Att inte prata illa om andra

Förra veckan skrev jag om grön FAP och att man bedriva psykoterapi i en anda av att vilja skapa en bättre värld. I det här inlägget tänkte jag fundera lite över en sak som jag tycker knyter an till detta ämne. Det handlar inte om faktiskt kemisk nedsmutsning av vår natur, men om en slags känslomässig nedsmutsning.

Jag skulle vilja att vi pratade mer om vilka värderingar vi har i stort och smått, och en sådan fråga som jag tycker det pratas om för lite är problemen med att prata illa om andra människor som inte är på plats.

Jag tänker så här: Ibland blir man utsatt för saker som känns jobbiga från andra människor. Då känner vi ofta ett behov av att prata och lätta våra hjärtan, och ofta gör vi detta med en vän eller kompis. Problemet är att det då lätt skapas en slags känsla av förtrolighet med den vännen och samtidigt något slags känsla av ogillande eller fiendeskap mot den person man pratar om. Ofta hamnar man i något slags ”vi-och-dom-känsla”. Har du någon gång kommit in i ett rum och känt att man just pratat om dig? Då vet du nog vad jag menar. Det kan handla om en obekväm tystnad, eller blickar som kommunicerar detta ”vi-och-dom”. Det är också väldigt svårt att hantera för den som är utsatt, för man har ju liksom inga bevis att ta upp.

Om jag får tillåta mig att prata om ett idealfall så är det att man först vänder sig direkt till den personen som kränkt en och på ett fredligt sätt tar upp problemet, och sedan om man inte blir positivt mottagen, så måste man också jobba på att acceptera läget, istället för att skynda sig att prata med någon annan som saken. Observera att jag säger att detta är ett idealfall, till exempel kan det hända att jag har en chef som allmänt är känd för att såra människor och att jag får en jobbig utskällning av denna chef, och om jag då vet att chefen redan har fått feedback på sitt beteende, då kan jag som underställd vilja välja att inte skapa mer problem på jobbet genom att inte ta upp vad jag tycker och känner med den chefen.

Och mycket av sådant här ”prat om andra” sker väl i en gråzon där vi tycker att vi försökt ta upp problemet med personen men inte blivit hörda. Och jag vill verkligen inte säga att jag tror att det finns några enkla lösningar på dessa situationer. Värdet av att man får vädra sina känslor med någon annan måste ställas mot problemet med den distans som skapas mellan de som pratar och den den de pratar om.

Att skämta om en person som inte är på plats är också i något slags gråzon. Ibland har jag upplevt skämtande som enbart känts varmt och vänligt mot personen, och detta tror jag inte skadar så mycket. Men ofta smyger det in sig toner av ironi och dold kritik mot personen man skämtar om, och detta vill jag också räkna in i ”skitprat som skadar”.

I den terapi jag arbetar med, integrationsterapi, pratar vi om att vi har olika försvar som gör våra liv enklare, för att de hjälper oss att inte känna så mycket smärta, sorg och rädsla. Ilska har ofta funktionen av att slippa känna jobbiga känslor såsom rädsla, smärta och kränkthet, utan istället får man fokusera på den andre och kanske känna sig lite överlägsen denne. Vi kallar ilska för falsk makt, för vi tror att den springer ur barnets maktlöshet, att barnet genom att vara arg, skapar en falsk känsla av makt, samtidigt som barnet egentligen är väldigt maktlöst och utsatt. När vi pratar illa om någon annan kan det vara en poäng att titta på om det kan vara ett utslag för falska makt. Jag kan vilja på djupet meditera över vad det är som gör att jag vill skapa detta avstånd till personen jag är arg på.

Samtidigt är detta prat om andra också ett sätt att känna något slags gemenskap med någon. Så när man är på väg att börja prata illa om någon annan kan man också vilja fråga sig om det är något som lockar i att ha den där mysiga gemenskapen av att ha en gemensam fiende. Kanske känner man sig i grunden lite osäker, oälskad eller mindervärdig med den här vännen som man vill anförtro sig till. Då finns det en poäng att istället titta på dessa känslor, istället för att börja prata illa (i termer av försvar skulle negativt prat om andra kunna vara tecken på falskt hopp).

