Ilska – Det känsliga barnet

Att inte prata illa om andra

Förra veckan skrev jag om grön FAP och att man bedriva psykoterapi i en anda av att vilja skapa en bättre värld. I det här inlägget tänkte jag fundera lite över en sak som jag tycker knyter an till detta ämne. Det handlar inte om faktiskt kemisk nedsmutsning av vår natur, men om en slags känslomässig nedsmutsning.

Jag skulle vilja att vi pratade mer om vilka värderingar vi har i stort och smått, och en sådan fråga som jag tycker det pratas om för lite är problemen med att prata illa om andra människor som inte är på plats.

Jag tänker så här: Ibland blir man utsatt för saker som känns jobbiga från andra människor. Då känner vi ofta ett behov av att prata och lätta våra hjärtan, och ofta gör vi detta med en vän eller kompis. Problemet är att det då lätt skapas en slags känsla av förtrolighet med den vännen och samtidigt något slags känsla av ogillande eller fiendeskap mot den person man pratar om. Ofta hamnar man i något slags ”vi-och-dom-känsla”. Har du någon gång kommit in i ett rum och känt att man just pratat om dig? Då vet du nog vad jag menar. Det kan handla om en obekväm tystnad, eller blickar som kommunicerar detta ”vi-och-dom”. Det är också väldigt svårt att hantera för den som är utsatt, för man har ju liksom inga bevis att ta upp.

Om jag får tillåta mig att prata om ett idealfall så är det att man först vänder sig direkt till den personen som kränkt en och på ett fredligt sätt tar upp problemet, och sedan om man inte blir positivt mottagen, så måste man också jobba på att acceptera läget, istället för att skynda sig att prata med någon annan som saken. Observera att jag säger att detta är ett idealfall, till exempel kan det hända att jag har en chef som allmänt är känd för att såra människor och att jag får en jobbig utskällning av denna chef, och om jag då vet att chefen redan har fått feedback på sitt beteende, då kan jag som underställd vilja välja att inte skapa mer problem på jobbet genom att inte ta upp vad jag tycker och känner med den chefen.

Och mycket av sådant här ”prat om andra” sker väl i en gråzon där vi tycker att vi försökt ta upp problemet med personen men inte blivit hörda. Och jag vill verkligen inte säga att jag tror att det finns några enkla lösningar på dessa situationer. Värdet av att man får vädra sina känslor med någon annan måste ställas mot problemet med den distans som skapas mellan de som pratar och den den de pratar om.

Att skämta om en person som inte är på plats är också i något slags gråzon. Ibland har jag upplevt skämtande som enbart känts varmt och vänligt mot personen, och detta tror jag inte skadar så mycket. Men ofta smyger det in sig toner av ironi och dold kritik mot personen man skämtar om, och detta vill jag också räkna in i ”skitprat som skadar”.

I den terapi jag arbetar med, integrationsterapi, pratar vi om att vi har olika försvar som gör våra liv enklare, för att de hjälper oss att inte känna så mycket smärta, sorg och rädsla. Ilska har ofta funktionen av att slippa känna jobbiga känslor såsom rädsla, smärta och kränkthet, utan istället får man fokusera på den andre och kanske känna sig lite överlägsen denne. Vi kallar ilska för falsk makt, för vi tror att den springer ur barnets maktlöshet, att barnet genom att vara arg, skapar en falsk känsla av makt, samtidigt som barnet egentligen är väldigt maktlöst och utsatt. När vi pratar illa om någon annan kan det vara en poäng att titta på om det kan vara ett utslag för falska makt. Jag kan vilja på djupet meditera över vad det är som gör att jag vill skapa detta avstånd till personen jag är arg på.

Samtidigt är detta prat om andra också ett sätt att känna något slags gemenskap med någon. Så när man är på väg att börja prata illa om någon annan kan man också vilja fråga sig om det är något som lockar i att ha den där mysiga gemenskapen av att ha en gemensam fiende. Kanske känner man sig i grunden lite osäker, oälskad eller mindervärdig med den här vännen som man vill anförtro sig till. Då finns det en poäng att istället titta på dessa känslor, istället för att börja prata illa (i termer av försvar skulle negativt prat om andra kunna vara tecken på falskt hopp).

