Jag skrev min psykologuppsats om marknadsföring av depression och SSRI (s.k. lyckopiller eller antidepressiva). Det var bara fem år sedan, år 2006, och då påstods det överallt att depression berodde på brist på serotonin i hjärnans synapser. Kritiker som Peter Breggin och andra som ifrågasatte dessa teorier framstod som extrema och lätt oseriösa.
Jag beställde hem ett s.k. avrivningsblock från ett läkemedelsföretag. Det är papper som läkaren ska kunna ha och ge till patienter första gången de första gången blir utskrivna en viss medicin, i det här fallet ett SSRI-preparat. Hela pappret var fyllt av en stor synaps, där de olika delarna förklarades och man fick lära sig att medicinen minskade återupptaget av serotonin, så att det blev mer kvar i själva synapsgapet. Det lämnades ingen tvivel att depressionen var lokaliserad till synapsen.
Den här veckan kom ett program på den amerikanska statliga radion NPR där forskare träder fram och helt enkelt säger att serotoninteorin inte ses som så aktuell längre. Det är inte där man forskar, och inte där man förväntar sig finna några meningsfulla samband.
Jag är säkert partisk för jag träffar en del människor som berättar om biverkningar och svårt att sluta med SSRI. Måste ändå säga att jag ser det som lite av ett bedrägeri när man har framhållit serotoninet på det här viset i 20 år.
Anmärkning. Rubriken är skriven på ett medvetet provocerande sätt, egentligen tycker jag att man bör analysera de här sakerna på ett mångfacetterat, mångdimensionellt sätt och nerver och signalsubstanser har säkert en roll i hur man kan tänka kring depression, tillsammans med en rad andra faktorer, på sistone har jag hört en del om sambandet mellan inflammation i kroppen och depression (se också här).