Så för att sammanfatta: För mig kan terapi, meditation och annan självutveckling stå för värderingar om att istället för att prata negativt om någon annan, välja att titta in i sig själv och umgås med sina mer ljusskygga och sårbara känslor. Det kan vara osäkerhet, rädsla, kränkthet, smärta, hämndbegär, skam och liknande. Om vi blir bättre på att umgås med dessa sidor av oss själva, så kan vi minska den börda av känslomässig miljöförstöring som skitprat kan skapa.

Några råd om hur man kan tänka om man känner att man är på väg att lätta sitt hjärta om någon icke närvarande person:

  • Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att kommunicera med personen ifråga? Att använda punkterna i giraffspråket kan vara ett bra tips för att maximera chansen för att nå förståelse.
  • Har jag försökt odla medkänsla med personen? Den här texten av buddhistmästaren Thich Nhat Hanh ger tips på hur man kan arbeta med ilska.
  • Om jag praktiserat detta, men ändå känner att jag behöver få ventilera problemet med någon annan, då kan det vara bra på att även här fokusera på punkterna i giraffspråket. Det är stor skillnad på att säga ”personen x gjorde det här och det här, och detta fick mig att känna mig fullkomligt förkrossad och utelämnad”, och att komma med bedömningar och värderingar av personen, till exempel ”han har faktiskt narcissistiska drag, och så har jag hört ryktas att han är otrogen mot sin fru, och …” Det som mest skapar negativ energi och distans och vad förstör miljön mellan människor, tror jag är när vi hamnar i att sätta etiketter på den vi talar om, eller när vi spekulerar om den personens liv, eller sprider vidare vad andra har sagt om personen.
  • Att också prata om vad det är personen väcker i mig kan också mjuka upp samtalstonen och ta bort udden från den andre. När min son har raseriutbrott kan detta väcka känslor från tidigare tillfällen när jag varit utsatt för jobbig ilska, och det är ofta detta som är viktigast att prata om.
  • Befinner man sig i en grupp, i en terapisituation, i en familj eller på en arbetsplats där det förekommer mycket ”prat om andra” kan jag verkligen rekommendera att man tittar närmare på varför det är så, och om det inte förändras kan man vilja minska ner på sitt engagemang där.
  • Att inte prata illa om andra är verkligen ett område där jag tror att vi kan vara förebilder för våra barn, helt enkelt genom att inte göra det framför dem. Och om barnet säger ”mormor är dum”, kan vi försöka översätta det till giraffspråket genom att säga ”blev du ledsen när mormor inte kom och grattade dig på födelsedagen?”

Varför stannar människor i destruktiva relationer?

Jag träffar inte sällan klienter som på ett plan är medvetna om att relationen de är i har en hel del problem, men på något sätt så gör ”kärleken” eller passionen att de inte tar sig ur den. I mitt förra inlägg beskrev jag hur vi ser på såna problem inom integrationsterapi, den terapi jag arbetar med. Här tänkte jag tillägga några generella psykologiska mekanismer som ytterligare försvårar för människor att ta sig ur destruktiva kärleksrelationer.

Rädsla och starka känslor

Jag ser många relationer där hot, ilska, rädsla, avståndstagande och ibland till och med våld finns med som komponenter. Och det verkar som att just dessa starka känslor också kan verka som ett kitt mellan parterna. Vi människor har ju en slags ”anknytningsmotor” som gör att vi nästan automatiskt bygger relationer till de personer som vi har omkring oss, och när det finns sådana här problem, så verkar anknytningen kunna fungera så att man börjar kämpa ännu mer för att knyta an. Eftersom mänskligheten under större delen av vår historia har levt i mindre flockar, så har vi inbyggt i generna att hela tiden jobba på att bygga relationer med dem vi har närmast.

Antagligen verkar den här mekanismen också på ett neurokemiskt plan; att de stresshormoner som skapas av av rädsla, aggression och osäkerhet kan göra att sex och samvaro känns än mer nära och passionerat.

Kognitiv dissonans

Det finns ett jätteintressant område inom psykologin som kallas kognitiv dissonans. Det började med att man gjorde ett experiment där man lät två grupper göra en väldigt tråkig arbetsuppgift. Den ena fick en dollar för arbetet och den andra fick tjugo dollar. Sedan bad man dem uppskatta hur roligt arbetet varit, och den grupp som fått lite betalt, en dollar, skattade arbetet som roligare än de som fått tjugo.

