Myndigheten Handisam har nyligen startat kampanjen (H)järnkoll, där de vill slå hål på myterna om psykisk ohälsa. Jag tycker verkligen att idén och initiativet verkar vettigt, särskilt att man ger stort utrymme åt de drabbade själva.
Men jag blir bekymrad när jag läser om de nio myter som kampanjen vill slå hål på. De presenterar en myt i en mening och sedan ”slår” de ”hål” på myten i en mening. Flera av de tankar som presenteras ser jag som mycket problematiska. Tydligaste exemplen är att de tycker att psykisk sjukdom är en ”riktig sjukdom” i likhet med hjärtinfarkt och liknande, och att de vill dementera att psykisk sjukdom är föräldrarnas fel.
Jag har skrivit till redaktören för sidan och frågat om de vetenskapliga referenserna till påståendena kring att föräldrar inte bär ansvar om deras barn mår psykiskt dåligt. Eftersom tonen i texterna är vetenskaplig och självsäker, så hade jag förväntat mig att få en vetenskaplig översiktsartikel med vändande post, men jag har ännu inte fått något svar, efter en dryg vecka.
De påstår att: ”sambandet mellan psykisk ohälsa och ett dåligt föräldraskap har svagt stöd i forskningen”, men detta stämmer inte med det jag läst och det jag lärt mig på psykologlinjen, så tills jag har sett några vetenskapliga hänvisningar till detta, så vill jag sätta starka frågetecken för sanningshalten i detta.
Folkhälsoinstitutet skriver i en artikel om anknytningsforskning: ”Flera studier har visat att kvalitén på samspelet mellan föräldrarna och barnet har ett tydligt samband med barnets fortsatta psykologiska utveckling.”
Förutom anknytningsforskning finns belägg för sambandet mellan psykisk hälsa och föräldrabeteenden inom en rad andra forskningsparadigm. Några exempel är: ACE-studien, där man i en mycket stor statistisk undersökning har hittat ett tydligt samband mellan negativa upplevelser i barndomen och senare ohälsa (psykisk och fysisk). Den finländske professorn Pekka Tienari har ställt genetiska orsaker till schizofreni mot psykosociala, och funnit att familjemiljön har en helt avgörande inverkan för huruvida en individ utvecklar schizofreni.
Mitt intryck av hjärnkoll-artikeln är att den blandar ihop ett flertal olika frågeställningar och inte tydligt benar ut vad som är vad och vad forskning säger på de olika områdena:
* Föräldrarnas påverkan på barnens senare psykiska hälsa.
* Föräldrarnas påverkan gentemot andra psykosociala faktorer – är det kanske så att föräldrarnas del av uppväxtmiljön är försumbar jämfört med andra aspekter?
* Bör vårdpersonal och andra professionella när de träffar psykiskt sjuka sträva efter att etablera ett avstånd mellan patienten och föräldrarna?
* Hur ska man se på skam, skuld och ansvar när det gäller föräldrar till människor med ett psykiskt lidande?
När det gäller den sista frågeställningen säger Hjärnkoll att det är ett ”moraliskt tvivelaktigt tankefel ställa föräldrar vid skampålen för att deras barn utvecklar en psykisk sjukdom”.
Jag tänker här att alla mänskliga samhällen har mekanismer för att hantera möjligheten att vi i vårt gemensamma liv kan orsaka smärta och lidande för varandra. Koncepten ”ansvar” och ”skuld” är skapade för att hjälpa oss reglera detta. Om man bär ansvar för att orsaka en annan människa lidande, så säger vi ofta att man har skuld, och denna skuld uppmärksammas, så möjliggör detta både gottgörelse, där den skadade får ersättning eller liknande, och upprättelse, där den skadades lidande blir allmänt erkänt.
Hjärnkoll väljer att antyda att vissa vill ställa föräldrar ”inför skampålen”. Detta är vad jag kan se en överdriven och polemiserande beskrivning. För mig handlar det helt enkelt om att när föräldrar agerar på ett sätt som orsakar barnen smärta och bekymmer, så behöver vi kunna tala om att de har ansvar och skuld, för att möjliggöra gottgörelse och upprättelse.