Etikett: Arv eller miljö

Påverkar föräldrar sina barn? (svar till Ivar Arpi)

I Svenska Dagbladet häromdagen förkunnade ledarkolumnisten Ivar Arpi: Föräldrar påverkar inte sina barn. Han stödde denna tes på en stor metastudie som sökte sammanfatta forskningsstudier där man sökt ett samband mellan genetik, miljö i barndomen och en persons personlighet. Där hade man kommit fram till att det är i första hand generna och inte miljön som avgör en persons personlighet som vuxen.

För några år sen kom också boken Nurture Assumption av Judith Rich Harris, som gjorde samma koppling som Arpi – forskning visar inte att uppfostran/föräldraskap påverkar personligheten, och därför är satsningar och undervisning inom föräldraskap onödigt och kanske kontraproduktivt, för det ger föräldrar onödig skuld, när de ändå inte kan påverka något.

Det här går ju verkligen inte ihop med hur många psykologer, terapeuter och föräldrautbildare tänker, att det är viktigt hur vi bemöter våra barn, för det bemötandet påverkar dem hela livet. Och det finns också mängder av forskning av olika slag som påvisar ett samband mellan barndomsmiljön och hur en person har det som vuxen. Hur kan det här hänga ihop?

Vad jag kan se så är problemet detta: Arpi och Harris utger sig för att prata om frågan ”påverkar föräldraskap och barndomsmiljö vem man blir som vuxen” men de hänvisar till studier som forskar i sambandet mellan det det psykologiska begreppet personlighet och arv kontra miljö.

Problemet är att om man är intresserad av sambandet mellan barndomsmiljö och utfall, hur det blir som vuxen, så är personlighet bara en av många variabler som går att titta på. Om man skulle fråga psykologer, forskare och föräldrar, tror jag att de flesta skulle tycka att personlighet är något ganska ”fast”, som man till stor del föds med och som är svårt att påverka utifrån. Med personlighet menar man då begrepp som introvert/extrovert, eller noggrannhet/slarvighet. Samtidigt har forskningen hittat tydliga samband mellan barndomsmiljö och många andra parametrar, såsom fysisk och psykisk hälsa, stresskänslighet med mera.

Jag kunde till exempel enkelt hitta en studie som undersökte sambandet mellan familjerelationer i barndomen och högt blodtryck hos vuxna, och fann ett signifikant samband, att sämre familjerelationer leder till högre blodtryck. Mängder av den här typen av forskning redovisas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt och man hittar det enkelt genom att söka på ”effekter av barndomsanknytning” eller liknande sökfraser. ACE-studierna är också väldigt tydliga; det är amerikanska sjukförsäkringsbolag som har undersökt sambandet mellan hälso- och sjukdomsfaktorer och ”Adverse childhood Experiences”, negativa barndomsupplevelser.

Arpis påstående ”föräldrar påverkar inte” stämmer inte med den här forskningen. Det skulle stämma bättre om man sa ”föräldrar kan inte påverka ett barns personlighet i någon större utsträckning, men föräldrarna kan påverka en rad andra faktorer som är kopplade till barnets fysiska och psykiska hälsa”. Har man fått ett introvert och kreativt barn, så är det antagligen inte så jättemycket man kan göra för att förändra detta, men man har stor möjlighet att påverka om detta barn kommer att ha ett normalt blodtryck och ett stabilt immunförsvar som vuxen, och om det kommer att ha chanser att utveckla hälsosamma relationer till andra.

Uppmaningar till Arpi och andra journalister:

  • Var alltid väldigt noggrann med att dina slutsatser stämmer med den forskning som är gjord! Så att forskningen verkligen stödjer de slutsatser du vill dra. Annars kan man missta sig.
  • Om det finns motstridig forskning behövs det noggrann analys och fackexpertis för att reda ut vilka slutsatser som går att dra (och inte).

– Boken Nurture Assumption (Judith Rich Harris) på Adlibris, Bokus
– Jag tipsar också om sidan Aces too high, med mer information kring ACE-studierna, den har också länkar till videor, såsom denna:

Arv och miljö och psykisk sjukdom

Arv kontra miljö som orsaker till psykisk sjukdom har ju debatterats en hel del. Jag får en känsla av att genetiska och arvsrelaterade förklaringar har fått ett uppsving de senaste åren. Här är mitt inlägg i debatten.

Jag tänkte börja med att lägga fram några argument till varför man kan vilja förhålla sig lite tveksam till dessa biologiska förklaringar:

Det grundläggande problemet är att om man finner att det är vanligt att släktingar och familjemedlemmar har samma eller liknande psykiatriska diagnoser, vill man gärna tänka att det kan vara något ärftligt, att det är generna det beror på. Men eftersom familj och släkt i stor utsträckning delar samma miljö, både psykologiskt och vad gäller socialgrupp, bostadsort och liknande, så är det svårt att dra några sådana slutsatser. Det är därför tvillingstudier har blivit en standardmetod för att skilja ut vad som kan vara ärftligt vad som kan vara miljöfaktorer. Med tvillingar har man en önskvärd situation ur statistiskt perspektiv, för mellan enäggstvillingar och tvåäggstvillingar kan man anta att de i stort sett har samma miljö, men att de i olika grad delar den genetiska uppsättningen. Enäggstvillingar har identisk genuppsättning medan tvåäggstvillingar förhåller sig som syskon. Utifrån detta har man gjort stora studier och kommit till uppmärksammade resultat.