Forskarna förklarade detta med att människor har en strävan att få sina tankar att stämma ihop inbördes. Att motverka dissonans. ”Jag gör ett tråkigt arbete för lite betalt” är liksom mer motsägande än ”jag gör ett tråkigt arbete för bra betalt”, och därför så ändrade personerna i första gruppen sina uppskattningar av arbetet till att tycka att det var roligt. Påståendet att ”jag gör ett roligt arbete för lite betalt” är mindre dissonant, mer i harmoni.

På samma sätt tänker jag att man skulle kunna uppfatta att en partner som verkar osäker på relationen, och tar avstånd, som mer attraktiv.

”Jag är tillsammans med en trevlig partner som tycker om mig” är inte dissonant, men ”jag är tillsammans med en person som säger att han är osäker på relationen” är dissonant, och den personen skulle då kunna ändra till att tycka att han/hon är ”väldigt kär” eller att partnern är ”ett väldigt bra kap” eller så, för att undvika kognitiv dissonans. Tankar som att partnern jobbar på sina problem, eller att han/hon går i terapi, kan också ha funktionen att motverka kognitiv dissonans.

Kognitiv dissonans kan på det här sättet ha effekten av en synvilla som gör att personer som är mindre benägna att ha långvariga relationer, verkar attraktivare än de i själva verket är.

Självkänsla

Det kanske är självklart, men det förtjänar väl ändå nämnas här att en svag självkänsla också kan göra att det känns mer hemtamt med en partner som inte  verkar tycka om en än en partner som verkligen verkar förälskad. Läs gärna mer på min hemsida hur jag tänker kring bristande självkänsla.

Att komma vidare

Personer i sådana här situationer kan ofta känna stor förvirring och inte veta vilket ben de ska stå på, eller hur de ska börja göra något åt situationen. I nästa inlägg tänkte jag skriva lite om barns relationer med destruktiva personer, och då tänkte jag också ge lite tips om hur man kan börja strukturera upp situationen.

Den stora utmaningen, tror jag, är det som jag tog upp i förra inlägget; att börja se sin partner som symbol för brister man har haft i den egna uppväxten. Detta är ofta svårt, men kan helt förändra läget.

Tillägg; Hittade också boken Casanovas kvinna (AdLibris, Bokus) när jag sökte på detta område. Jag noterar också att detta ämne; människor som stannar i destruktiva relationer, varit uppe på KBT-listan och att man där inte verkade ha några lösningar, vilket tyder på att schematerapi eller integrationsterapi är bra alternativ för sådana här problemställningar. Tipsar också om en artikel om Schematerapi och relationer i Svenska Dagbladet.

Tillägg 2: Ett annat sätt att beskriva samma process som kognitiv dissonans är att många företag märker att när de höjer priset, så ökat intresset för en vara.

Mindfulness och egot

Jag tror många som försökt meditera någon gång undrat: Varför är det så svårt att ”släppa egot” och sluta relatera allt till sig själv? I det här inlägget tänkte jag fundera lite över hur tankegångarna inom meditationsfilosofi förhåller sig till den terapi som jag håller på med (integrationsterapi), och använda ego-begreppet som exempel.

Jag är väldigt förtjust i tankegångarna kring mindfulness (medveten närvaro) och meditation. När jag läser om detta uppfattar jag en oerhörd vördnad för det enkla, det mjuka och det ofullkomliga. Att bara helt lungt försöka betrakta sig själv och omvärlden lite mer neutralt och sakligt. Att försöka stilla sitt sinne och lyssna till tystnaden. Jag tycker Eckhart Tolle, Taisen Deshimaru, Krishnamurti, Pema Chödrön och Thich Nhat Hanh verkar ha ett väldigt liknande budskap; att försöka nå någonstans bortom orden, in i tystnaden och tomheten.