Så för att sammanfatta: För mig kan terapi, meditation och annan självutveckling stå för värderingar om att istället för att prata negativt om någon annan, välja att titta in i sig själv och umgås med sina mer ljusskygga och sårbara känslor. Det kan vara osäkerhet, rädsla, kränkthet, smärta, hämndbegär, skam och liknande. Om vi blir bättre på att umgås med dessa sidor av oss själva, så kan vi minska den börda av känslomässig miljöförstöring som skitprat kan skapa.

Några råd om hur man kan tänka om man känner att man är på väg att lätta sitt hjärta om någon icke närvarande person:

Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att kommunicera med personen ifråga? Att använda punkterna i giraffspråket kan vara ett bra tips för att maximera chansen för att nå förståelse.
Har jag försökt odla medkänsla med personen? Den här texten av buddhistmästaren Thich Nhat Hanh ger tips på hur man kan arbeta med ilska.
Om jag praktiserat detta, men ändå känner att jag behöver få ventilera problemet med någon annan, då kan det vara bra på att även här fokusera på punkterna i giraffspråket. Det är stor skillnad på att säga ”personen x gjorde det här och det här, och detta fick mig att känna mig fullkomligt förkrossad och utelämnad”, och att komma med bedömningar och värderingar av personen, till exempel ”han har faktiskt narcissistiska drag, och så har jag hört ryktas att han är otrogen mot sin fru, och …” Det som mest skapar negativ energi och distans och vad förstör miljön mellan människor, tror jag är när vi hamnar i att sätta etiketter på den vi talar om, eller när vi spekulerar om den personens liv, eller sprider vidare vad andra har sagt om personen.
Att också prata om vad det är personen väcker i mig kan också mjuka upp samtalstonen och ta bort udden från den andre. När min son har raseriutbrott kan detta väcka känslor från tidigare tillfällen när jag varit utsatt för jobbig ilska, och det är ofta detta som är viktigast att prata om.
Befinner man sig i en grupp, i en terapisituation, i en familj eller på en arbetsplats där det förekommer mycket ”prat om andra” kan jag verkligen rekommendera att man tittar närmare på varför det är så, och om det inte förändras kan man vilja minska ner på sitt engagemang där.
Att inte prata illa om andra är verkligen ett område där jag tror att vi kan vara förebilder för våra barn, helt enkelt genom att inte göra det framför dem. Och om barnet säger ”mormor är dum”, kan vi försöka översätta det till giraffspråket genom att säga ”blev du ledsen när mormor inte kom och grattade dig på födelsedagen?”

Ilska som försvar

Jag har nyligen skrivit två inlägg om ilska (länk till det första och det andra).

Här tänkte jag skriva lite mer i detalj om hur vi ser på ilska inom den terapiform som jag håller på med, integrationsterapi. Vi säger att ilska är ett försvar, och menar då att ilskan är en kombination av tanke/känsla/beteende som har funktionen att vi undviker än mer smärtsamma känslor.

Ilskan gör att vår kropp förbereder sig för kamp eller flykt, och denna funktion var livsnödvändig på den tiden då människan levde i naturen. Ilska gör att kroppen producerar stresshormoner såsom adrenalin och kortisol, vilka exempelvis ökar blodtillströmningen i de stora musklerna i armar och ben, just som en förberedelse på kamp eller flykt.

I vårt moderna samhälle är de flesta konflikter inte direkt hotande för vår fysiska integritet. Det finns inget hot om våld. Därför så blir ilska på ett plan onödig. Kroppen går igång som för att försvara sig eller fly, men egentligen finns inget behov av detta. I alla fall inte om man gör en realistisk bedömning. Däremot känns det ofta som att psykologiska hot är verkligt hotande mot vår existens. Inom integrationsterapi tänker man här att det som gör att människor övertolkar olika hot och därför överreagerar med överdriven ilska, är att vi som barn upplevt verkligt livshotande händelser, som vi ofta inte haft möjlighet att bearbeta, utan de har liksom lagrats som trauman, i en obearbetad form. Dessa tidiga minnen blir som ett raster genom vilket vi tolkar vår vardag, och gör att vi upplever situationer som mer hotande än de egentligen är, och får lättare att gå in i ilska.

