När jag arbetade på mentalsjukhus under min psykiatriutbildning, arbetade jag ofta med de mest extremt deprimerade patienterna, de som inte åt eller drack, eller som aktivt försökte begå självmord. Vissa verkade predestinerade för elchocker (ECT) eller för att bli intagna på det statliga mentalsjukhuset innan jag började arbeta med dem. Till skillnad från många andra allvarligt handikappade patienter, svarade de deprimerade nästan alltid på omtänksamma psykoterapeutiska interventioner, som ofta involverade både individell och familjeterapi. [Se vidare mina böcker Toxic Psychiatry och The Crazy from the Sane]
Ofta arbetade jag flera timmar per dag med patienten och familjen under den första veckan av sjukhusvistelse, men i det långa loppet var detta mycket mindre kostsamt och tidskrävande än långa sjukhusvistelser och långvarigt lidande. Men nästan alla mina yngre kollegor skulle ha varit obekväma med sådana intensiva terapeutiska åtaganden, de kände sig mer bekväma med och hade mer tilltro till mediciner och elchocker. Ingenting i deras bakgrund eller utbildning hade förberett dem för att vara så ”involverade” med andra människor, och nästan allt drog dem i riktningen att bli distanserade och kontrollerande.
I min privatpraktik, är det såklart färre av patienterna som är i så dålig form. Under särskilda omständigheter, accepterar jag ibland patienter som annars skulle behandlas i ett mentalsjukhus. De och deras familjer kommer vanligen till mig för att de söker efter ett alternativ efter ibland förödande misslyckanden i händerna på biologiskt orienterade psykiatrer och sjukhus. Dessa patienter behöver vanligen ett lokalt stödnätverk av vänner eller familj och frekventa sessioner tidigt i terapin. Den psykoterapeutiska behandlingen kan vara intensiv, men kostnaden är ändå en bråkdel av kostnaden för sjukhusinläggning.
Jag har aldrig ordinerat någon av min deprimerade patienter att ta antidepressiv medicin. I över tjugofem år har jag istället gjort mitt bästa för att involvera mig, bry mig om, förstå och arbeta tillsammans med familj och vänner när så behövs. Eftersom depression är en så uppenbart psykologisk och själslig belägenhet – ett tillstånd av desperation och hopplöshet – har det alltid varit uppenbart för mig att nyckeln är det hängivna deltagandet av människor som bryr sig.
I extrema situationer, när patienten inte vill äta, så äter jag med dem. Nästan alla är beredda att låta en omtänksam terapeut mata dem, särskilt om terapeuten äter med dem, och denna möjlighet kan leda till djupa insikter och förbättringar. När patienter har varit akut självmordbenägna, har jag gjort mig tillgänglig varje dag och sett till så att de har regelbundet sällskap. Jag har däremot inte skrivit in dem på sjukhus mot deras vilja eller tvingat i dem mediciner.
[Jag erbjuder inte hjälp i hemmet, men det skulle vara enkelt att göra detta för patienter som är bundna till hemmet på grund av depressionen. Detta skulle också vara mycket billigare än sjukhusvistelse. Om psykoterapi var inte var kontrollerat av sjukvårdsmyndigheternas monopol, skulle nytänkande av detta slag vara mer vanligt. Utan de artificiellt höga priserna som följer av monopolet, så skulle psykoterapi också kosta mindre och därför vara mer tillgängligt]
Det har hänt att en extremt deprimerad patient har beslutat sig för att börja med mediciner hos en annan psykiater parallellt med att träffa mig för psykoterapi. Men nästan alltid har detta visat sig göra mer skada än nytta. Ofta har dessa patienter sedan bett mig ta över medicineringen för att hjälpa dem att trappa ner. Även om jag inte rekommenderar någon att börja med antidepressiva (SSRI), så skriver jag ibland ut dessa preparat till någon som redan tar dem eller någon som håller på att trappa ner dem.
Den organiserade, etablerade psykiatrin agerar som om mediciner hade varit en nödvändighet, men när jag ger workshops över landet [USA], finner jag att otaliga terapeuter och sjukvårdspersonal som arbetar enligt liknande principer som jag. De älskar och bryr sig om sina patienter, delar känslor och andlighet/spiritualitet med dem inom gränserna för etisk terapi, hjälper dem att förstå begränsningarna med etisk terapi, hjälper dem att förstå rötterna till depressionen och erbjuder inspiration och bättre psykologiska principer för att börja ett nytt liv. Mina workshops har gett dessa personer ytterligare mod att arbeta så som de alltid trott och känt varit rätt.
Jag vill samtidigt uppmana läsaren att komma ihåg att det inte finns några vetenskapliga belägg för att antidepressiva mediciner är särskilt effektiva som behandling. I kapitel tre (av boken ”Talking Back to Prozac”) fann vi att Prozac (i Sverige Fontex el. Fluoxetin) accepterades av FDA (det amerikanska läkemedelsverket) med studier som exkluderade sjukhusinlagda eller allvarligt självmordsbenägna patienter. I majoriteten av FDA-studierna var Prozac lika bra som sockerpiller eller möjligtvis något bättre, men samtidigt mycket farligare. När vi inte ger patienter antidepressiva så undanhåller vi inte någon ”mirakelkur” från dem. Vi ger dem istället ett viktigt budskap – att de har de psykologiska och själsliga resurserna att vinna över depressionen och skapa ett liv som är bättre än de någonsin hoppats.
—-
Detta är en del av sista kapitlet ur dr. Peter Breggins och Ginger Ross Breggins bok ”Talking Back to Prozac”, översatt av Daniel Kraft (leg. psykolog). Jag översätter kapitlet i delar och publicerar här på bloggen och så småningom kommer jag att samla ihop hela kapitlet till en text. Detta är del 1.
Titeln ”Talking Back to Prozac” är ett svar på boken som skapade SSRI/Prozac-vågen på nittiotalet – Listening to Prozac av Peter Kramer (på svenska: Lyssna till Prozac).
Mer om Breggin på Wikipedia.
Breggins hemsida: Breggin.com.
Copyright 1994 Peter Breggin och Ginger Ross Breggin. De har gett sitt tillstånd till denna översättning.