Det finns också hos de här meditationsfilosoferna ett begrepp som heter egot, som ofta ses som något slags hinder för att se verkligheten som den är. Egot är ”det lilla jaget” i oss som ser oss själva som så otroligt viktiga. Vi tänker ju hela tiden på våra familjer, våra bostäder, våra pengar, våra jobb, och så vidare i all oändlighet. När man börjar betrakta sina egna tankar, kan detta nog för många upplevas som en besatthet; att det s.k. egot är nästan galet starkt och aktivt. Självklart vore det oerhört befriande att komma bort från all denna besatthet, och kunna se verkligheten mer som den är.

Det som jag utifrån mina erfarenheter med terapi, ser som problemet med det här synsättet, är att det som man här kallar egot, också kan ses som vad vi inom integrationsterapi kallar falskt hopp. I terapin tänker vi oss att de flesta av oss bär med oss erfarenheter då vi som barn inte fick våra behov mötta, och att detta stannar kvar i oss som något slags sår, som vi kallar barndomssmärta.

En viktig konsekvens av barndomssåren är att barnets behov av att bli totalt sedd och älskad som den det är, ofta stannar kvar i oss som vuxna i form av att vi dagdrömmer om att bli kända, eller ”lyckas”, eller få mycket pengar, eller hitta en attraktiv partner eller så, det vill säga det som meditationsfilosoferna kallar ego. Mycket  av reklam och marknadsföring använder dessa våra innersta drömmar, genom att antyda att munskölj är vägen till bättre relationer, eller att grannarna kommer att beundra en om man köper en exklusiv gräsklippare.

Med falskt hopp menar vi alltså alla dessa drömmar om att prestationer eller konsumtion eller några andra yttre betingelser ska kunna döva våra gamla barndomsbehov av att bli sedda och älskade.

Som jag har uppfattat det så menar man inom meditationstraditionerna att genom att bara observera egot, att vara med det och se det i vitögat, så kommer man kunna se förbi det, och det kommer att tappa sin makt över en. Och detta fungerar säker i en viss utsträckning, annars skulle inte så många miljoner hålla på med meditation och liknande övningar.

Vi inom integrationsterapi tycker väl inte att den här approachen är fel, utan vi tycker också att introspektion är mycket viktigt. Men vi föreslår att särskilt för dem som bär på en större dos barndomssmärta bakom egot och självcentreringen, så kan det vara hjälpsamt att se egot som falskt hopp. Att se det som falskt hopp ger en större förståelse av vad de handlar om. Jag är orolig för att många som lider av sviterna av en jobbig barndom kan försöka må bättre med meditation, och börja se att de har ett ”ego”, och i värsta fall känna sig ännu mer misslyckade än tidigare när de ser hur självcentrerade de är. Och eftersom det inom meditationstraditionerna sällan finns så mycket medvetenhet om psykologi och barndomens roll, så blir personen stående med känslan av att vara en dålig meditatör som har ett ”stort ego”.

Inom integrationsterapin har vi sedan särskilda tekniker för att ta oss igenom barndomssmärtan. Genom att för en begränsad period tillåta oss att känna den fullt ut, så mister den sin kraft och farlighet. Sådana tekniker är något som jag upplever saknas inom meditationen, samtidigt som jag som sagt ser stora likheter mellan hur integrationsterapin och meditationsfilosoferna ser på livet och människan.

Att återerövra sitt liv

Nu kommer äntligen Jean Jensons  bok Att återerövra sitt liv i nyutgåva. Boken är grunden för integrationsterapi, som jag utövar; en effektiv terapiform som både arbetar med beteendemönster och djupkänslor.

Boken kan köpas via Books-on-demand. Om någon vecka kommer den också att finnas tillgänglig i andra bokhandlar såsom AdLibris m.fl.

Mer information om boken finns på AttAtererövraSittLiv.se.

Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar

Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.

Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.

När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:

Barn är behövande och hjälplösa

Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.

Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.

Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern

Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.

Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.

Barn kan hitta våra svaga punker

Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.

Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.

(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)

Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.

Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.

Att återerövra sitt liv

Senaste nytt om nyutgåvan av boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson: Tryckeriet har lovat att den ska vara färdig inom en månad, om inget oförutsett inträffar. Den kommer då att bli tillgänglig i bokhandeln och även på nätet via books-on-demand och andra nätbokhandlar.

Boken beskriver grundkoncepten inom det som idag har utvecklats till integrationsterapi, en terapiform som integrerar arbete med beteendeförändringar och ett mer djupgående känslomässigt bearbetande.