Den här veckan lyssnar jag på ett reportage från BBC där en reporter får hjälp med sin rädsla för att åka tunnelbana av den kände KBT-psykologen Paul Salkovskis (själva ljudfilen med programmet kan vara borttagen när du läser detta, men går eventuellt att hitta via BBC:s podtjänst). Reportern har tidigare fått lära sig att göra andningsövningar när hon börjar få panik och de kommer fram till att detta har en rakt motsatt verkan, att snabba på panikprocessen.
Mindfulness och meditation har ju blivit väldigt mycket allmängods de senaste åren, och själv har jag också mediterat en del. Det känns väldigt främmande att andningsövningar skulle kunna ha en negativ inverkan på den själsliga hälsan.
Ett sätt att tänka kring detta är begreppet ”experiental avoidance” som ofta används inom ACT (Acceptance and commitment therapy). Det kan översättas med upplevelseundvikande eller känsloundvikande och man har funnit att personer som tenderar att vilja undvika sina egna upplevelser och känslor har en sämre psykisk hälsa än andra. Det kan vara alltifrån någon som varit med om ett trauma som undviker stimuli som påminner om traumat, till deprimerade som undviker det initiala obehaget att ta kontakt med en vän, och hamnar i isolering. Vad gäller fobier och panikångest, tyder mycket på att problemen till stor del drivs av rädsla och undvikande inför känslor.
Jag kan tänka mig, att för de flesta människor så har det en god effekt att koncentrera sig på andningen, och kanske också att göra den långsammare och djupare och så. Men för vissa människor som har tendenser till upplevelseundvikande, så kan dessa övningar med andningen bli en del av undvikandet. Såsom att man försöker kämpa emot panik och andra känslor med hjälp av att fokusera på andningen och att göra den långsam.
Och som man så tydligt visar i ACT, så leder varje ansträngning att komma bort från en känsla, till att känslan accelereras, så andningsövningarna kan bli högst delaktiga i en inre kamp- och panikspiral.
Jag tycker det här är ett bra exempel på att psykologi och personlig utveckling är så komplext att det sällan finns några enkla lösningar, utan att det är viktigt att ta sig tid gå in i detaljerna och se det individuella och det paradoxala.
Jag vill väldigt gärna att ni berättar vad ni tycker och tänker om detta i kommentarfältet, det är så mycket prat om meditation och mindfulness idag att det vore bra att diskutera detta.
Om jag skulle försöka ge några råd här, skulle det kunna vara:
- Om du vill arbeta med andningen, så var mycket uppmärksam på att du inte hamnar i att på något sätt spänna dig, eller att försöka hålla känslor borta genom övningen. Det kan vara väldigt viktigt på lång sikt att hitta ett sätt att arbeta med sig själv, så att du välkomnar och tillåter jobbiga känslor att finnas med. Mjukhet; att sträva efter att andas så mjukt som möjligt, kan vara ett ledord.
- Om du har psykologiska problem av det lite mer allvarliga slaget, såsom panikångest, depression, stressproblem eller trauma, och du försöker med meditation, andningsövningar eller liknande, och det inte hjälper, så kan det faktiskt vara bättre att sluta med dessa övningar. En annan lösning kan vara att fortsätta med övningarna men med professionell hjälp.
- Ett annat alternativ om du märker att andningsträningen inte ger effekt, är att helt enkelt bara följa andningen, så som din andning är av sig själv. Jag tänker att ju mer du gör och försöker förändra, desto större risk att något slags försvarsattityd eller känsloundvikande påverkar och ger motsatt effekt.
Se också ett annat blogginlägg av av mig med näraliggande tema: Mindfulness och egot