Etikett: konflikter med barn

Tjafsar ditt barn med andra barn?

Tänk dig att: Ditt barn har med en kompis hem. Du står vid spisen och lagar mat, och du hör glada skratt från barnkammaren. De verkar ha riktigt roligt och du börjar känna att föräldrahjärtat värms, och kanske börjar du känna dig lite stolt över vilket trevligt och socialt barn du uppfostrat. Men ack, plötsligt förbyts skratten i gråt och skrik. Du går in och tittar vad som är problemet, och du hör att det är ditt barn som skriker mest, och när du frågar vad som står på så säger det ”han tog min legobit” samtidigt som det finns hundratals andra legobitar på golvet. Plötsligt är du inte lika stolt över barnet, utan börjar skämmas över att barnet får ett utbrott över en sådan struntsak.

Känns detta igen? Att ditt barn helt oväntat kan börja agera väldigt omoget och känslomässigt mitt i leken med ett annat barn, särskilt när du är med? I dina vuxna ögon borde barnet visa upp sina bästa sidor när det leker med nya lekkamrater, men istället väljer det ofta att visa upp sina sämsta sidor? Kanske verkar barnet helt orimligt upprört över en småsak som absolut inte borde kunna störa, såsom att kamraten tar en legobit när det finna massor av andra.

Det här är något som hänt mig åtskilliga gånger, och jag har sett det en hel del med andra barn också. Så ofta så att jag gjort min egen lilla teori kring detta. Om man tar som grund Aletha Solters tanke att barn aldrig beter sig illa av ren illvilja, kan man undra varför de ibland beter sig så här. Ett  barn som leker bra och utan konflikter på dagis, varför kan det plötsligt brista ut i skrik och missnöje när en förälder är med?

Jag tänker att det här är viktigt att förstå att för ett barn på säg 4-5 år, så är det enormt svårt att överhuvudtaget ha sociala relationer. Hjärnan är helt enkelt inte så utvecklad, och barn i förskoleåldern jobbar hela tiden med att lära sig leka och vara tillsammans med andra. Jämför med hur svårt det skulle vara för oss otränade att dansa på slak lina, det skulle kräva en oerhörd koncentration och man skulle vara trött efter 5-10 minuter. Ungefär så jobbigt tror jag det kan kännas för barn att umgås med andra barn ibland. Eller föreställ dig att din bästa vän när ni satt och pratade plötsligt tog kaffekoppen och bankade den i huvudet på dig, eller började gråta häftigt eller bajsade på sig eller helt enkelt gick iväg utan att säga något och pratade med någon helt annan. Så är det att ha en kompis på dagis…

För att kunna leka med andra jämnåriga på dagis måste man kunna vänta på sin tur, och förstå vad den andra säger och vill, och man måste kunna lyssna på den andres impulser och också komma med egna inpass, och kompromissa om vad man ska göra och så vidare. Och man måste stå ut med och hantera att de andra är barn och ibland har svårt att hantera sina egna känslor och impulser.

Så kanske är det så att när ett barn får känsloutbrott när de leker och vi föräldrar är närvarande, så kanske dessa känslor säger ungefär: ”Snälla mamma (pappa) kom och trösta mig och krama mig, jag tycker det är SÅ SVÅRT och jobbigt att leka med jämnåriga, ibland blir det bara för mycket helt enkelt”. Det kanske är barnets uppdämda frustration och desperation över allt svårt och jobbigt som händer under dagisdagarna som kommer ut. På dagis är det hela tiden ont om vuxna, men när föräldern är där så kan man bara inte hålla sig, tårarna och skriken kommer. Kanske kan det till och med vara så att precis när man har som roligast, så påminner detta roliga om hur jobbigt det också kan vara, och kanske kan detta förklara varför barn kan pendla i humöret så oförutsägbart för oss vuxna.

Slutsatsen är att jag tror att det är väldigt att viktigt inte bli arg och tillrättavisa barnet när jobbiga känslor kommer upp i barnets lek med andra barn. Utan att bara ta emot dessa känslor med en öppen famn, så som jag tidigare beskrivit. Jag kan tänka mig att många liksom jag skäms lite inför det andra barnet när detta händer. Man börjar oroa sig att barnet förstör sina chanser att bli populär bland de andra barnen när barnet agerar ut så. Här tror jag det kan vara viktigt att tänka på att barn är vana vid att andra barn har massor av känslor. Om ditt barns kompis ser att sorg och ilska tas emot med öppen famn, kan det till och med hända att du får äran att ta emot några av kompisens tårar efter ett tag.

