Recension av boken ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster

Här kommer några synpunkter och åsikter apropå boken ”Fem gånger mer kärlek: Forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv” av Martin Forster.

Helhetsintrycket av boken är bra, tycker jag. Den är lagom djup och behandlar de flesta områden som man skulle önska. Och den är skriven på att sätt som verkligen inbjuder till läsning. ”Hur gör chefen”-rutor ger läsaren tillfälle att reflektera och se sitt föräldraskap som analogt med chefskap; hur skulle det egentligen att vara barn till mig? Och det finns också rutor som beskriver forskning lite mer i detalj.

Boken är till stor del baserad på KBT (inlärningsteori). Här ser man verkligen styrkan med detta arbetssätt: att fokuset på konkreta beteenden gör att författaren/rådgivaren säger saker som faktiskt beskriver exakt vad man bör göra, man kan gå direkt från boken in i barnrummet, och direkt applicera råden. Själv har jag ibland lite problem med Jesper Juul, inte för att han säger något jag inte håller med om, utan för att han skriver på ett lite mer på ett abstrakt plan, vilket gör mig orolig att föräldrar inte alltid har så lätt att omsätta det i praktiken.

Nidbilden av KBT är att föräldern blir en distanserad aktoritetsfigur som behandlar sina barn som råttor i ett laboratium. KBT:ns terminologi, att man pratar om belöningar kan ge associationer åt fel håll. Man ser framför sig just uppfostran av hundar, råttor eller andra djur genom att ge dem mat och godis. För oss människor är det mest belönande att ha bra relationer med andra, och det finns därför mycket överlappning mellan ett relationsinriktat synsätt och ett KBT-synsätt på barnuppfostran. Forster är här tydlig med att vår viktigaste uppgift som föräldrar är att etablera bra och varma relationer med våra barn, och att detta är själva grundpelaren när det gäller att hantera svårigheter såsom konflikter, rädslor, sömnproblem och annat. KBT-are skulle säga att relationer måste bli belönande i sig, men för mig spelar det inte så stor roll vad man kallar det. Det viktiga är att vi som föräldrar behöver vara oändligt envisa med att söka kontakt och vara där med våra barn (se vidare till exempel serien prata med barn här på bloggen).

Så i det stora hela har jag inte så mycket att invända mot boken, utan kan varmt rekommendera den till alla som vill ha en lagom lättläst och lättanvänd bok om föräldraskap.

Eftersom helhetsintrycket är så bra, vill jag ändå vara petig och punkta upp några saker som jag gillar mindre bra med boken:

  • De viktigaste verktyg som KBT och Forster rekommenderar för att hantera barns starka känslor (gråt, raser, etc) är att ignorera och avleda, och detta är metoder som jag starkt avråder från. Jag tror detta kan få varaktiga negativa konsekvenser för barn. Tyvärr bekräftar boken här fördomen att KBT är lite svagt när det gäller det känslomässiga området.
    Se t.ex Vad ska man göra när babyn gråter av Aletha Solter (här på bloggen) eller mitt inlägg om att trösta barn.
  • Den rekommenderar föräldrar att använda 5-minutersmetoden för att ”lära barn” att sova själva. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg om sömnmetoder, är även detta metoder jag tror kan vara verkligt skadliga för barn.
  • När Forster till större delen är väldigt relationsinriktad så känns det lite avigt att han har med ett helt kapitel om belöningar. Belöningsperspektivet får mig att tänka på den vuxne som en auktoritetsgestalt som ger ut belöningar vid lämpliga tillfällen, och barnet blir mottagare. Det rimmar liksom inte med att barnet och den vuxne möts på lika villkor. Och det riskerar göra att den vuxne fokuserar på fel saker; istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar han/hon i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Målet måste väl vara att barnet upptäcker att det är belönande i sig att lyckas med något, eller att hjälpa någon, eller att delta i en kärleksfull familj eller så. Och belöningar riskerar helt mista sin makt när barnen blir tonåringar, och föräldrarna inte längre hittar saker att belöna med för barnen kan själva tjäna pengar och skaffa sig vad de vil ha. Se vidare Aletha Solters artikel om Supernanny Jo Frost. Se också boken Punished by rewards av Alfie Kohn, som innehåller mycket forskning om hur belöningar kan ge rakt motsatt effekt mot det man vill uppnå.
  • Boken förtjänar all respekt för att vara en konkret och forskningsbaserad instruktionsbok för föräldrar. Men personligen hade jag gärna velat se lite mer om föräldraskapet som känslomässig och existensiell utmaning. Jag tror att vi alla har våra egna spärrar, rädslor och blockeringar som gör det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Även här finns det ju faktiskt forskning, exempelvis om hur deprimerade föräldrar påverkar sina barn (även om det här problemet är mycket större än att bara handla om depression). Här skulle jag rekommendera att komplettera Forsters bok med att läsa böcker av Jesper Juul, Aletha Solter eller Alice Miller, för att fånga upp den känslomässiga komponenten av föräldraskapet, som knyter an till förälderns egna barndom. Ett annat boktips på detta tema är Den mörka hemligheten av Linge/Josefsson.