Jag har tidigare skrivit om varför jag inte tror tvillingstudier säger så mycket som de lovar. För mig ser det ut som ett statistiskt feltänk när man drar slutsatser utifrån dessa studier. Efter att ha skrivit detta inlägg debatterade jag saken på ett internetforum och fick då höra att det på senare tid gjorts tvillingstudier med s.k. multivariata metoder. Men när jag kollade upp detta, gäller det även för dessa att man måste göra antaganden gällande variablernas fördelning, vilket var min invändning från början. Dessutom är i princip alla tvillingstudier som citeras (gällande t.ex. schizofreni och autism) av den äldre modellen.

Dessutom finns andra invändningar mot tvillingstudier. De bygger på antagandet att alla tvillingar delar samma miljö (jag avser nu de tvillingstudier där de vuxit upp i samma familj). Men det finns mycket som tyder på att enäggstvillingar får en annan behandling av omvärlden än tvåäggstvillingar. Tvåäggstvillingar ses i högre grad som vanliga syskon. Dessutom finns det mycket forskning på att pojkar och flickor inte får samma respons från omgivningen, och det är ju bara tvåäggstvillingar som kan ha olika kön. Allt detta riskerar göra att tvillingstudier överdriver arvets påverkan på psykisk sjukdom.

Dessutom samspelar arv och miljö på ett intressant sätt. Om man tänker sig att vi har ett ganska tävlingsinriktat samhälle, vilket jag tror vi har, så kan det vara så att de som är riktigt bra på något oftare får beröm och belöning från omvärlden än de som är mindre begåvade. T.ex. så kan det vara så på skol- eller dagisgården att de som är mest ”socialt kompetenta” också är de som får mest övning i socialt samspel, medan de som är minst sociala får minst övning. Eller så får de som är bäst på läsning eller musik (etc) mest beröm av lärarna och får därför mer drivkraft att fortsätta förkorva sig. Och omvänt: De som presterar sämst kan om de har tur hamna i hjälpundervisning, men ofta tror jag att de glöms bort. Det här gör att det är möjligt att om arv/gener leder till en viss variation mellan människor, så kan det vara så att miljön i många fall leder till att variationen framhävs och blir större när barn växer upp.

Även om det finns vissa nedärvda tendenser inom vad man är bra på och så, är det enligt den här invändningen nästan omöjligt att säga hur stor procent denna nedärvda begåvning/personlighet utgör av ”slutresultatet” när personen är vuxen.

Tvillingstudier och annan forskning kommer fram till olika procentsatser som sägs indikera hur stor del av t.ex. en viss diagnos som orsakas av arv respektive miljö. Detta är en statistiskt framräknad siffra som kan framstå som enkel att tyda. Vi är ju vana i vardagen att hantera procentsatser, har man t.ex. 32 % skattesats, så vet man ju att man får behålla 68 procent. Men det här är procentsatser som är mer abstrakta och esoteriska, se vidare mitt tidigare inlägg.

Vad som egentligen är intressant i slutändan är ju vilka slutsatser man ska dra av den här forskningen, och vad det leder till för konsekvenser för behandlingen. Till exempel så vill man veta om man ska satsa på mer medicinsk/biologisk behandling såsom medicinering, eller om man kan bota eller förbättra med mer psykologiska insatser.

Och där är problemet att procentsatserna inte säger så mycket som man kan tro. Jay Joseph har skrivit flera böcker om ämnet bl.a. ”The Gene Illusion”, och han ger flera exempel på sjukdomar med en hög ”ärftlighet” som ändå kan avhjälpas med olika miljöbaserade åtgärder.

En viss framräknad procentsats ärftlighet går inte att entydigt tolka som att sjukdomen ska ses som biologiskt respektive psykologiskt betingad, det krävs ett mer komplext resonemang och mer komplex forskning för att komma fram till detta.

Det här är sammantaget ganska komplexa frågor, som man helst bör ha läst en del statistik för att kunna sätta sig in i. Samtidigt är det enormt viktiga frågor, för de styr hur landstingen fördelar sina pengar till olika sorters åtgärder. Och inte minst styr dessa frågor det bemötande som patienter får i sina vårdkontakter. Det kan innebära en enorm skillnad i en persons vardag om ett visst problem av vården tolkas som ärftligt eller som orsakat av miljön. Med bipolär sjukdom ADHD, Aspergers syndrom, autism och psykossjukdomar/schizofreni verkar pendeln ha svängt så att problemen ses som nästan uteslutande genetiskt betingade. Ofta leder det till att vården förskriver medicin och/eller åtgärder för att acceptera och hantera problemen, istället för att titta närmare på orsaker i personens miljö.

Avslutningsvis vill jag säga att jag här har fört fram en hel del av problemen med biologiska/arvsmässiga argument. Vi är många som i vår kliniska vardag ser tydliga tecken på bristerna i de biologiska/genetiska argumenten, men ska man prata strikt vetenskapligt, så är såvitt jag kan se det enda man kan säga ungefär att ”vi vet inte” – forskningen har inte hittat några tydliga svar med de undersökningar som hittills gjorts.

Jag ser det som enormt viktigt hur vi ser på dessa frågor och vill gärna ha mer debatt, välkommen att kommentera!

Anmärkning: Detta inlägg tillägnas min bloggarkompis ”En enbent drottning i landet ingenstans”, som också skrivit och brottats en del med detta ämne. Jag vill också rekommendera Jay Josephs sida som också har sammanfattningar av hans böcker.