Sömnmetoder för barn debatteras ju periodvis en del, och här kommer mina tankar:
Jag skrev ju för någon månad sedan ett inlägg om att trösta barn, där jag bl.a. konstaterade att det finns en hel del forskning som visar att det känslomässiga omhändertagandet under barndomen har ett tydligt samband med hur barnen sedan mår som vuxna. Särskilt känsliga är barn under de första åren, då de extremt utlämnade åt föräldrarnas omsorger.
Min syn på sovande och sömnmetoder följer av detta; Att det allra viktigaste är att förmedla omtanke, kärlek och trygghet och göra vad man kan för att barnet inte ska uppleva läggningen som jobbig eller ångestfylld.
Några viktiga punkter:
- Om barnet känner sig otryggt i världen är det självklart mer benäget att uppleva insomningen som ångestfylld och jobbig. Därför är det allra viktigaste att ge barnet så mycket känsla av trygghet som det går (samtidigt som man har tålamod med att otrygghet och smärta ändå ofta uppkommer). Allt det som Aletha Solter tar upp (se denna kategori här på bloggen) syftar till detta. Att ha en inställning att vilja förstå varför barnet reagerar och känner som det gör. Att försöka undvika separationer under det första året – att kanske begränsa det till att mamma och pappa och kanske far- eller morföräldrar som tar han om barnet. Att välkomna gråt, skrik och andra känslouttryck. Att som förälder komma ihåg sin egen barndom och jobba med de problem som den egna barndomen kan orsaka. Och så vidare.
- Kroppskontakt är lugnande både hormonellt och känslomässigt; att vara nära barnet är därför den ”metod” som jag först och främst förespråkar. Det t.ex. kan vara med amning, bära barnet i händerna eller i sjal, dansa med barnet, ligga bredvid och sjunga eller så. Fysiska lekar såsom brottning eller kuddkrig ger också många tillfällen till kroppskontakt och kan hjälpa barn att få stoja av dig innan läggningen.
- Under tre års ålder är förmågan att hålla föräldrarna i minnet inte fullt utvecklad, och under denna ålder bör barn inte lämnas ensamma att sova. Mörker och sömn triggar ofta känslor av otrygghet, och detta måste vuxenvärlden respektera. Personligen vill jag vara med mitt barn och somna långt senare än tre års ålder, så länge han själv vill ha mig där.
- Om man inventerar vad mer man kan göra för att underlätta för barnen att somna enkelt och på passande tider, så finns det mer än man tror som går att göra. Man kan vara uppmärksam på hur sömnen påverkas av måltider, stimulansen barnen fått på dagen, av utevistelse, eller fysisk aktivitet, eller av tv-tittande respektive sagoläsning. Lagom stimulans verkar vara viktigt, och jag tror vi ofta glömmer att vårt samhälle har ett enormt uppskruvat tempo jämfört med den naturtillvaro som människan ändå är gjord för. Det verkar inte ovanligt att både barn och föräldrar är ovetande om att TV har en aktiverande effekt, som kan göra att det är svårt att sova direkt efter att ha tittat på TV. The No-Cry Sleep Solution av Elizabeth Pantley har bra tips på detta tema.
Det finns ju två metoder som är ganska spridda och som ofta beskrivs som ”skrikmetoder”, nämligen sova-hela-natten-metoden av Anna Wahlgren och 5-minutersmetoden som sprids av läkare, BVC och liknande. Tyvärr är det ju svårt att slumpmässigt låta föräldrar prova en sömnmetod och sen utvärdera 20 eller 30 år senare, så därför saknas tydlig forskning om de långsiktiga effekterna av sömnmetoderna.
Enligt ett anknytningsperspektiv, tror jag man kan säga att det är klart olämpligt att lämna ett barn ensamt för att ”lära det” somna själv. Detta leder till att barnet skriker, det kan inte förstå att föräldrarna har lämnat det av goda avsikter, utan drabbas helt enkelt av panik, vilket blir ett trauma för barnet.
Dessa ämnen debatteras ofta på föräldrasidor såsom föräldraliv och sjalbarn, så det känns onödigt att jag upprepar argumenten. Jag vill dock lägga till en reflektion apropå Anna Wahlgrens tankar om att man ska ”lära” barnet att det inte finns något farligt med sömnen (se hennes hemsida). Jag skulle gärna vilja se om det finns någon forskning på detta. Min syn är att det är helt naturligt att barn har rädslor och kan känna otrygghet av att vara ensamma långt upp i åldrarna, och att föräldrarnas uppgift är att vara där och på så sätt lugna oron. Det är säkert möjligt att man kan se att vissa barn där föräldrarna har gett mycket respons, tydligt visar sin vilja genom att skrika, gny, gnälla och så. Medan vissa barn som behandlats med Anna Wahlgrens metoder i vissa fall kan framstå som tystare, coolare och mer oberörda. Tyvärr så finns ju möjligheten att AW-barnen lär sig att stänga av sin känslor och sina behov av närhet och så. Och att det är det som gör att de är lugnare (om det nu är så). Jag tror alltså inte alls på Wahlgrens tankar om att ”lära barn” att det är tryggt att sova, och jag tvivlar på att det finns någon forskning som stöder denna approach.
Anmärkning 1. The No-Cry Sleep Solution på AdLibris, Bokus
Anmärkning 2 Läs mer om fördelarna med samsovning här och här. Enligt dem finns forskning som tyder på att samsovande barn fungerar bättre i skolan, har bättre självkänsla och mindre problem med hälsan än andra barn.