… Glöm i så fall inte att fota dem när de är trötta, sura, uttråkade och missnöjda.
Jag skriver detta för att jag har märkt på mig själv att jag gärna väljer ut bilder att framkalla där sonen ser glad, lycklig och helst fullkomligt strålande ut. Det liksom stödjer mitt föräldraego, får mig att känna mig som en exemplarisk förälder.
Men det slår mig att hur ska sonen tolka detta när han tittar i fotoalbumet sen? Kommer han att känna att pappa vill att han helst ska se glad och lycklig ut? Jag tror att det tyvärr finns en tendens i vår kultur att tycka om glada ungar. Men för att barnen ska må bra behöver de känna att alla känslor är tillåtna och välkomna. Så vi föräldrar kan göra en insats genom att också framkalla de där mindre roliga bilderna när barnet är allt annat än glad.
Detta får mig också att tänka på ett föredrag jag hörde en gång med Mary Pipher. Hon försökte prata utifrån erfarenheterna som psykolog och terapeut om vad det är som kan bygga bra familjer, och en sak hon lyfte fram var att det som barn kommer ihåg från familjens semestrar sällan är de där perfekta dagarna på stranden eller nöjesfältet. Nej, det de minns och tycker om att prata om är när familjen mött ett svårt problem, och löst det tillsammans. När campingplatsen varit full, eller när man missade sista färjan, eller när det var strejk på flygplatsen och man fick improvisera någonstans att sova.
Så som jag tidigare skrivit: Underskatta inte det tråkiga, jobbiga och frustrerande, på semestern såväl som i vardagen.
Tillägg: När jag läser kommentarerna så känner jag att jag kanske behöver förtydliga att när barn har en jobbig känsla, så behöver de framförallt att vi som föräldrar är nära, och då är det ofta inte läge att fotografera. Syftet med det här inlägget var att fundera över vad för kriterier vi har när vi väljer bilder och om det går att hitta bilder som ger en mer allsidig bild av känslor än att att bara fokusera på glada barn (som jag själv periodvis gjort)