Så när en person söker hjälp av integrationsterapi med ilska, så pratar vi först allmänt om situationen och kollar av vilken slags situation det handlar om. Är det fråga om en verklig fysisk fara? Vilket det sällan är. I så fall så kan vi tillsammans bestämma att titta närmre på ilskan som ett försvar. Vissa personer kan ha en tendens att trycka bort ilska och i så fall kan det vara viktigt att tillåta sig att ”släppa fram” ilskan och känna den. Men i de flesta fall, kan vi direkt börja titta på hur personen upplever världen när han/hon är arg, och genom att prata om detta och hitta vad som klienten upplever som allra jobbigast i situationen, kan han/hon komma ur ilskan och vidare till mer sårbara känslor, såsom ensamhet, sorg eller rädsla (det sistnämnda ser vi också som ett försvar, dock),

Terapin verkar genom att klienten dels hittar nya sätt att tänka och agera, rent konkret i vardagen, och parallellt arbetar vi med att bearbeta de ursprungliga traumana, som vi ofta kallar ”barndomskänslor”.

Att säga att en viss känsla eller reaktion är ett försvar kan kanske framstå som en anklagelse, något som är dåligt eller mindre bra. Men inom integrationsterapin ser vi försvaren som strategier som vi utvecklade för att kunna överleva under svåra omständigheter (i barndomen). Detta gör att det inte finns något anklagande eller negativ i att konstatera att någon har ett försvarsmönster, utan det är snarast ett tecken på att personen blivit skadad eller kränkt som barn, och något att ha empati inför.

Mer om nackdelarna med ilska finns alltså i de tidigare två inläggen om ilska (länk till det första och det andra).

Mer om problemen med ilska

Jag fick en kommentar om det tidigare inlägget om problemen med ilska. Jag vill därför berätta lite mer om vad jag tänker om detta.

När jag skrev om att ilska är problematiskt gick det kanske att tolka som att jag ser all ilska som ”fel” eller så. Här vill jag verkligen poängtera att för barn ser jag ilska som helt naturligt, adekvat och förståeligt. Det är säkert ofta jobbigt och frustrerande att växa upp i den här världen, det är så mycket att lära sig och så mycket som man inte förstår och kan hantera, och vuxna är ofta stressade och vuxna förmår inte alltid hjälpa barn så som de skulle behöva. Därför är det mycket viktigt att barn blir förstådda och validerade i sin ilska. Det farligaste när det händer jobbiga saker för barn, är nog oftast inte själva händelserna, utan att de ofta blir lämnade ensamma med sina känslor kring det som hänt. När barnen ser ut att må okay, så drar många vuxna slutsatsen att det bästa är att inte prata om det inträffade mer (kan gälla alltifrån jobbiga gräl mellan föräldrarna till bilolyckor eller sjukdomar).

Barn är så unika i att de är oerfarna, sårbara och helt beroende av vuxenvärlden, och därför kan jag inte nog betona hur viktigt jag tycker det är hur vi vuxna relaterar till barn och deras känslor. (hoppas detta också framgått i de inlägg jag tidigare skrivit under rubriken barn). Jag tycker Aletha Solter resonerar vettigt kring detta, att barn kan fastna i ett negativt ”acting out” och vuxna kan hjälpa dem till en mer konstruktiv känslobearbetning. Se boken Helping Young Childre Flourish . Lite kort om detta finns också i artikeln What causes Violence?.

För vuxna däremot kan ilska ofta ställa till med problem. Det kan leda till en livshållning av distans, ironi eller sarkasm eller till ansträngda relationer. Dessutom vet man att ilska leder till aktivering i det limbiska systemet i hjärnan (bl.a. amygdala och hypothalamus), utsöndring av stresshormoner i kroppen och också tankar (det prefrontala cortex). Detta kan leda till avsevärd stress, särskilt som aktivering av dessa system riskerar att trigga varandra, så att det blir en ond cirkel. Man kanske tolkar en situation på ett sätt som orsakar ilska, och sedan bär man med sig stresshormoner i timmar, som gör att ilskan stannar kvar i kroppen, vilket ytterligare predisponerar för ilskna tankar. Som jag förstått det så visar forskningen att det är skadligt för kroppen att gå omkring med sådan stress för mycket, det påverkar bl.a. immunförsvaret negativt och kan leda till benägenhet att få kroniska sjukdomar.

