Barn/föräldraskap – Det känsliga barnet

Hur ger vi våra barn en sund sexualitet?

Jag läser på DN:s insidan om att Nathalie Simonsson är på väg ut med en ny bok som ska användas sexualundervisningen i skolan. Hon uppmanar föräldrar att prata mycket om sexualitet och relationer, i olika situationer med sina barn, så att det inte blir något stelt och styltigt man gör typ en gång och inte mer.

Jag håller nog med om allt det hon tar upp och det låter underbart att man jobbar på detta sätt i skolan i dag. Men samtidigt skulle jag vilja säga att jag tror att det vi ger till våra barn kring sexualitet är så oändligt mycket mer än hur vi pratar om sex i tonåren. Det handlar om barnets/ungdomens relation till den egna kroppen, till den egna kreativiteten, till sina känslor och till sin vilja och integritet. Och allt detta grundläggs i relation till föräldrarna (vårdnadsgivarna).

Det kan vara saker som:

Hur vi pratar om snoppar, snippor, pruttar, kiss, bajs, snor och snorkråkor från födseln och uppåt i åldrarna. Är vi avslappnade och kan bara följa barnets nyfikenhet? Utan att det kommer stränga, dömande miner när barnet säger eller gör något lite tabubelagt? Hur ofta bemöter vi barnet med kontroll och tillsägelser och hur ofta lyckas vi släppa våra kontrollimpulser och bara låta barnet vara nyfiket och utforska?
Hur vi berör våra barn, är det med ren glädje och kärlek och värme? Tar vi oss tid till kroppskontakt och är vi medvetna om hur våra egna problem med kroppskontakt kan påverka barnen?
Och hur förhåller vi oss till våra egna kroppar? Hur ofta tillåter vi oss själva att ha roligt och skoja och njuta med våra kroppar? Hur ofta dansar vi? Hur ofta vidrör vi varandra med värme och närvaro? Hur ofta dansar vi med våra barn? Hur mycket sjunger vi och gör känsliga och sensuella saker, som leka med lera, måla, fingerfärg, snöänglar, och allt annat fysiskt…
Och hur bemöter vi barnets känslor, är alla känslor tillåtna? Tar vi oss tid när barnet gråter?
Och hur förhåller vi oss till barnens vilja att experimentera och prova annorlunda och ”förbjudna” saker? Är det okay att äta under bordet istället för ovanpå? Hoppa i vattenpölar? Skvätta ner hela badrummet med vatten? Prova att blanda theblad eller murbruk i soppan?

Några råd skulle kunna vara:

Lägg krut på barnets känslomässiga miljö. Leta efter dina egna svaga punkter: vilka känslor hos ditt barn har du svårast att acceptera? Inläggen här på bloggen om känslor kan vara en början.
Slösa med kroppskontakt. Alltifrån en lugn klapp på kinden till vild, bökig brottning. Vilka sorters fysisk lek har du svårast för? Kan du anta utmaningen att jobba med dina svårigheter där?
Lägg märke till och observera ditt kroppspråk, ditt tonfall och hur du känner dig i kroppen i förhållande till mer känsliga och tabubelagda saker hos barnet, såsom ilska, rädsla, kroppsfunktioner, när det vill ta på sitt eget eller andras könsorgan och så vidare. Hitta sätt att jobba med dina svaga punkter här. (Jag utgår från att vi alla har ett bagage av mindre sunda attityder med oss här)
När du känner att barnet närmar sig din gräns, till exempel om barnet vill utforska ditt kön, så ge ett respektfullt budskap av typen ”jag blir generad när du tar i min snopp, jag vill inte att du gör det” (eller så kan man föreslå att titta tillsammans). Det är väldigt lätt att inom de här områdena komma med mer dömande tillsägelser som lägger skuld på barnen. Typexempel: ”Nämen så gör man väl inte?!”. Inspiration till respektfull kommunikation kan man exempelvis finna i Non-Violent Communication.

Barn som gnäller

Barns gnäll kan verkligen komma under huden på föräldrarna och andra som har hand om barn.

Det kan ofta bli ett svårt problem hur man ska se på gnäll – å ena sidan är kan det kännas väldigt jobbigt och stressande, å andra sidan så är gnäll ett känslomässigt uttryck som alla andra, och förtjänar att välkomnas.

Som jag skrivit tidigare är det viktigt att försöka se situationen ur barnets egen synvinkel. När en vuxen kommer hem, kan han/hon säga ”Gud, vilken jobbig dag jag haft på jobbet idag, tre klagomål från kunder och chefen kallade till extramöte”. Men barn har inte riktigt förmågan att säga ”Gud, vilken dag jag har haft, min bästis var sjuk, och min favoritfröken var utlånad till en annan avdelning, och när jag gick på toaletten kom ett annat barn in och störde” eller liknande.

Vi måste dechiffrera barnens budskap, och försöka sätta oss i deras kläder. Så första frågan när ett barn gnäller är: Finns det något som kan ha stressat eller varit jobbigt för barnet?