Tillägg – en tanke: Kanske är det när vi som föräldrar misslyckas med att vara känslomässigt närvarande, och validera våra barns känslor, och när interaktionen fylls av gnäll istället för lek, och vi verkligen skulle behöva se in i oss själva och ta föräldraskapets utmaning på fullaste allvar, kanske är det då som belöningssystem framstår som mest frestande, som en enkel och ”effektiv” lösning.
Läs gärna också Petra Krantz artikel om problemen med belöningssystem.

Anmärkning 1: Boken på AdLibris, Bokus.
Anmärkning 2: Jag använder ordet KBT som beskrivning av bokens teoretiska referensram. Den innehåller också forskning från många andra områden, och ska man vara petig, så borde man kanske säga ”inlärningsteori” eller behavorism istället för KBT, som egentligen är en benämning på en terapimetod.

Anna Wahlgren: Världens bästa mamma?

Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.

Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var ”världens främsta barnuppfostrare”.

Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!

Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).

En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).

Boken (Felicia försvann) på Adlibris, Bokus, Jag gillade också Lady Dahmers blogginlägg (och även det här) om boken.

”Konsekvenser”

Jag översatte just och lade ut en artikel av Aletha Solter om när barn inte  beter sig som vi föräldrar önskar. Vill lägga till en personlig reflektion angående konsekvenser.

Med min son som är tre år känns hamnar jag ibland i en total återvändsgränd. Jag vill att han ska göra något, och han bara totalvägrar. Då är det lockande att dra till med något i stil med ”då blir det inte pannkaka till middag, om du inte städar upp efter dig”. Ur mitt perspektiv som vuxen kan jag tycka att det är rättvist eller normalt att om inte han kan lägga några minuter på att plocka upp legot, varför ska jag stå i en halvtimme och steka pannkakor åt honom?

Men det är som att han på något sätt intuitivt känner att det är något som inte stämmer med detta resonemang. Det finns ju egentligen ingen logisk länk mellan pannkakorna och legot. Och han har ju rätt till att få mat, och att hota med något annat är ju att hota med att han inte ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Dessutom har jag redan lovat pannkakor, och att dra in detta är ju verkligen inte juste.

Så om jag gör denna slags konsekvens/bestraffning, så uppfattar jag det som att han instinktivt märker det och blir ännu mer frustrerad och verkligen stålsätter sig och blir ännu mer envis och arg. Det är som att hans hjärna inte riktigt kan teoretiskt analysera situationen, men känslomässigt uppfattar han att pappa här har hittat på en bestraffning åt mig som inte är rättvis.

(att jag sätter konsekvenser inom citationstecken i rubriken är för att vi ofta kallar detta konsekvenser, men kanske ligger det närmare bestraffning…)