När vi tar dessa områden på för stort allvar, så blir vi dömande och moraliserande mot oss själva och andra som inte ”når upp till måttet” i detta avseende, och det tror jag är olyckligt.

Ibland får jag mail av föräldrar som är oroliga för att de gjort ”fel” på något sånt här område. Därför vill jag också säga att även om dessa områden är viktiga, så är det allra viktigaste vilken allmän attityd man har till sitt barn: Vågar jag vara närvarande och sårbar med mitt barn? Tar jag mig verkligen tid och uttrymme varje dag att vara där och leka och prata med honom/henne? Lyssnar jag verkligen och tar in det som barnet säger och uttrycker? Är jag beredd att ödmjukt be barnet om ursäkt för mina fel och brister?  Undviker jag dömande och värderande kommentarer såsom ”bra”, ”fint” och liknande? Och så vidare.

Så om du av någon anledning inte väljer att lyda mina råd om napp eller så, så tycker jag inte att det är hela världen, det viktigaste är att göra en seriös satsning på att ge sitt barn en kärleksfull miljö.

Boktips: The Aware Baby av Aletha Solter (Adlibris, Bokus)

Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Anna Wahlgren: Världens bästa mamma?

Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.

Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var ”världens främsta barnuppfostrare”.

Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!

Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).

En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).

Boken (Felicia försvann) på Adlibris, Bokus, Jag gillade också Lady Dahmers blogginlägg (och även det här) om boken.

Bilder av barndomen

Att minnas sin egen barndom är för många ett viktigt steg som kan hjälpa en som förälder och också hjälpa till ett bättre vuxenliv (se mer på min hemsida).

Som jag tänker så hjälper kontakten med den egna barndomen föräldern att känna empati och medkännande med barnets känslor och att anpassa föräldraskapet till barnens behov i varje stund.

Kan bland annat rekommendera: Min Holländska kollega Ingeborg Bosch som har några uttrycksfulla bilder av klienter med på sin sajt. Alice miller har också många egna målningar med på sin hemsida.

Förbjuda omskärelse?

Jag hör i radions Människor och tro att Vårdförbundet bestämt sig att arbeta mot omskärelse av alla barn, även pojkar.

Representanten för synagogan i Stockholm var tydligt emot dessa tankar och hänvisade till att omskärelse av pojkar är en central sak inom judendomen. Jag tänker att religioner i alla tider har anpassat sig till samtidens trender. Den kristna kyrkan har under historien predikat mycket om mannen som familjens överhuvud, vilket den inte gör så mycket längre. Väldigt tråkigt att höra när de etablerade religionerna reflexmässigt tar ställning mot förslag som syftar till att försvara barns rättigheter.

Ett annat exempel är att Alice Miller skrev till dåvarande påven och föreslog att han skulle ta ställning mot barnaga, och inte ens fick något svar.

Jag kommer att tänka på debatterna som har varit kring att förbjuda bärandet av slöja. Både den frågan och omskärelsefrågan är besvärliga eftersom det handlar om att en majoritet vill lagstifta mot en minoritets kulturella yttringar. Som jag förstår det så försöker man inom juridiken väga individens rättigheter mot gruppens och kollektivets intressen och komma fram till en vettig kompromiss. För mig ser det ut som att när det gäller slöja så handlar det om betydligt större barn och vuxna, och även om man kan se slöja som en slags förtryck så innebär omskärelse att man faktiskt helt i onödan utsätter ett spädbarn för en mycket smärtsam operation. Ett trauma.

Så vad gäller slöja tycker jag att individens och familjens rätt att bestämma själv överväger, men med omskärelse tycker jag att det borde förbjudas med hänvisning till att ett spädbarn inte kan uttrycka någon självständig vilja i en så intim och viktig fråga.

Läs gärna mer om Alice Millers syn på omskärelse.

Tillägg (20111220): Blir besviken att se att Göran Rosenberg i dagens Svenska Dagbladet försvarar omskärelse. Hans starkaste argument verkar vara att det är en central del i den judiska traditionen. För femtio år sedan skulle många ha sagt att barnaga är en central del av västerländsk barnuppfostran…