Etikett: prata med barn

Varför det är så viktigt att respektera barns känslor

Jag har skrivit några inlägg om vikten av hur vi pratar med barn. Särskilt viktigt tycker jag det är hur vi pratar med barn om känslor.

Varför är detta då en så viktig faktor?

* Vi vill väl alla ”vaccinera” våra barn mot all stress och påfrestningar som man kan möta genom livet. Att kunna hantera och vara nära sina känslor är färdigheter som kan hjälpa barn genom motgångar och stress. Att förmågan att hantera stress påverkas av vår relation till våra känslor, blir mer och mer utforskat (se t.ex. boken Sue Gerhardt: Kärlekens roll…)

* Känslor har potentialen att kunna fungera som en kompass genom livet. Känslor kan hjälpa oss att undvika droger (känslan dagen efter…), eller undvika pedofiler eller bedragare. Eller få oss att välja långsiktigt bra saker (känslan av att lyckas med något man jobbat länge för, t.ex.). Vi vill därför att barn ska vara bekväma med ett fullt känslospektra, från djupaste bedrövelse till den intensivaste glädje.

* Det finns mycket forskning som pekar att det är avstressande och hälsobefrämjande att bli validerad, det vill säga att prata med någon som förstår ens känslor. Att få sådan bekräftelse är särskilt viktigt för barn, då alla barn har en utsatt position i förhållande till vuxenvärlden.

* Många människor med depression och andra psykiska problem hindras av att möjligheten att prova något nytt och ”misslyckas” ter sig som alltför hemskt att utsätta sig för. Detta leder till att man med åren låser in sig i en begränsande trygghetszon. Jag vill att mitt och andras barn ska känna att det är okay att det inte blir som man tänkte sig. Man blir besviken, men detta är uthärdligt. Jag tror att detta är en avgörande komponent i en sund självkänsla; att våga prova nya saker utan alltför mycket nojja och ångest.

Läs gärna tidigare inlägg om detta: Prata respektfullt till barn II och Prata respektfullt med barn. Jag kan också rekommendera artikeln ”Understanding Childrens Feelings” av Marion Badenoch Rose.

Prata respektfullt till barn II

När det blir knepigt och konfliktfyllt i en relation, särskilt med barn, är det viktigt att inte bara fokusera på sina egna behov, utan också försöka förstå den andres känslor och behov. Som vuxen är man i en maktposition gentemot barnet och har därför ett ansvar att hjälpa barnet att artikulera sina behov och känslor. Att visa förståelse för den andres situation och känslor har uppmärksammats mycket av psykologer och terapeuter på sista tiden och kallas då ofta ”validering”.

Två koncept som jag kan rekommendera för att fördjupa sig i detta är non-violent communication (NVC), ibland kallat giraffspråket, och Faber och Maslich bok ”How to Talk so Kids will Listen and Listen so Kids will Talk” (Adlibris, Bokus). Denna bok rekommenderas också till personer som träffar barn i yrket, förskolepersonal och psykologer, till exempel. Det finns också en tonårsverssion; How to Talk so Teens will Listen and Listen so Teens will Talk. Och en bok om syskonrivalitet.

Det som är så bra med Faber och Maslichs böcker är att de är otroligt lättlästa, de innehåller till och med tecknade serier som visar ”bra” och ”mindre bra” sätt att agera med barnen. Dessutom finns det övningar för att hjälpa läsaren att komma in i ”tänket”.

Med allting som måste göras i vardagen så märker jag ofta att jag med min son hamnar i att upprepa ungefär ”nu måste du göra xxx”, med ett alltmer irriterat tonläge. ”Nu är det verkligen dags att gå hem från dagis”, tex. Förutom att tonläget blir alltmer spänt, är det lätt att man efter en stund börjar lägga till mer nedstättande kommentarer, av typen ”skärp dig nu”, eller ”du brukar ju vara en snäll kille” (sådana kommentarer skulle jag hata att få om jag vore barn…).

Men om jag istället gör ett försök att se det hela ur hans perspektiv, så märker jag att mitt röstläge förändras och blir mer mjukt och respektfullt. Om jag till exempel säger: ”Jag förstår att du verkligen vill fortsätta bygga sandslott tillsammans med Niklas, det verkar som att ni har jättekul, och du blir arg och ledsen när jag säger att det är dags att gå hem”. Då har jag både hjälpt sonen att formulera problemet och hans egna känslor, och så har jag också tagit kontakt en mer inkännande del av mig själv att utgå från.

Jag ska inte säga att det alltid fungerar, i betydelsen att sonen gör det jag skulle vilja, men att prata så här är en bra början på ett samtal om hur man ska lösa situationen, och inte sällan löser sig det hela faktiskt av sig självt.

(en liten kommentar till: många föräldrar har läst Jesper Juul, och jag tycker han har gjort en fantastisk insats i att skriva utifrån barns position, och jag tycker Faber/Maslich säger ungefär samma saker, men de har liksom skrivit mer av en instruktionsbok; hur ska man göra rent konkret för att prata respektfullt med barn?)

Prata respektfullt till barn

Det sägs att artisten Robyn tillskriver sin självkänsla till att hennes föräldrar pratat respektfullt med henne när hon var liten. Efter att ha spenderat några dagar på olika sommarland och temaparker med sonen, börjar jag tänka att det här med att prata respektfullt med sina barn kanske är underskattat bland föräldrar. Jag hört så många tillrättavisningar och sura tonfall, som verkar onödiga. Jag förstår att det kan vara jättestressigt att besöka sådana där ställen, men jag blir orolig när jag hör sådana tonfall och formuleringar i andras närvaro, man undrar hur det låter hemma.

Ett exempel var en pappa som verkligen gav sin son en utskällning för att han inte ville gå på den verkligen smutsiga toaletten på djurparken (det var såna toaletter med öppet mellan båsen). Det var en lång utskällning, som verkligen sänkte sonen, och det verkade sluta i något slags tvång, vilket är extra allvarligt, eftersom toabehov till stor del inte är viljestyrda, låser det sig så låser det sig, och då kan man oftast inte bestämma sig för att kissa.

Att prata med barnet ungefär som man pratar med en vuxen som man högaktar, och att ständigt visa förståelse och medkännande med barnets känslor, kommer man långt med.

(OBS – jag skriver detta lika mycket till mig själv som till andra…)