Man kan också se gnället som känslor som inte riktigt kommer ut, kanske för att föräldrarna varit upptagna och stressade och inte hunnit med barnen så mycket som de behöver.

Jag kommer att tänka på att president Obama sagt att det för hans döttrar är förbjudet att gnälla. Den bild jag fått av paret Obama är att de är två väldigt ambitiösa och upptagna personer. För mig är det lätt att förstå att deras barn ibland kan känna sig bortglömda när föräldrarna så ofta springer på olika möten och har många viktiga papper att läsa. Barn kräver ju tid. Så om barnen Obama har haft en tendens till att gnälla, så är den ur detta perspektiv förståeligt, det är känslor av att vara bortglömd och lämnad som kommer ut i form av gnäll.

Så en annan viktig fråga att ställa när barnet gnäller är: Hur har vi som föräldrar mått på sista tiden?

Upplever man problem med sitt barns gnäll, skulle jag rekommendera artiklarna av Aletha Solter här på bloggen. Och även titta igenom de andra artiklarna under rubriken barn. De flesta artiklarna försöker visa vägar att hjälpa barn med deras känslor.

Sammanfattningsvis: Barns gnäll kan ses som halvkväda känslor – som att de har ett behov av kontakt och av att uttrycka sig, men att något ”står ivägen”, och hindrar, och det är vår uppgift som vuxna att röja bort dessa hinder.

Mer om spädbarns skrik och gråt

Jag lade igår upp en översättning här av en artikel av Aletha Solter om spädbarns gråt och sorg. Tipsar idag om en artikel i ViFöräldrar om att låta sitt barn gråta ut. Jag tycker dock att Solter resonerar lite mer grundligt genom att ta upp att det sätt vi bemöter våra barn är intimt förknippat med hur vi själva blev bemötta som barn.

Vad ska man göra när babyn gråter? (Aletha Solter)

En gråtande baby är en källa till oro och undran för många föräldrar. När din baby gråter och du inte vet varför, kan detta väcka känslor av ångest, hjälplöshet, frustration, inkompetens och till och med ilska och illvilja. Det förekommer många olika råd kring gråtande bebisar, men de flesta lyckas inte förklara de verkliga orsakerna till gråten utan kommer istället med förslag som är skadliga för ditt barns känslomässiga utveckling.

Det finns två orsaker att bebisar gråter. En orsak är för att kommunicera ett behov eller obehag. Kanske är de hungriga, uttråkade, kalla eller behöver bara bli hållna. Ibland är det svårt att klura ut vad de behöver. Föräldrarnas roll är att försöka fylla babyns behov så snabbt och korrekt som möjligt. Bebisar kan inte bli bortskämda. Det är omöjligt att ge dem alltför mycket kärlek, uppmärksamhet eller fysisk kontakt.

Den andra orsaken till gråt under spädbarnstiden är mindre väl förstådd. Många bebisar fortsätter gråta även efter att alla deras grundläggande behov blivit mötta, och till och med när de är i någons famn. Denna typ av gråt kulminerar omkring sex veckors ålder och benämns ofta kolik, eller irriterad gråt. De traditionella förklaringarna för denna gråt har fokuserat på tänkbara fysiska orsaker, såsom gaser eller matsmältningsproblem. Forskning har dock visat att de flesta barn med ”kolik” inte har något fel med matsmältningen, och att de oftast är vid god hälsa. Det är därför nödvändigt att titta på de möjliga känslomässiga orsakerna till gråt.

Spädbarn är extremt sårbara och har en betydande mängd känslomässig smärta orsakad av ansamlade stressfyllda erfarenheter. Barnet kan ha jobbiga känslor från en traumatisk födelse, eller svårigheter efter födelsen. Bebisar erfar förvirring när de försöker förstå världen och de blir lätt rädda och överstimulerade. Dessutom känner de frustration när de försöker lära sig nya färdigheter och att kommunicera. Allt detta orsakar känslomässig smärta som lagras i kroppen.

Lyckligtvis kommer bebisar utrustade med lagningsutrustning, och kan komma över konsekvenserna av stress genom gråtens helande mekanism. Forskning har visat att människor i alla åldrar mår bättre av att gråta och tårar hjälper till att återställa kroppen kemiska balans efter erfarenheter av stress. Ett spädbarn som har varit isolerat utan mycket mänsklig kontakt i en kuvös under flera dagar kan behöva gråta i timtal under en period av flera månader för att få bearbeta den känslomässiga smärta som orsakats av denna skrämmande och förvirrande erfarenhet. En tre månaders baby kan behöva gråta länge efter en familjeträff då den träffat många nya ansikten. En sex månaders baby som har försökt lära sig krypa en hel dag, men som bara lyckats röra sig bakåt, kan behöva uttrycka sina känslor genom att gråta och rasa* innan han/hon kan somna i lugn och ro. Att gråta i dessa situationer är inte smärtan i sig, det är processen att bli kvitt från smärtan.

