Skäms, Henning Mankell

Såg Henning Mankell intervjuas av Anna Hedenmo i igår. De kom in på hans relation till sin son och att han aldrig bott ihop med denna utan istället bott på andra orter Sverige och världen.

Menkell serverade en rad floskler som när man ser dem igen på SVT framstår som både tarvliga och pinsamma. ”Det kanske inte var så dumt att ha en farsa som bodde i Afrika”, ”jag har inte haft så lätt att knyta an till barn utan språket” och ”han hade en fantastisk mamma och också en fantastisk styvfar” (klippet kan vara borttaget från SVT – här är seriens hemsida). På ett sätt var det kanske klädsamt att han var tydlig med att det är sonen som ska få fälla domen över om hans agerande var bra eller inte. Men samtidigt… Vad jag kan höra så uttryckte han inte ett ord av ånger. Det är som att Anna Hedenmo liksom är helt utslagen av häpnad och inte vill tro sina öron. Hon frågar om och frågar om – sitter självaste Henning Mankell, sinnebilden av den vettige, varme, engagerade och världsförbättrande mannen och bortförklarar att han svikit sin egen son?

Så, här vill jag i korthet ge terapeutens och psykologens reflektioner:

  • För att må bra behöver barn få tid, utrymme, värme och kärlek av sina föräldrar. Så länge inte en förälder mår uppenbart dåligt, så kan två föräldrar ge mer av detta än en. Det är i vårt samhälle ordnat så att det är de biologiska föräldrarna som är satta att ansvara för detta, så när en förälder är borta så leder detta normalt till sämre förutsättningar för barnet.
  • Dessutom så finns det en rad olika omständigheter kring barnet som blir problem med en förälder frånvarande. Att se andra barn med två föräldrar, skilda eller inte. Och när den ena föräldern som alla människor har tillkortakommanden, så finns för de flesta barn en annan förälder som kan ge dessa delar, men så var det inte för Mankells son.
  • Självklart har Hedenmo också en stor poäng i att det är ett svek mot mamman, hon får en dubbel börda, både vad gäller det praktiska och det känslomässiga i föräldraskapet. Vilket både hon och barnet lider av i slutändan.
  • Förutom att det på ett praktiskt plan blir mer tomt kring ett barn med en frånvarande förälder, så är det också viktigt för barnet på ett symboliskt plan. Barn är fantastiska på att tänka moraliskt och på att vända och vrida på saker. Det går då inte för barnet att komma bort från det faktum att pappan faktiskt har valt bort barnet, och valt att vara någon annanstans. Vilket barn, tyvärr, har en tendens att tolka som att det är något fel på mig, undrar vad jag kan ha gjort för fel. Som terapeut har jag mött otaliga barn med frånvarande föräldrar som går omkring med ett stort hål inom sig av undran; Varför var han/hon inte där?

Allt detta är fakta, som Henning Mankell som annars är så påläst inte verkar ha reflekterat kring.

Tyvärr är han inte ensam, men det gör inte saken mindre. Jag är liksom helt förundrad över att en så lång rad framstående och beundrandsvärda författare kan ha på det här sättet helt negligerat sina barn: Richard Bach, Aksel Sandemose, Pema Chödrön, Thomas Merton och Jan Myrdal, är några författare med hög moralisk svansföring som jag råkar känna till och tyvärr är listan nog långt längre än så. Kan någon hjälpa mig att förstå detta fenomen?

Och det är nog detta som gör mig så otroligt upprörd över Mankells sätt att prata. Det finns miljoner och åter miljoner barn som är drabbade av detta med en frånvarande förälder (oftast en pappa). Mankell, som ju har både ödmjukhet och en moralisk kompass, hade kunnat föregå med gott exempel genom att säga att han ångrade sig djupt och att det egentligen inte går att gottgöra eller reparera. Att vår värld behöver att föräldrar engagerar sig mer och inte mindre och att han där brustit å det grövsta. Att det inte finns några ursäkter, men att det bästa han kan göra nu är att prata med sonen och uttrycka sin djupaste ånger och självrannsakan.

Att prata på ett ångerfullt sätt om sitt faderskap hade varit en mycket bättre gåva till mänskligheten än många av de projekt som Mankell upptar sitt liv med. Han hade då kunnat vara en förebild för alla de föräldrar som på ett eller annat sätt brustit eller varit frånvarande mot sina barn. Med sin stjärnstatus och engagemang i världsfrågorna, ger han nu istället legitimitet till att sitta och humma kring den viktigaste frågan för vår planets framtid, hur vi tar hand om våra barn.

Le mot barn

Alice Miller blev intervjuad i M-Magazine och uppmanade alla att le mot barn på allmänna platser; i bussar och på torg. Hon gjorde ju till sin livsuppgift att uppmärksamma alla dessa barn som lider i det tysta. Barn till psykiskt sjuka, eller ”bara” överarbetade eller känslomässigt frånvarande föräldrar.

Miller sade att ett sådant leende från en främling kan göra att ett barn klarar sig genom ytterligare en dag, vilket är ovärderligt. (Att le mot barn kan säkert vara en bra påminnelse även när det gäller barn vi redan känner, vi glömmer säkert alltför ofta detta i vardagsstressen…)