När en klient kommer till mig och berättar om problem med ilska, så brukar jag försöka föra tillbaks detta till ilskans ursprung, som jag ser som barndomen och relationen till föräldrarna. Samtidigt som det ofta är viktigt att stoppa själva ilskereaktionen här och nu. Att föra tillbaks det till barndomen kan innebära att man ser sig själv i en tidigare jobbig situation, och förstår att ilskan egentligen handlar mer om den situationen än om här och nu. (denna beskrivning är såklart grovt förenklad i jämförelse med hur en verklig terapi ser ut).

När en vuxen klient berättar om ilska mot föräldrarna, är det lite speciellt, där tycker jag att det är viktigt att validera att ilskan är helt befogad och rimlig (det normala är att man kan komma fram till att ilskan är befogad utifrån vad som hänt). Här är jag mycket försiktigt med att tolka denna ilska som ett problem, utan det är viktigt att låta klienten ”ha” denna ilska så länge som han/hon behöver och hur länge det är ska jag inte ha några synpunkter på.

Det finns en debatt där vissa anser att det är terapeutiskt att uttrycka och leva ut ilska, medan andra menar att det inte är det. Den terapi jag håller på med lutar åt det senare.Vad jag känner till finns det inte så mycket bra forskning på ilskeutlevande i terapi, men många terapiriktningar lutar mer åt att det är något som finns stor risk att fastna i. Om någon känner till någon forskning om detta, så skulle jag bli tacksam att få referenserna, för jag ser detta som ett knepigt och viktigt område.

[Se också de andra delarna i serien om ilska: del 1 och del 3]

Problemet med ilska

Det är lätt att känna sig ”sann”, ”ärlig” eller ”uppriktig” när man säger sitt hjärtas mening och uttrycker att man är arg eller missnöjd med någon. Men problemet med att uttrycka ilska eller irritation är att forskning visar att man bara blir mer arg när man gör det. Detta tas upp i en artikel i måndagens Metro (s. 16). De pekar där just på att det i många sammanhang finns en föreställning om det goda i att släppa ut ilska, eller ”vara ärlig” med negativa känslor man känner mot någon. Men man har gjort många olika forskningsstudier som visar att ilska inte minskar av att man släpper ut den.

Psykologforskarna har varit kreativa när de testat detta. De har hittat på sätt att låta människor vara arga i kontrollerade laboratoriemiljöer. Och de har testat på olika grupper, såsom fotbollssupportrar, och all denna forskning pekar åt samma håll, att utlevande av ilska leder till mer ilska.

Inom integrationsterapi ser vi ilska som ett försvar som man behöver komma förbi på något sätt (se vidare i texterna på min hemsida). Alice Miller diskuterar ofta ilskan mot föräldrarna, och jag kan hålla med henne om att det kan vara viktigt att erkänna sådan ilska, men jag är tveksam till det terapeutiska i att leva ut sådan ilska, vilket inte sällan görs inom en del alternativterapier. Det finns tyvärr väldigt lite forskning på sådant terapeutiskt arbete med ilska.

Dessutom skapar ilska och irritation ofta avstånd mellan människor. En aspekt är att ilska är något som djur använder mot varandra, hundar morrar och visar hörntänderna, och avsikten är att skapa rädsla hos den andre, så det förståeligt att det leder till negativa reaktioner hos motparten. Relationsterapeuten Harville Hendrix förespråkar att man i kärleksrelationer ska skapa en miljö där det är mer okay och acepterat att uttrycka ilska, men jag undrar om det verkligen fungerar, och om ilskan bara leder till mer ilska, kan man undra vad man vinner på detta arbete.

Ur ett KBT-perspektiv (inlärningsteoretiskt perspektiv) skulle man kunna förklara ilskans lockelse med att det är starkt belönande för en kort stund att uttrycka ilska eller irritation. Man känner sig spänd innan, och lättad en stund efter, vilket gör att beteendet (ilskeuttryckandet) belönas och förstärks. Men denna lättnad är alltså bara kortsiktig och det riskerar att bli en ond cirkel, där man upprepar ett beteende som leder till problem på sikt.

Jag kan också rekommendera en artikel av Thich Nhat Hanh om ilska och mindfullness.

[se också de senare delarna i serien om ilska: här och här]