Vad kan föräldrar göra i detta? Först och främst är det viktigt att kolla av viktiga behov och obehag såsom hunger eller kyla. Men om din bebis fortfarande är gnällig efter att du har tagit hand om dess grundläggande behov, är det bra att helt enkelt hålla honom/henne kärleksfullt och tillåta honom/henne att fortsätta gråta. Bebisar behöver närhet och uppmärksamhet när de gråter. Ingen baby borde någonsin lämnas ensam gråtandes. Även om du kan känna dig som att du inte gör någon nytta när du håller din gråtande baby, så är verkligheten att du ger henne/honom ett viktigt känslomässigt stöd när han/hon gråter. Babyn känner sig helt enkelt tillräckligt trygg för att visa dig sina känslor, precis som du själv kanske kan brista i gråt om en kär vän skulle krama om dig och säga att du måste ha haft en tuff dag. Föräldrar som håller sina barn och tillåter dem att uttrycka sig på detta sätt märker oftast att deras barn är avslappnade och nöjda efter gråtattacken och att det sover bättre på natten.

Varför är det så svårt att hålla och acceptera en gråtande baby? Antagligen för att få människor tilläts att gråta så mycket de behövde när de var små. Dina föräldrar kan ha försökt att stoppa dig från att gråta när du var spädbarn. De kanske gav dig en napp, eller fortsatte att amma eller mata dig, eller gungade dig varje gång du grät, i tron att det var det du behövde i den stunden. Kanske försökte de distrahera dig med leksaker, musik eller lek, när det enda du behövde var deras odelade uppmärksamhet och kärleksfulla famn så att du kunde fortsätta din gråt. De kan ha frågat en doktor efter lugnande medel för att få dig tyst, eller lämnat dig att gråta ensam, i tron att det inte fanns något de kunde göra. Kanske slog de till och med dig, eller skrek åt dig, av frustration eller desperation. När du blev äldre kanske du erfor fortsatta distraktioner eller bestraffningar från dina föräldrar och lärare när de blev missnöjda med dina försök att bearbeta dina känslor genom gråt.

Detta var inte dina föräldrars fel, för de saknade information om vikten av stressreducerande gråt. Men på grund av denna prägling från barndomen kan vissa få svårt att känna igen detta behov hos sina egna barn, och man kan känna lust att få dem att sluta gråta på liknande sätt. Det tar tid att komma över en präglingen från en hel livstid. Kanske behöver du ”a good cry” själv. Mitt råd i så fall är att inte skjuta upp detta. Om du kan hitta någon som lyssnar på dig; ännu bättre. Du kommer att känna dig mycket bättre efteråt, och ditt barns gråt kan kännas lite mer acceptabel för dig. Om du märker att du blir frustrerad och utpumpad av att din baby gråter mycket, förtjänar du all hjälp och stöd du kan få.

Vänligen observera att detta är inte någon ”skrikmetod”**. Jag förespråkar inte att låta bebisar gråta själva. Det är en enorm skillnad mellan att låta en baby gråta ensam i en barnsäng och att kärleksfullt hålla en gråtande baby i sina armar, medan man erbjuder tröst och omtanke.

”Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Översättarens kommentarer:

* Jag har översatt verbet ”rage” med att rasa, det vill säga att ha ett raseriutbrott.

** Med ”skrikmetod avses ofta metoder att ”lära barn sova själva”, och när barnen gråter, så kommer man t.ex. in var femte minut och ungefär visar att man inte glömt bort barnet. se t.ex. bloggen Fina Matilda

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1996, senast uppdaterad 2009, Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

”Konsekvenser”

Jag översatte just och lade ut en artikel av Aletha Solter om när barn inte beter sig som vi föräldrar önskar. Vill lägga till en personlig reflektion angående konsekvenser.

Med min son som är tre år känns hamnar jag ibland i en total återvändsgränd. Jag vill att han ska göra något, och han bara totalvägrar. Då är det lockande att dra till med något i stil med ”då blir det inte pannkaka till middag, om du inte städar upp efter dig”. Ur mitt perspektiv som vuxen kan jag tycka att det är rättvist eller normalt att om inte han kan lägga några minuter på att plocka upp legot, varför ska jag stå i en halvtimme och steka pannkakor åt honom?

Men det är som att han på något sätt intuitivt känner att det är något som inte stämmer med detta resonemang. Det finns ju egentligen ingen logisk länk mellan pannkakorna och legot. Och han har ju rätt till att få mat, och att hota med något annat är ju att hota med att han inte ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Dessutom har jag redan lovat pannkakor, och att dra in detta är ju verkligen inte juste.

Så om jag gör denna slags konsekvens/bestraffning, så uppfattar jag det som att han instinktivt märker det och blir ännu mer frustrerad och verkligen stålsätter sig och blir ännu mer envis och arg. Det är som att hans hjärna inte riktigt kan teoretiskt analysera situationen, men känslomässigt uppfattar han att pappa här har hittat på en bestraffning åt mig som inte är rättvis.

(att jag sätter konsekvenser inom citationstecken i rubriken är för att vi ofta kallar detta konsekvenser, men kanske ligger det närmare bestraffning…)