Om man ändå känner att sådana här utbrott börjar bli för frekventa och problematiska, så är det första rådet jag skulle ge, att du som förälder ser till att vara med och guida barnen i leken. När en vuxen är med så känner sig barnet sig ofta tryggare och den vuxne kan också guida lite när det blir problem. Kanske har ditt barn specifika problem med turtagning eller något annat, sånt är helt normalt, och det är då en enorm hjälp om du som förälder coachar barnet i detta. Och ibland kan leken fastna i något som känns repetitivt eller frustrerat och då kan man som vuxen liksom smörja maskineriet genom att komma med nya idéer och impulser, så att det kommer vidare.

Aletha Solter har förresten gett ut en ny bok om lek: Attachment play (Adlibris, Bokus, bokens hemsida). Det här inlägget handlar om att konflikter mellan barn kan ses som något normalt och förståeligt. Självklart kan konflikter med andra barn också vara ett tecken på att barnet på något sätt mår dåligt eller stressas av något. I så fall är det viktigt att ta tag i detta. Välkommen att läsa mer om att hjälpa barn här på bloggen under rubrikerna Föräldraskap och Solter.

Prata respektfullt till barn II

När det blir knepigt och konfliktfyllt i en relation, särskilt med barn, är det viktigt att inte bara fokusera på sina egna behov, utan också försöka förstå den andres känslor och behov. Som vuxen är man i en maktposition gentemot barnet och har därför ett ansvar att hjälpa barnet att artikulera sina behov och känslor. Att visa förståelse för den andres situation och känslor har uppmärksammats mycket av psykologer och terapeuter på sista tiden och kallas då ofta ”validering”.

Två koncept som jag kan rekommendera för att fördjupa sig i detta är non-violent communication (NVC), ibland kallat giraffspråket, och Faber och Maslich bok ”How to Talk so Kids will Listen and Listen so Kids will Talk” (Adlibris, Bokus). Denna bok rekommenderas också till personer som träffar barn i yrket, förskolepersonal och psykologer, till exempel. Det finns också en tonårsverssion; How to Talk so Teens will Listen and Listen so Teens will Talk. Och en bok om syskonrivalitet.

Det som är så bra med Faber och Maslichs böcker är att de är otroligt lättlästa, de innehåller till och med tecknade serier som visar ”bra” och ”mindre bra” sätt att agera med barnen. Dessutom finns det övningar för att hjälpa läsaren att komma in i ”tänket”.

Med allting som måste göras i vardagen så märker jag ofta att jag med min son hamnar i att upprepa ungefär ”nu måste du göra xxx”, med ett alltmer irriterat tonläge. ”Nu är det verkligen dags att gå hem från dagis”, tex. Förutom att tonläget blir alltmer spänt, är det lätt att man efter en stund börjar lägga till mer nedstättande kommentarer, av typen ”skärp dig nu”, eller ”du brukar ju vara en snäll kille” (sådana kommentarer skulle jag hata att få om jag vore barn…).

Men om jag istället gör ett försök att se det hela ur hans perspektiv, så märker jag att mitt röstläge förändras och blir mer mjukt och respektfullt. Om jag till exempel säger: ”Jag förstår att du verkligen vill fortsätta bygga sandslott tillsammans med Niklas, det verkar som att ni har jättekul, och du blir arg och ledsen när jag säger att det är dags att gå hem”. Då har jag både hjälpt sonen att formulera problemet och hans egna känslor, och så har jag också tagit kontakt en mer inkännande del av mig själv att utgå från.

Jag ska inte säga att det alltid fungerar, i betydelsen att sonen gör det jag skulle vilja, men att prata så här är en bra början på ett samtal om hur man ska lösa situationen, och inte sällan löser sig det hela faktiskt av sig självt.

(en liten kommentar till: många föräldrar har läst Jesper Juul, och jag tycker han har gjort en fantastisk insats i att skriva utifrån barns position, och jag tycker Faber/Maslich säger ungefär samma saker, men de har liksom skrivit mer av en instruktionsbok; hur ska man göra rent konkret för att prata respektfullt med barn?)